När det inte blir som man tänkt

Denna underbara Fars Dags-morgon traskade hunden och jag ut i ottan (självaste Fadern i huset drog täcket över örat och klamrade sig fast i Morfei armar på ett mycket bestämt sätt). Det var frost och det var kallt och det var gryning och det var alldeles, alldeles ljuvligt!

För eventuella Lundaläsare kan jag meddela att vi gick Monumentsrundan. När vi gick där noterade jag att det var massor av julstämningskapande frostiga nypon som man kunde ha fotograferat om man haft kameran med sig. Vilket man inte hade, man hade liksom greppat hunden och bajspåsarna och ångat iväg utan att tänka sig för.

- Spelar ingen roll! Jag fotograferar i trädgården när vi kommer hem sa jag till Huliganen.

Sagt och gjort, så fort vi kommit hem greppade jag kameran och galopperade ut i trädgården. Men ganska snart fick jag mig slagen. För det första hittade jag knappt några nypon, och de små skrynkliga, uppätna exemplar jag hittade hade ingen frost på sig längre.



  Men sen fick jag ju syn på den! Och i bästa Kajsa Warg Man Tager Hvad Man Hafver-stil greppade jag kameran och fotograferade denna frostiga växt ur diverse vinklar.

Skåda! Julens grönkål!

Men sen grep jag ändå av en viss ruelse - är det verkligen julstämningsframkallande, vackert och estetiskt att visa upp grönkål? Ja, jo, det är gott, det är det. Men faller man liksom i trans och känner att oh, så vackert?

Jag tittade på Huliganen, min trogne vapendragare. Han såg verkligen tveksam ut, måste jag säga.



  Jag vandrade vidare i trädgården. Och nu, nu fick jag väl ändå till det? De tappra sista rosorna stod där och huttrade och såg ut som om de fått kristyr på sig. Och rosor, det är ju nästan nypon. Pre-nypon skulle man kunna säga. Close enough, säger i alla fall jag. "Skåda inte givet nypon i munnen" skulle man också kunna säga.

Det där med tak

Maken, Huliganen och jag, vi bor i en gammal 20-talsvilla. Från början ett ganska litet hus, där man trots allt lyckades klämma in 7 barn, en hushållsgris, ett duvslag, en fru (antar jag), en skomakare och ett skomakeri. Grisen och duvorna fick dock bo i uthuset, man ville väl inte trängas hur mycket som helst.

Någon gång på 70-talet byggdes huset ut, och ja ni vet väl alla hur 70-talet var? Just det - furu var i ropet. Alltså har vi ett 48 kvadratmeter stort vardagsrum med gulnat furutak. I köket, som i och för sig var i den gamla delen hade man också smällt upp furu i missriktat nit.

Allteftersom åren gått har jag gått och retat mig på den där furun - dels är den ful, dels blir det mörkt. Maken har ihärdigt, så fort jag muttrat "furu!!?"#€!!" påstått att han gillade furun. Förmodligen lika mycket som han ogillade att måla en himla massa kvadratmeter tak.

Men så i somras målade han ändå om i köket och det blev vitt, ljust och fint.

- Så snyggt det blev! utropade maken häpet och såg belåten ut.

Jag, som är en snäll fru, sa inte "vadvardetjagsava?" även om jag säkert såg ut som om jag tänkte det. Jag sa heller inget om vardagsrumstaket. (Även om jag säkert såg ut som jag tänkte det också).

Sen har maken gått och tittat begrundande på sagda tak och nu börjar han förhandla med sig själv om att det kanske ska målas om till sommaren.

- vilken utmärkt idé! Du är så klok!! utropar jag beundrande då. (jojo, man vet väl hur en slipsten ska dras).

Och nu har jag, när vi ändå var iväg, gått och tittat på tak för att få lite inspiration och inredningstips. Vad tror ni? Ska man satsa på ett stiliserat tack med luftningslucka? Eller ska man köra på guldiga valv? Blåguldig kupol? Sen finns ju sobert, skulpturerat... Och kanske slå till med en ny ljuskrona? Eller bara fläska på med guld i kvadrat?


















 Jag hyser dock en svag misstanke om att maken tycker att det blir bra med vitt. Och kanske han har rätt?

Alltså

....nu tror ni väl att jag är komplett galen som klagar över ett inlägg som försvunnit när det faktiskt ligger där, snyggt och prydligt?

Men då vill jag bara ha sagt att det gjorde det INTE vare sig igår kväll eller imorse. Men nu, nu gör det det. Så länge det varar. Så läs snabbt, det är mitt råd.

Hmpff!!!

Nu är det såhär att vi var iväg på en liten weekendresa och som den moderna människa jag är hade jag ju för avsikt att blogga om den.

Ett blogginlägg kommer ju inte till enbart av tankekraft utan jag satte mig och laddade ner lite bilder, började hamra på tangenterna - men sen kom ju annat iväg. Småsaker som jobb. Matlagning. Hundpromenader.

Sent igår kväll tänkte jag dock slutföra inlägget som låg som ett utkast. Jag skrev och skrev. Flyttade bilder och hade mig.

Efter förrättat värv tryckte jag på "publicera". Blogger sa ingenting. Jag tryckte en gång till.

- Fnys! sa Blogger då.

- Hördudu, publicera nu! uppmanade jag.
- Vill inte, var det motsträviga svar jag fick.
- Här är det jag som bestämmer! tyckte jag, varpå Blogger hånlog åt mig.

Då försökte jag med att lirka lite.

- Snälla?
- NÄ!!! sa Blogger

Jag insåg att jag var slagen, så jag tryckte på "spara", stängde ner webbläsaren och tänkte gå och lägga mig. Men sen slogs jag av en misstanke och öppnade det sakramentskade eländiga programmet igen. Fanns mina utgjutelser kvar? Alla meningar som staplats ovanpå varandra? Nix, det gjorde de inte.

Tjurigt gick jag och la mig. När jag släckte i vardagsrummet hörde jag ett litet belåtet fniss från datorn.

Men vänta du, Blogger! I kväll blir det ett nytt försök!

Alla vägar bär till Rom

- Jag tycker inte vi har tillräckligt mycket dolce i vårt vita! utropade maken en dag.

Jag tittade ut genom fönstret, på regn, dis, cykelpunka och kunde bara instämma. Här behövdes verkligen rejäla doser dolce för att mota november i grind. Sen började vi tänka. Skulle vi åka själva till landet som gett den kreativa parkeringskonsten ett ansikte?

Nej, det kändes inte riktigt rätt. Alltså tvingade vi med dottern, sonen och flickvännen. Dessa visade sig märkligt lättövertalade, måste jag säga. Så i fredags susade vi i iväg till Rom. Vi såg framför oss ett par dagar fyllda med kultur! Vin! Glass! Mat! Vin! Stenbumlingar! Trasiga hus! Mera vin! Mera glass!

Vad jag däremot inte såg framför mig var strul på flygplatsen med bortkommet bagage, frånvarande flygplatstjänstemän, köer, elände osv - dock gjorde sonen en hjälteinsats och hittade mammas förlupna väska på ett helt annat band, ett som förmodligen skulle ta emot väskor från Uzbekistan eller nåt, och alls inte från Köpenhamn. Skit samma, väskan dök upp och vi kom äntligen in till Rom!

Och det var Colosseum i skymning...

Statyer i kjol... - kan det ha varit skottar, månne? Har jag kommit på en ny och banbrytande upptäckt inom arkeologin?

- Nu vill vi shoppa! utropade jag, dottern och flickvännen sedan! Men vad skulle vi välja?! Va? En mitra kanske? Eller en ny kräkla? Beslut, beslut...

Sonen, som har en något underlig shopping-gen köpte en elefant. Maken köpte ingenting, hans shopping-gen är totalt obefintlig. Men inte var han ledsen för det! Ånej, han samlade på basilisker minsann. Och nog hittade vi några fina:




Efter alla dessa basilisker behövde jag styrka mig lite. Vi gick ut lite löst med med en cappucino, men sen fick det ju bli lite vin också. "Basilisker kräva dessa drycker!" är jag säker på att Albert Engström skulle ha sagt, om han bara tänkt på det och inte blandat in kräftor i det hela.




 Det minglades på Petersplatsen.

Och spejades från Castel San Angelo

Det fotograferades åt vänster...

och det fotograferades uppåt

 och åt höger minsann, här lämndes ingen möda ospard!

Det fotograferades gamla fornlämningar, såväl i stenvariant som av mer mänskligt slag.

Det här är, tro det eller ej, ett epitafium över en påve. Alltså, jag vet inte.... men jag associerar nog mest till Pirate of the Caribbeans?! (Och nu kom jag ju osökt att tänka på Johnny Depp, och nog är det så att det mesta blir liksom lite bättre om hans finns med på ett hörn, det kan ju ha varit så de tänkte när de högg i sten?)

Det finns massor att se i Rom! Och nog inser jag att det finns i runda slängar 100 miljarder bilder av såväl Colosseum som Forum Romanum och att det kanske inte kan ses som att man bringar ny kunskap och nya intryck till en förväntansfull omvärld - det är ju inte direkt som att man banar väg i oländig, okänd terräng. Men nu är ju det här mina bilder och min blogg, så jag lägger faktiskt in bilderna i alla fall. Ha!






Här har de nog klampat fram en eller annan legionär - men även vi gick och gick och gick... jag tror jag blev nog en fem centimeter kortare på kuppen. Men vi klarade oss från skoskav i alla fall, vilket tycks ha varit mer än man kan säga om stackars kejsar Konstantin:

Aj!



Om man skulle skaffa sig en ny frisyr? En sån här, kanske? Skulten full av små lockar precis som ett litet lamm, det kunde nog passa min personlighet?

Dottern verkade inte helt övertygad om att detta vore en stil som skulle passa hennes mamma.... och hon har nog rätt, vem orkar stå och joxa med små lammlockar varenda morgon? Nix, det får nog bli det vanliga spretet även i fortsättningen.

Nu  kunde man kanske tro att allt bara vara +20 grader och sol i den eviga staden - men riktigt så var det inte. Ånej, lite väta kom det på söndagseftermiddagen, men då var vi listiga nog att vara inne i Konservatorspalatset, och då gjorde det inte så mycket. 

Vi tittade på massor av statyer; det var hästar med pannlock. Ogenerade statyer. Lite mer generade statyer...







Och sen, sen var det ju dags att dra sig mot den kalla norden igen. Vi fick säga farväl till cappucinos och påvar och pinjeträd och glass och mat och vin och syndikalistsstrejker och trafikkaos och basilisker och säga Arrividerci Roma! För den här gången i alla fall.

Nå, men hur blev det nu då, undrar ni kanske? Hur blev det med lite mer La Dolce Vita över livet av en tripp till Rom? Absolut! Italiensk gelato framför Colosseum - dolce så det förslår!




Visst är det underbart?

Med döttrar som vet vad deras mamma gillar, menar jag.

Shortbread och supermjukt och underbart Debbie Bliss-garn. Bättre än så blir det inte.

Tandfén borde tacka mig

Jag är inte så bra på att hålla reda på vissa saker. Geografi till exempel är jag synnerligen dålig på att hålla reda på. Men även andra saker glider liksom runt i hjärnan på mig utan att fastna på det mest ostrukturerade sätt. Det där med Halloween till exempel. I helgen hade jag en vag känsla av att det kanske var dags? Jag var alltså väldigt belåten med att vi inte skulle vara hemma på lördagskvällen utan tvärtom tillbringa denna på lokal och alltså inte behövde utsättas för bus-eller-godis-eländet.

Igår kväll knackade det på dörren. Jag hörde det tydligt, men ändå ansåg Huliganen att detta faktum behövde basuneras ut över nejden. "Det är nog grannen" tänkte jag och kilade glatt ut och öppnade dörren.

Utanför dörren stod en liten häxa, ett litet spöke och ett litet skelett och tittade uppfodrande på mig.

- Bus eller godis? sa de förhoppningsfullt.

- Herregud är det idag?! sa jag förvirrat. Sen tänkte jag dra min vanliga harang om att sånt kommersiellt trams ägnar vi oss inte åt i det här huset, ånej, här leker vi k med kottar och klappar grisen och såna gammaldags rejäla nöjen. Den harangen (möjligen förutom kottarna och grisen då) drar jag när det är lite äldre barn som knackar på vilket brukar rendera i kyliga blickar och eventuellt ett ägg på dörren.

Men nu var det små barn. Fint utklädda barn. Så jag fick artigt säga att oj, jag HAR inget godis. Tyvärr.

- Har du inte ens frukt?? sa den lilla häxan strängt då.

Jag tänkte snabbt. Kunde man erbjuda dem att plocka fallfrukt i trädgården? Jag funderade på de infrysta rabarberna i frysboxen? De torkade aprikoserna i kylskåpet? Men nej, inte ens frukt kände jag att jag kunde erbjuda fick jag beklagande erkänna.

De små barnen greps av medlidande med mig, vilket torftigt hushåll vi hade! Så de sa snällt att det blir ändå inget bus, och vandrade vidare mot nästa granne. Som förhoppningsvis har mer ordning och reda på sig.