Hipp hurra för Bamsefar..

...som är så snäll och rar! För det är just vad han är det, maken som fyller år så det spritter om det idag!

Så det har sjungits i arla morgonstund. Sjungits - och skällts. Det blandade sig i en slags disharmonisk födelsedagshyllning när vi tågade in till maken på morgonen i en liten födelsedagsprocession. Först kom jag med te, macka och tidning, sen kom Huliganen. Fast sen kunde han ju inte hålla sig på sin plats utan fnattade runt på ett helt oorganiserat sätt, så det blev ingen riktig ordning och reda med det där processionerandet. Dessutom tiggde han skamlöst ost av självaste födelsedagsgrisen och då tycker jag nog att man har lite missförstått det där med givandets glädje.

Tyvärr, måste jag med skammens rodnad på mina kinder erkänna, fanns det inget paket för maken att packa upp. Inget alls. Det har varit fullt upp i Huliganfamiljen på sistone och det där med paketinköp hade liksom inte hunnits med (nu har han ju ändå köpt sig kilovis med böcker så lite har han ju att roa sig med), och det tycker jag är oerhört förargligt. På sin födelsedag ska man självfallet få  öppna paket! Själv är jag barnsligt förtjust i paket (käre make, detta kan vara bra att ha i åminnelse längre fram när det är dags för min födelsedag och du har lyckats förtränga den skamliga bristen på paket från hustruhållet) så att det inte fanns minsta lilla paketusling var verkligen nesligt.

Redan igår kväll kved jag ångerfullt för maken att det kommer inte att bli något paket imorgon!

- Gör ingenting alls, svarade maken, som är ganska ointresserad av paket får man ändå inse. Det är inte lätt att köpa saker till en man mest bara är intresserad av saker som ingen människa vet vad det är för något.

- Men något önskar du dig väl ändå? undrade jag bedjande.

Tänka, tänka. Det började ryka lite ur hjärnvindlingarna.

- En snäll fru önskar jag mig! utropade maken sen och såg nöjd ut.

Sen såg han min svala blick och tillade raskt

- fast det har jag ju redan, så jag önskar mig en fortsatt snäll fru! ("puh!" såg man hur han tänkte, "där klarade jag mig elegant undan en farlig fallgrop").

På något vis väcker det här minnen från barndomen när föräldraskapet varenda jul önskade sig "snälla barn" trots att de visste att de hade södra sveriges envisaste unge i familjen.

Så på något vis undrar jag ändå om det inte hade varit bättre om han önskat sig en bok? Större chans att få sin önskan uppfylld, menar jag.

I vilket fall som helst, grattis käre make! I kväll vankas det födelsedagsmiddag. Kanske rentav ett glas vin och en chokladpralin efteråt?

Blimey!

Herregud, det är ju inte klokt! Vi är bara en liten, liten bit in i januari och jag har redan gjort klart ett garnrelaterat projekt. Milda matilda, var ska detta sluta? Jag medger, det är liksom inget direkt mammutprojekt, men ett litet halleluja moment var det nog ändå att se dem färdiga, yllevantarna som är ämnade till en oss närstående tämligen nybliven hundpromenör.

Men sen ville man ju hugga tänderna i något nytt. Något spännande. Något där man kunde använda det fantastiska garnet från Debbie Bliss som man fått av dottern. Baby alpacka och mulberry silke - det är så lent att man nästan går i spinn. Först tar man då härvorna...

...och sen nystar man. Nystar och nystar och funderar på vad man ska göra?

Och med vad? Fast där är ju svaret enkelt! Det är nämligen så att jag av min pappa fick Knitpros rundstickor med utbytbara spetsar i julklapp. Alltså, kan man motstå den här färgglädjen? Inte jag i alla fall, jag grep av ett akut och oemotståndligt habegär när jag såg dem första gången. De finns i enfärgat också, men när det gäller färger är jag av den fasta övertygelsen att more is more - och more is merrier. Inget avskalat återhållsamt tjafs för min del!

Jamen titta! Blir man inte lite lycksalig bara av att se dem? Dessutom är de väldigt sköna att sticka med, kan jag tala om. Och jag grips av en girig känsla! Mina - bara mina! Nu vet jag hur Huliganen känner sig i närheten av en pipande ko...

 Men vad skulle jag då sticka? På den frågan var svaret enkelt på sitt sätt. Svårt på ett annat sätt. Jag har länge närt en liten önskan om att sticka en moebiussjal. Känt att en moebiussjal liksom skulle förgylla mitt liv på ett konstnärligt sätt med en liten akademisk twist. Men det verkade så komplicerat? Så obegripligt? Men så läste jag en beskrivning som gjorde att jag kände att man kanske ändå skulle? Vara lite wild and crazy och kasta sig ut det okända, i moebius-land? När det kan stå såna saker som  att "stickningen ska se ut som att det är något som är fel", visst blir man sugen då? Visst känner man att detta kan tillföra ytterligare en dimension i ens liv?

Jag peppade mig själv under några dagar. Omväxlande gnolade jag på "vi ska klara av det, tralalalalala" och "Fame! we're gonna live forever!" för att intala mig mod. Jag växlade mellan att tänka näe, det går inte till kaxigt säga att klart det går!

Och nu är det gjort! Nu har jag lagt upp till min första moebiussjal. Så nu återstår det att se om det blir fel, eller om det blir lite halleluja moment av det här också så småningom.

Kära barn

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här på ett skonsamt sätt, så det är väl lika bra att jag liksom bara slänger det ur mig. Allt enligt principen att det är lika bra att kasta sig i på den djupa änden direkt i stället för att tassa i försiktigt, försiktigt medan det kalla vattnet stiger centimeter för centimeter och man håller in magen för allt vad man är värd. (Precis som om det skulle hjälpa mot kylan som äter sig in mot ens stackars skelett)

Nej, jag vill verkligen inte dra ut på pinan. Hur tufft det här än blir för er att läsa - för vi vet ju vem som kommer att få ta hand om eländet en vacker dag, eller hur? - så måste det ut. Det går inte att dölja. Man kan inte bara låtsas som om inget hänt och man kan inte heller förneka faktum.

25 kg böcker, det märks.

Ja, ni har gissat rätt, nu har han shoppat loss igen, maken. Andra köper böcker i lagom mängd, en-två-tre, kanske rentav fyra-fem åt gången. Böcker som ligger på läslistor, som recenseras i tidningarna, som skyltas i bokhandeln. Inte så maken. Han köper 25 kg böcker på ett bräde.

Sveriges Riksdag. En jubileumsskrift i 17 band från 1934. I halvfranska band.

Förstår ni nu varför jag älskar maken? Vem, om inte han, skulle liksom förbarma sig över ovanstående verk, ge dem ett hem, omhulda dem, älska dem och - mest otroligt av allt - läsa dem?

Maken hittade detta praktverk hos ett antikvariat på nätet och skyndade sig att maila iväg en förfrågan? Kunde det möjligen vara så att de fanns kvar? Efterfrågan måste ju vara så enorm, så risken att de var väck var stor, det förstod man ju. Antikvariatet trodde inte sina ögon. De har sedan mailbombat maken de senaste dygnen och i sin iver att sprida kulturen över landet (och måhända även i ivern att bli av med denna jubileumsskrift...) prutat med sig själv i rask takt så det till sist blir så att maken kommer att bli en lycklig ägare till en himla massa halfranska böcker till ett rimligt kilopris.

Lyckan är total. Trots ett vrenskande ben sprider maken harmoni, glädje och gamman omkring sig. Som ett barn på julafton väntar han nu på att böckerna ska anlända. Plats måste göras i bokhyllorna (och här har jag strängt påtalat att mina rosenböcker, mina hundböcker och mina trädgårdsböcker står där jag placerat dem - "ställd bok står!" säger jag strängt och värnar mina fjuttiga hyllmeter och påtalar att han ju kan omplacera några hyllmeter olympiaböcker, till exempel).

Jag förmodar att lyckan även härskar hos antikvariatet.

Men jag kan kanske lite skänka en medlidsam tanke åt barnen, som i en avlägsen framtid ska ta hand om makens alla efterlämnade skrifter.

Man ska inte ropa hej

förrän man sålt smöret och bitit tjuren i de sura hornen medan räven käkade upp de likaså sura rönnbären.

Nu regnar det igen.

Suck.

Dubbelsuck! (eller, i sanningens namn, Dubbelmorr!) hälsar Huliganen som fick utstå en rejäl omgång med handduken efter morgonens fuktiga promenad.

Äntligen!

Hade man lust att utbrista när man vaknade imorse. Det var absolut inte för att idag är dagen när dottern vänder åter till kiltarnas förlovade land, tvärtom känns det lite i mammahjärtat. Det var heller inte för att gårdagen var den dag när granen berövades såväl röda som guldiga kulor och hivades ut utan pardon.

Nej det där äntligen berodde på att man kunde förutspå att det skulle bli en solig dag. En dag när det rentav inte regnade! Det känns märkligt, för det är nästan så att det växt ut simhud mellan tårna och regnstället blivit en andra hud - men idag kunde man minsann fnysa innerligt åt såväl regnbyxor som dito - jacka.

Lite kallt var det minsann också! Och vad gör man då? Jo då ikläder man sig så klart sin, numera omstickade, gröna mössa och tvingar med sig syrran och Zoya ut i naturen. Huliganen medtvingades också. Jag får dock säga att alla var rätt lättövertalade.

Det fanns otvetydiga spår efter det ihärdiga regnandet. Jag får nog säga att regnet gör sig lite bättre i såna här glittrande pölar än när det strilar nerför min nacke, till exempel.

Vill man inte beundra glittret och känna sig lite poetisk, ja då kan man ju alltid dricka lite. Huliganen är inte mycket till naturromantiker, så han förfriskade sig i stället.

 För en del år sedan var syrran hundrädd. Det kan man inte tro nu när man ser henne och Huliganen ha dragkamp om en leksak. Och då är det ju inte så att Huliganen morrar lite försynt och drar lite försiktigt...nej här pratar vi rediga MORRRR!!!  och ett ihärdigt slängande och hängande i leksaken.

Trots oöm behandling ser den rosa larven lycklig ut ändå. Han är väl kanske glad att han överlevde åter en sejour i Huligankäftarna?

Soligt var det som sagt - men också lite blåsigt. De av oss som har lockar fladdrade lite med dem.

Huliganen älskar att springa fritt. Han är en fri själ och fria själar ska inte sitta i snöre tycker han. Jag är böjd att hålla med, i alla fall när det passar att släppa honom på grönbete.

 Och när man är fri, ja då blir det lite blandade skutt i obestämda gångarter. Tjolahoppsansteg tror jag att de möjligen kan heta?

 Sen kom vi hem igen. Hem till ett tomt hus. Eller rättare sagt, maken var ju hemma. Men eftersom han har sitt onda ben blir det inte så mycket tjolahoppsanskutt över honom, tyvärr. Han slet sig från sina riksdagsprotokoll från 1700-talet och sa begåvat "ääähhh.... är ni redan hemma?" innan han med en belåten suck försvann in i sin egen värld igen.

Själv gick jag ut i köket och kokte rabarber- och vaniljmarmelad. Den blev god. Men inte kan man stå där med nykokt rabarbermarmelad och inte utnyttja detta faktum? För att inte tala om att det stod en burk clotted cream i kylskåpet, en som inhandlades i the English Shop när vi var och hälsade på syrran.

Ibland blir jag själv förtjust över hur  min hjärna arbetar. Den lade raskt ihop "clotted cream", "rabarber&vaniljmarmelad" och tanken på lite gott och varmt te efter rundan och det här är lösningen på ekvationen;

Scones! Kan man säga något annat än "mmmmmm...."?

Om man skulle flytta till Göteborg?

Gårdagen tillbringade vi och (så småningom) stormen Emil i Göteborg hos sonen. Efter att ha tagit en runda på stan med dottern kan jag inte låt bli att fundera på om man inte skulle flytta dit?

En stad med så många kaféer, trevliga affärer och vänliga människor, det kan väl aldrig bli fel?

Huliganen har redan pinkat revir på diverse platser, så jag tror han skulle känna sig som hemma, faktiskt. Och om göteborgarna klarade av Emil, så står de nog ut med en Huligan också?

2012

Jahaja, då har man hunnit en bit på 2012.

Kanske dags att summera året så här långt? Alla andra verkar ju summera 2011, men herregud, hur jobbigt verkar inte det? Massor med grejer hinner man med under ett år. Mycket smartare att göra såhär, det känns liksom görligt att få med det som hänt.

Jag och Huliganen gick ut hårt och inledda 2012 med att kramas i soffan. Inte för att jag direkt vet om han ville kramas, men om man inte kramade honom så försökte han krafsa sig ner genom mattan, ner mot Australien-hållet. Nyårsfirande är inget kul firande i Huliganvärlden. Så det blev till att hålla ett stadigt tag om champagneglaset i ena handen och om Huliganen med den andra. På något vis lyckades jag även prångla in maken i ekvationen så det blev lite kombinerat nyårspussande och -skålande och -huliganterapiande. Man är ju en kvinna med simultankapacitet!

Sen sov vi. Och vaknade bara en gång och insåg att ojdå, det blev visst en del vin kvällen före...

Därefter traskade vi ut i regnvädret och blev så inibängens blöta att Huliganen påtalade att detta räckte mer än väl som nyårsbad och att han därför anser sig ha badat färdigt för 2012.

Tja, sen var det lite pappabesök. Lite matlagning - en mustig burgundisk köttgryta kändes bra att inleda året med. Och se nu så fiffigt jag undviker att skriva vad den heter. Jojo, ibland står snilleblixtarna som spön i backen!

Och, låt mig se, vad hände mer? Jovisst ja, lite inspelad Dontown Abbey och kanelbullar, en utmärkt kombination!

Idag har det varit jobb. Sånt ska ju också göras. Men jag vet inte jag, man kanske inte ska gå ut för hårt? Man kanske ska ta det lite nätt? Ta lite ledigt imorgon? Det finns ju söner som fyller år då, menar jag. Och då kan det ju vara på sin plats att den ömma modern gastar jamåhanleva och medenekeltulipan så att han känner sig vederbörligen uppvaktad.

Om man nu prompt vill ha med en årssummer för 2011 så antar jag att den borde se ut så här; ....huliganen....huliganen....maken....gräva, gräva....rosor..  mat.....vin....huliganen....gamla riksettan....garn, garn, garn....huliganen.....  Färdigt!

Eller förresten, jag glömde visst "kanelbullar"?