Helgen

Helgen har varit lite upp-å-ner. Hit-å-dit. Den har haft sina avgjorda fördelar, som när syrran, Zoya, Huliganen och jag traskade ner till TeKulturen och satt ute i solskenet, drack te och åt äpplekaka. Ja dvs Zoya och Huliganen fick vattnen, olika fall ödets lotter! Men annars har det varit upp-å-ner som sagt.

Definitivt ner var det när jag höll på att bli påkörd när jag, med Huligankärran på släptåg skulle cykla över ett övergångställe där HerrCyklarMan lyste så grönt och grant - undra på att vi blev lite skärrade Huliganen och jag och att Huliganen i rent misshugg och lite exalterat råkade bita hål i kanvasen i Huliganåket (kanske man skulle kalla det för "Huligåket"?)

Men sen avslutades helgen med uppstart på Brukshundsklubben med entusiastisk och duktig hund, och sedan fläskfilé med kantareller och tomat. Balsam för själen, säger jag bara!

Och nu väntar sängen. Vissa, ludna typer med ett ben i varje hörn, snarkar redan i godan ro.

Kontaktannons

Finnes: Unge herr Kantarell
Intressen: Lugna hemmakvällar och skogspromen...äähhh... skogsvistelser. Mer i stationär form, alltså.
Personlighet: familjekär. Vill ha sällskap. Barn inget hinder.
Söker: Unga frk Kantarell. Gärna i sällskap av mostrar, fastrar, farbröder, pysslingar och hela tjocka släkten. The more the merrier.

Svar till: Ensam

*****

Styrkta av tidigare fångster i svampskogen beslöt vi att optimera själva svampletande. Experthjälp tillkallades av Ellenpappan i form av mångkunnig skogsmulle, fd kommunekolog och vår guru i allt som gäller skalbaggar, mossor, svampar och diverse.

- Var kan vi finna mängder av kantareller till minsta möjliga besvär? undrade vi (svamp)girigt.

Ellenpappan, som hittar massor av kantareller i oländiga skogsterränger tittade tveksamt på oss och bedömde säkerligen tyst för sig själv makens och mina skogsterrängskompetenser när det gällde att skutta över stock och sten. Han såg lätt tveksam ut, men utpekade slutligen ett lovande område i närheten av Dagstorpssjön. 

Beväpnade med svampkniv, korg, svampbok, Huligan och gummistövlar for vi dit, glada i förvissningen om att snart, snart skulle vår möda resultera i mängder av guldgula små kantareller.

Visst hade Ellenpappan rätt! Efter en och en halv timme i skogen hade vi funnit vad vi sökte! En kantarell. En i singular. En mycket ensam och försagd liten en. När vi fann den sa vi förnumstigt till varandra

- finns det en, finns det fler!

Och det kanske det gjorde, men förmodligen var den vi hittade av det äventyrliga och självständiga slaget, en som rymt hemifrån och satt upp eget bo.

Till sist gav vi upp och for till "vårt" svampställe och där hittade vi i alla fall ett halvt kilo kantareller. Plus en annan svampplockare, som vi dock inte tog med oss hem.

Huliganen är väl inte till mycket hjälp, men han lallar runt i skogen och njuter av livet.

- Kan den leta svamp? undrade vår medplockare nyfiket.

Jag skakade beklagande på huvudet, och svarade att tyvärr, det kan "den" inte. Däremot är han en jävel (f'låt det fula språket!) på att leta frolic! Vilket ju inte är till särdeles stor nytta i en svampskog.

Fredagskväll

...ok, inte än - men ikväll, alltså!

Och jag har en dejt! Jomen. Som dejt betraktat kanske inte en som omedelbart får en att bli svag i knäna och le fånigt, ty detta är en kallblodig, slemmig, glosögd typ med ett avgjort sinistert leende.

Men om man hottar upp honom med lite pepparrot, citron, kryddörter och skirat smör, ja då kanske det blir en kväll att minnas?

För oss i alla fall. Rödingarna kanske inte är inne på det där med kannibalism?

Annons

Huliganens Hunddagis har nu öppnat!

Vänd er med fullt förtroende till oss om ni vill ha er hund vederhäftigt passad

Huliganens Hunddagis erbjuder:

• Sällskap av bufflig hund
• Eventuella godisbitar (om dessa inte äts upp av ovannämnda buffel)
• Sällskap av något nördig, men förtjusande make
• Hundpromenad med förvirrad matte
• Delad hallmatta att vänta på
• Vildvuxen trädgård att fräsa runt i

Vi har alla faciliteter, såsom exempelvis bajspåsar.


* Not: Då efterfrågan var överväldigande har vi tyvärr fullbelagt i vårt hunddagis för tillfället. Papilloner tar ju så stor plats.

Stoppa pressarna!

Herregud, det blev fel! Maken har återigen ryckt ut för att jag inte ska vilseleda min intet ont anande omgivning.

OK, så här var det i förra inlägget; första bilden på Norreport var från norr. Inte öster. Absolut INTE öster. (eller något annat väderstreck för den delen). Andra bilden, inifrån Norreport var ut mot söder och inget annat.

Man kunde ju tycka att själva namnet Norreport varit en vägledning, så att man inte blandade in ovidkommande väderstreck som öster och väster och sånt. Om man varit lite smart alltså. Tänkt till litet. Eller, för all del, bara tänkt.

Jaja. Det är tur man har makar som håller koll.

Roadtrip del 2 (av hur många undrar man ängsligt?)

Jo som sagt, maken har ju fått ett nytt intresse. Att åka söderut på Rikstvåan var kanske inte en otvetydig succé, men inte är maken den som låter sig nedslås! Ånej, han mutade raskt lilla hustrun med löften om mer glass och när vi skulle iväg och hälsa på såväl sonen som hans flickvän som svärmor (tre flugor i samma smäll, nog smäller det högt på effektivitetsskalan?) så styrde vi inte kosan ut mot E6:an som i vanliga fall utan vi puttrade ut i den skånska landsbygden. Och nu körde vi norrut, alltså det var ju en helt annan sak!

När man puttrar ut i sagda landsbygd upptäcker man nya miljöer, ja man känner sig som om man banade mark i okänt land. En tjugohundratalets Sven Hedin, typ. Minus kamelerna.

Rätt vad det är hamnar man i Tågarp. Hålan som gud glömde. Ett rikt och puttrande socialt liv kunde anas. Fast det lokala näringslivet såg inte så livaktigt ut.









 Oförtrutet susade vi vidare. Jag körde och maken läste de egenhändigt hopknåpade kartorna. Allt gick bra, ja utom då när maken glömde sig och läste lite fel, men vad är väl en liten omväg när man ändå är ute och glider fram på nöjesfärd?

Vi passerade faktiskt det ändlöst spännande vägkors där gamla rikstrean (eller var det -fyran?) korsade gamla rikstvåan! Håren reste sig på armarna. Tyvärr finns detta inte på bild, då jag inte tyckte det var en smart idé att stanna mitt i korset för att lufta sin kamera.

Rätt vad det var kom vi till Mörarp. Ojojoj, säger jag bara. Nu ska ni få se på Mörarp, minsann. Wowfaktorn är hög. Minst sagt.






 Tja, sedan hamnade vi ju i Ängelholm och där gör man Ängelholmsglass.
- Nu stannar vi! utropade jag diktatoriskt. Vi behövde tanka både glass och kultur.









 Tja och sen körde vi över Hallandsåsen och hamnade i Västra Karup. Normalt sett tar det en dryg timme mellan Lund och Halmstad. Nu hade vi varit ute i två och en halv timme och hade en bra bit kvar, så vi övergav (för tillfället) Rikstvåan och transporterade oss på den förkättrade och gräsligt moderna motorvägen.

Så småningom ångade vi in i Halmstad, där sken solen minsann! En kär, men sällsynt gäst. Och titta, här gick minsann Rikstvåan också. I alla fall i fornstora dar, typ när maken var barn. Numera tror jag folk hade sett förvånade ut om man fräst igenom Norreport och hävdat att man skulle fram där. Nu visar vi frikostigt Norreport från såväl öster som väster.









 Sen kände jag plötsligt att nu var jag mätt och övermätt på att Rikstvåan, att såväl fotografera som befinna mig på.

- Jag gör revolt! sa jag upproriskt och tog helt plötsligt bilder på helt andra saker, vilket maken tyckte var konstigt, men fann för gott att hålla god min i elakt spel.









Tja det var väl det, det. Fortsättning följer... befarar vi.

Vrålåket

Jag kände ett behov av att börja ett nytt och sundare liv. Igen. Det har väl hänt ett ... tja... antal gånger förut. Den här gången tänkte jag dock bli om inte en bättre, så i alla fall en starkare människa. För att uppnå detta mål insåg jag att det var inte så smart att köra den lille röde bilen till jobbet.

Å andra sidan, ränna fram och tillbaks morgon, lunch och kväll med en kortbent hund med artros skulle också ta lite för lång tid.

Jag lade pannan i djupa veck. Jag tänkte. Och tänkte. Och voila! Så kom jag på lösningen!

Titta där, vad är det för ett energiskt och spänstigt ekipage som kommer runt kröken? Va? Kan det vara... ja det kan det!

Titta, jag har blivit någon slags rikshaförare! Med en liten, men ack så viktig passagerare.

Vad tyckte nu Huliganen om detta nya påfund undrar man. Han såg lite fundersam ut...




Och vad tyckte jag? Vi invigde kärran i torsdags morse. Då ska man veta att jag har 3 km till jobbet, uppförsbacke hela vägen. Jag ångade på. Pustade. Flåsade. I kärran satt en Huligan och tjoade. Dessutom regnade det, ja det var ju inte så konstigt, Lund lär ha haft Sveriges flesta regntimmar under juli, och jag tror detta fortsätter i augusti. Vi kom alltså så småningom fram, jag var genomblöt av lika delar svett och regn medan hunden var torr i pälsen och inte det minsta andfådd. Möjligen något hes i stämbanden.

Han verkar dock finna sig i mattes nya påfund med jämnmod, och håller till och med truten långa stunder numera.

Vi hade lite otur med vår kärra, den släppte i sömmarna visade det sig, så idag har vi varit nere hos Trollkärran och bytt. Inga problem! Väldigt vänligt och proffsigt bemötande, så nu hoppas vi att det bara var ett måndagsexemplar vi hade fått först och att vi kan fortsätta vår cykelkarriär.

För visst ser han nöjd ut, Huliganen?



 Tour de France, here we come! (Fast vi ska bara klara Kaprifoliebacken först kanske, innan vi ångar ut i Pyrenéerna...)