Torsdagen var det mer buss än båt, faktiskt. Vi åkte till Salzburg och nog för att det är en pittoresk och vacker liten stad, men i närmare 35 grader och med horder av turister som drog fram i de smala gatorna var det kanske inte den dag som var den bästa under resan. Vi åt dock en förträfflig lunch i (varma) källarvalven till St. Peters Klosterrestaurang där jag belåtet klämde i mig en apfelstrudel till efterrätt. Sen blev det lite strosande, lite kaffedrickande och lite fönstershoppande innan vi somnade gott i bussen tillbaka till båten, vaggade till sömns av Mozarts musik.
Fredagen, den sista "riktiga" dagen på resan var helt annorlunda; både vädermässigt och innehållsmässigt. Förmiddagen tillbringade vi på klostret i Melk (här tänkte man lite blasé "aha, ännu ett kloster" men det var innan vi sett det). Klostret i Melk, det var något helt fantastiskt! Det var vackert, det hade en jättefin modern utställning och vi hade en bra guide. Bara det fick en ju att sucka belåtet (och stånka lite, för efter allt det gående i kuperad terräng vi ägnat oss åt, om än i maklig takt, var knäna lite trötta vid det här laget). Men då hade vi ännu inte sett det mest fantastiska, nämligen biblioteket! Där fick man tyvärr inte fotografera, men om jag säger som så att maken hade nog flyttat in på stört om han fått och att det är detta bibliotek som inspirerat Umberto Eco till I Rosens Namn så förstår ni kanske. Åk dit! säger jag bara. Dessutom finns det en av de guldigaste klosterkyrkor jag sett och en fin park. Och ett fantastiskt vackert café, men med tanke på all mat vi klämt i oss under veckan orkade vi faktiskt inte fika där. Ja, det låter ju helt horribelt och det kändes märkligt. Nästan så man kände om man hade lite feber?
På eftermiddagen var vi i Dürnstein. I Dürnstein regnar det kan jag tala om. Det gör inget, för det är en väldigt söt liten stad med 904 invånader (det kanske har blivit 905 nu, vad vet jag?). Mest känt är det för att Rickard Lejonhjärta suttit fången här i ett års tid. Man tycker ju att det kunde ha hänt något mer sedan dess, men livet är kanske ganska lugnt och makligt här. En liten promenad i regnet innand det på kvällen var dags för kaptenens middag. 7 rätter igen. Ja det är ett hårt liv att kryssa längs Rhen och Donau! Dagen därpå var det dags att lämna ett liv i sus och dus, med omeletter och marillenlikör och slussar och backar. En kort promenad i Wien och sedan satt vi på flyget hem.
Ja Melk är imponerande, vi tog med föräldrarna till vår brasilianska utbytesstudent dit. Hennes mamma började gråta när hon kom in i kyrkan för det var så överväldigande med all prunka och prakt. Och ni hann med Steffl också ser jag Ja det är en fin kyrka det också! Synd att vi inte var hemma...
SvaraRaderaOerhört fint! Och kyrkan, ja den var något alldeles extra det håller jag med om (även om jag nog tyckte att biblioteket var mest fascinerande).
RaderaStefansdomen hann vi bara promenera runt, vi var på väg till bussen till flygplatsen. Men jag hoppas komma tillbaka till Wien, det var alldeles för länge sedasn jag var där.