Under rusdryckers inverkan

På onsdagen besökte vi Kehlheim viket var en något märklig upplevelse. För det första var vi försenade, för det andra måste man uppenbarligen ha en inhemsk guide, vilket ledde till att vi raskt galopperade genom den lilla staden varpå den lokale guiden raskt pratade om Leopoldar av varierande nummer medan "vår" guide lika raskt översatte. Brådskan berodde på att vi skulle hinna med en annan båt för att ta en tur till klostret Weltenburg. Vi hann med båten och det var en väldigt naturskön upplevelse! Väl på plats fick en mycket kort stund för eget kringströvande. Maken och jag gjorde vårt sedvanliga bergsgetsklättrande upp mot det lilla kapellet - varför gå miste om en kyrka när den finns inom räckhåll? Sedan skulle vi få smaka på klostrets öl som de är berömda för; Weltenburger Kloster. Normalt sett dricker jag inte särskilt mycket öl, och inte mörkt öl, men det här var inte dumt får jag säga, och varmt var det. Sålunda hävde jag i mig en rejäl bägare vilket fick till följd att jag såg elefanter. Inte skära men dock. I fortsättningen höll jag mig försiktigtvis till vin.

 

 

Sedan hände det inte så mycket mer den dagen, vi var fortsatt försenade så vi besökte aldrig Regensburg vilket stod på schemat. Däremot seglade vi förbi Walhalla vilket var en märklig känsla; ett jättestort grekiskt tempel mitt inne i skogen där det uppenbarligen är knökafullt av statyer över förtjänta personer, som dessutom uppdateras löpande. Jag tror dock inte att det finns någon större chans att jag själv kommer att stå staty där och blicka ut över floden.

Torsdagen var det mer buss än båt, faktiskt. Vi åkte till Salzburg och nog för att det är en pittoresk och vacker liten stad, men i närmare 35 grader och med horder av turister som drog fram i de smala gatorna var det kanske inte den dag som var den bästa under resan. Vi åt dock en förträfflig lunch i (varma) källarvalven till St. Peters Klosterrestaurang där jag belåtet klämde i mig en apfelstrudel till efterrätt. Sen blev det lite strosande, lite kaffedrickande och lite fönstershoppande innan vi somnade gott i bussen tillbaka till båten, vaggade till sömns av Mozarts musik.

Fredagen, den sista "riktiga" dagen på resan var helt annorlunda; både vädermässigt och innehållsmässigt. Förmiddagen tillbringade vi på klostret i Melk (här tänkte man lite blasé "aha, ännu ett kloster" men det var innan vi sett det). Klostret i Melk, det var något helt fantastiskt! Det var vackert, det hade en jättefin modern utställning och vi hade en bra guide. Bara det fick en ju att sucka belåtet (och stånka lite, för efter allt det gående i kuperad terräng vi ägnat oss åt, om än i maklig takt, var knäna lite trötta vid det här laget). Men då hade vi ännu inte sett det mest fantastiska, nämligen biblioteket! Där fick man tyvärr inte fotografera, men om jag säger som så att maken hade nog flyttat in på stört om han fått och att det är detta bibliotek som inspirerat Umberto Eco till I Rosens Namn så förstår ni kanske. Åk dit! säger jag bara. Dessutom finns det en av de guldigaste klosterkyrkor jag sett och en fin park. Och ett fantastiskt vackert café, men med tanke på all mat vi klämt i oss under veckan orkade vi faktiskt inte fika där. Ja, det låter ju helt horribelt och det kändes märkligt. Nästan så man kände om man hade lite feber?

På eftermiddagen var vi i Dürnstein. I Dürnstein regnar det kan jag tala om. Det gör inget, för det är en väldigt söt liten stad med 904 invånader (det kanske har blivit 905 nu, vad vet jag?). Mest känt är det för att Rickard Lejonhjärta suttit fången här i ett års tid. Man tycker ju att det kunde ha hänt något mer sedan dess, men livet är kanske ganska lugnt och makligt här. En liten promenad i regnet innand det på kvällen var dags för kaptenens middag. 7 rätter igen. Ja det är ett hårt liv att kryssa längs Rhen och Donau! Dagen därpå var det dags att lämna ett liv i sus och dus, med omeletter och marillenlikör och slussar och backar. En kort promenad i Wien och sedan satt vi på flyget hem.

Det är roligt att shoppa

Teoretiskt i alla fall. Jag kan bestämma mig för att nu, nu ska jag gå på stan och i affärer och köpa såväl det ena som det andra. När jag sedan väl är i stan så tycker jag det är så jobbigt och trist att jag raskt stryker 87% på inköpslistan och sen går jag och fikar för att styrka mig inför de resterande 13%-en. Okej, det gäller inte allt; garn, blommor och handväskor är alltid roligt att köpa, men sen behöver man ju andra nödvändigheter tycker man. Ända tills man inser att äsch, spela roll att det är hål i gympaskorna, jag kan använda dem ett tag till så slipper jag omaket med att leta nya.

Idag har jag dock varit och storshoppat och det var bara roligt! Om tre veckor kommer Indy och då måste hon ju ha såväl koppel som kam som tandvårdsfingertuta. Samt en pipande rosa-blå-grön-orange flodhäst. Inget valphem är komplett utan en sån känner jag.

De små sakerna

Man tar så mycket för givet. Inte allt det där som man tänker är omvälvande saker i livet, sådant som ofta bara är mer eller mindre skräckfyllda förhoppningar. Andra saker, de tänker man inte ens på. Det bara ÄR. Man öppnar kranen och det rinner vatten, trots att man bor på femte våningen. Man sover under ett tak. Man borstar sina tänder, slänger sina sopor (numera sopsorterade). Allt går på autopilot, eftersom man är en vanemänniska och livet är fullt av rutiner.

Jag gillar rutiner. Jag tycker om att mitt liv är tryggt och att det mesta går efter ett väl beprövat schema, jag vet vad som händer och sen gör man en eller annan wild-and-crazy-pryl (tja, köpa en valp ingår kanske i dessa) bara för att ge lite extra pepp till tillvaron.

Sen händer saker som gör att de där invanda rutinerna inte fungerar och då lär man sig att uppskatta även de mest obetydliga saker som man tagit för givet.

OS inträffar.

Jag är ju gift med en OS-nörd av stora mått, en som går in i sin egen lilla OS-bubbla och lever ett lyckligt liv enligt en egen tidräkning när spektaklet går igång. Ibland enligt skånsk tidräkning. Andra tider enligt kinesisk. Eller som nu, brasiliansk. Och då rör det om i tillvaron.

Vi gillar att äta mat. Vi tycker dessutom att man gör det bäst vid ett ordentligt dukat bord, där man sitter och pratar med varandra utan att sitta dubbelvikt vid en soffa och slafsa i sig maten framför TV:n.

Allt sånt kastas omkull när OS drabbar oss. Maken har slagit bivack i soffan och jag serverar mat och kaffe där medan maken håller koll på såväl TV som dator som surfplatta medan han emellanåt dyker upp till verkligheten och kärleksfullt förklarar att jag är den bästa OS-fru han kan tänka sig. Och det är ju trevligt. Men det är märkligt hur mycket man kan sakna det där att sitta vid ett matbord och äta. Så igår undrade jag lite fint om det kunde tänkas.... att vi hittade en liten lucka i programmet. Maken, som är en förträfflig make på alla vis, letade programmet och hittade en liten time slot som han benämnade det, mellan kl 21.00 och 21.30.

Lycka. Att sitta vid ett bord uppsträckt i alla sina 160 cm och äta! Att prata med någon som sitter mittemot och som är till stor del närvarande i den lundensiska verkligheten och för en stund har lämnat OS åt sitt öde. Som sagt, de små sakerna, de är ju de som är the good stuff här i livet.

De. Och en massa choklad, garn och en eller annan valp.

Mera kyrkor, mer vin

Nu när man har hamnat med en duns i verklighetens förtretligheter igen, såsom punkteringar, tidiga morgnar och sådär, så är det ganska skönt att tänka sig tillbaka till dagar med ett lugnare tempo (kanske väl lugnt emellanåt, de grå håren stod som spön i backen på deltagarna kan jag ju säga).

Vi var ju till exempel i Würzburg där vi traskade runt och tittade på residenset, kyrkan, en rokokofasad (där besserwissern i sällskapet höll en onödigt lång utläggning) och lagom tills regnet började droppa kom vi till Juliuspital, där vi tittade på blå får (tänk så praktiskt, redan färgad ull!), ett barockapotek samt skulle ha vinprovning. Detta kloster/sjukhus var nämligen en av de större vinproducenterna i området och förvisso var det skrutt till provning (man fick smaka ett av två viner) men det var roligt att se deras fantastiska vintunnor.

Dock visade det sig vara stört omöjligt att få tag i lite choklad en söndag i Würzburg, var det söndag så var det stängt. Ungefär som i Sverige på 50-talet föreställer jag mig. Nu är jag rätt ihärdig när jag har choklad i blick, men till och med jag fick känna mig slagen.

Dock hade man en fin bro med statyer på, så det fick väl lite kompensera den där chokladbristen tänker jag.

Måndagen inleddes med omelett och croissant enligt den utomordentliga rutin som vi nu kommit in i och den här dagen kunde det behövas för vi besökte Bamberg. Mycket vackert och sevärt. Men backigt. Mycket backigt. Först gick man upp, sen gick man ner för att sedan gå upp igen och då, då kan det vara bra att ha stärkt sig med en croissant.

Bamberg har minsann en domkyrka med två absider! Varför nöja sig med en, är man kan ha två tänkte de nog. Sedan hade de ett väldigt charmerande rådhus som låg på en liten konstgjord ö mitt i vattnet. I närheten fanns det en staty över deras skyddshelgon, Kunigunda. Eftersom vi propagerat för (kanske inte helt seriöst) att lilla dotterdottern skulle få heta Kunigunda fick vi ju föreviga henne. Jag tror i och för sig att Hjärtegrynet nog är rätt tacksam för att hennes mormor och morfar inte fick bestämma namn.

I Bamberg fick vi inte heller tag i choklad, det var rena chokladöken! Men å andra sidan placerade vi oss strategiskt vid ett kafé med utsikt över rådhuset och åt glass vilket ju faktiskt gick himla bra det med.

På tisdagen vaknade man till gråmulet och småregnigt väder. - Det blir nog bättre sedan! utropade jag optimistiskt, men tog för säkerhets skull paraplyet med när vi åkte in till Nürnberg vilket visade sig vara ett snilledrag. Ibland är jag så genialisk att jag förvånar mig själv.

Först var vi och tittade på Parteitagsgelände, området där Hitler höll sina tal bland annat och det kändes mycket märkligt att stå där på tribunen och titta ut över området. Det är så beklämmande att mänsklig ondska frodas lika mycket idag. Ibland tappar man nästan tron på mänskligheten.

Jag visste inte att Nürnberg har en väldigt fin stadsmur runt gamla stan, men nu vet jag! Vi trotsade regnet och tittade på borgen, på Albrecht Dürers hus och på St. Sebaldskyrkan - hur skulle det se ut om vi hade en dag utan kyrksightseeing?! Tanken svindlar.

 Dessutom tittade vi på en kaninstaty. Uppenbarligen har Albrecht Dürer gjort en väldigt fin teckning/etsning/nånting av en kanin och vid ett eller annat tillfälle utlyste man en tävling om att göra en staty till Dürers åminnelse. Denna skapelse vann. Jag tycker den ser lite ilsk ut, det gör jag. Vi beskådade ytterligare en St Göran och draken och jag vidhåller att jag tycker nog att Göran tar till mer våld än nöden kräver. Draken ser avgjort ansträngd ut.

Vi tittade även på klockspelet klockan 12 - men som lundabo får jag nog säga att man inte var överdrivet imponerad. Lokalpatriot som jag är så tycker jag vårt är finare. Deras lurblåsare orkade ju bara vifta lite på lurarna, inte lyfta dem högt. Klena typer.

Å andra sidan ska jag inte vara elak mot Nürnberg för där hittade vi faktiskt choklad! Både fin- och fulvarianten, så sedan kunde man slappna av. Även när vi åkte i slussar med 25 meters höjdskillnad.

 Hur trevligt den än är att sitta här och blogga om choklad och kyrkor och drakar så måste jag ändå dra mig tillbaka nu. Det är OS-tider och jag har en make som behöver passas upp med mat och omvårdnad, så är det bara.