Lördag med förhinder

Det har varit en sån där dag ni vet - en som liksom börjar lite avigt och sen vägrar följa väl uppgjorda planer.

Fast egentligen började det redan igår - okarakteristiskt nog satt jag uppe ända till klockan var nästan tolv och stickade, jo för jag ville ju att min gröna mössa skulle bli klar! Och det blev den. Jag traskade ut till spegeln och tryckte ner den på skulten och tittade lite frågande på spegelbilden. På bilden till beskrivningen syns en ung kvinna som klär jättefint i mössan som är lite av baskermodell. Hon har den lite nochalant nerdragen till ögonbrynen ungefär och ser rosig och fräsch och vintrig ut.

På mig såg mössan ut som en skrynklig champinjon. Nåja, inte greps jag av missmod för det! Ånej, på beskrivningen stod det att mössan skulle blötas och sedan få torka trädd över en stor tallrik. Våra mattallrikar är stora - så sagt och gjort, jag blötte och trädde och ramlade sen i säng, synnerligen belåten med mig själv.

I morse provade jag mössan och den kändes liksom lite...tja... stor. Jag gjorde en liten provruskning på huvudet och den gled ner och la sig tllrätta, inte ömt vilande mot mina ögonbryn, utan mer mot hakan. Typ.

Då kan det hända att jag fick ett smärre sammanbrott. Alltså, vi pratar inte 6,7 på richerskalan direkt, men en liten eruption blev det nog. Maken kom löpande. När han hade skrattat färdigt frågade han lite försiktigt

- varför håller du på med stickningen när du blir så arg av det? (Han hade kamikazepulsvärmarna i livligt minne visade det sig).

- Arg? Jag?! Jag blir väl aldrig arg! svarade jag raskt och osannfärdigt då. Sen förklarade jag för honom hur oerhört avstressande och nervlugnande det är att virka och sticka, hur allt liksom faller på plats och allt som är rörigt stressigt blir lugnt och fint.

Maken såg oövertygad ut, men insåg nog att det inte var värt att argumentera vidare.

Och nu ser mössan ut så här. Och jag, jag är lugn som en filbunke. Jag ler milt mot tillvarons små förtretligheter. Tänker filosofiskt att "jag stickar väl om den då!".

Sen åkte jag ner o stan för att klippa mig. Man vill ju vara snygg när man ska möta Tomten. Klockan 11 skulle jag vara hos frisören. Tyckte jag. Frisören tyckte halv tolv. Okej, okej, en halvtimme hit eller dit, det spelar väl inte så stor roll. Sen tyckte frisören kvart över tolv, jo för hon som var före skulle slingas och det tog tid. Då suckade jag djupt.

Men sen kom jag på att jag kunde ju uträtta en del viktiga ärenden, till exempel. Och såsom av en händelse så hamnade jag då på St Jakobs stenugnsbageri och handlade lite gott bröd. När jag stod där vid disken så föll mina blickar, allldeles oplanerat sådär, på deras kardemummabullar. Och då vore det ju snudd på kriminellt att inte köpa några med mig hem?

Man läser ju ibland om folk som funderar på Meningen med Livet. Folk som tänker djupa tankar och som formulerar den ena inrikata teorin efter den andra.

Och inte vill jag här i all blygsamhet i Huliganbloggen påstå att jag sitter inne med Svaret - ånej, sån är inte jag. Gåpåig och besserwissrig och sådär menar jag.

Men jag får nog säga att en av meningarna med livet måste vara just dessa kardemummabullar. Titta bara! Visst är detta en renodlad illustration av Livets Innersta Väsen i Kardemummabulleform?

,

Och nu ska jag nog ägna mig åt lite terapeutisk omstickning av mössa tror jag.