De små sakerna

Man tar så mycket för givet. Inte allt det där som man tänker är omvälvande saker i livet, sådant som ofta bara är mer eller mindre skräckfyllda förhoppningar. Andra saker, de tänker man inte ens på. Det bara ÄR. Man öppnar kranen och det rinner vatten, trots att man bor på femte våningen. Man sover under ett tak. Man borstar sina tänder, slänger sina sopor (numera sopsorterade). Allt går på autopilot, eftersom man är en vanemänniska och livet är fullt av rutiner.

Jag gillar rutiner. Jag tycker om att mitt liv är tryggt och att det mesta går efter ett väl beprövat schema, jag vet vad som händer och sen gör man en eller annan wild-and-crazy-pryl (tja, köpa en valp ingår kanske i dessa) bara för att ge lite extra pepp till tillvaron.

Sen händer saker som gör att de där invanda rutinerna inte fungerar och då lär man sig att uppskatta även de mest obetydliga saker som man tagit för givet.

OS inträffar.

Jag är ju gift med en OS-nörd av stora mått, en som går in i sin egen lilla OS-bubbla och lever ett lyckligt liv enligt en egen tidräkning när spektaklet går igång. Ibland enligt skånsk tidräkning. Andra tider enligt kinesisk. Eller som nu, brasiliansk. Och då rör det om i tillvaron.

Vi gillar att äta mat. Vi tycker dessutom att man gör det bäst vid ett ordentligt dukat bord, där man sitter och pratar med varandra utan att sitta dubbelvikt vid en soffa och slafsa i sig maten framför TV:n.

Allt sånt kastas omkull när OS drabbar oss. Maken har slagit bivack i soffan och jag serverar mat och kaffe där medan maken håller koll på såväl TV som dator som surfplatta medan han emellanåt dyker upp till verkligheten och kärleksfullt förklarar att jag är den bästa OS-fru han kan tänka sig. Och det är ju trevligt. Men det är märkligt hur mycket man kan sakna det där att sitta vid ett matbord och äta. Så igår undrade jag lite fint om det kunde tänkas.... att vi hittade en liten lucka i programmet. Maken, som är en förträfflig make på alla vis, letade programmet och hittade en liten time slot som han benämnade det, mellan kl 21.00 och 21.30.

Lycka. Att sitta vid ett bord uppsträckt i alla sina 160 cm och äta! Att prata med någon som sitter mittemot och som är till stor del närvarande i den lundensiska verkligheten och för en stund har lämnat OS åt sitt öde. Som sagt, de små sakerna, de är ju de som är the good stuff här i livet.

De. Och en massa choklad, garn och en eller annan valp.