Ta mig till havet...

 Jag gillar hav. Alltså hav som i "vandra längs dess stränder", "doppa tårna i", "försiktigt bada i", däremot inte flyta runt som en kork i en liten ranglig båt på. Men det ska vara rejäla stränder. Som i Halland till exempel. Eller vid Haväng på Österlen. Där pratar vi stränder, svallande hav och fantastisk natur. Lundåkrabukten däremot... den vinner inga Miss Havsskönhet inte. Det vare sig svallar eller utbreder sig några sandstränder där. Ett eller annat nedlagt kärnkraftverk skymtar vid horisonten.

Fast nu är det ju som Kajsa Warg (inte) sa. Man tager vad man haver, och vad man haver inom behändigt räckhåll är just Lundåkrabukten så maken, Loppan och jag drog till Lomma by the sea för att få lite havsluft i näsborrarna (och jaga en eller annan havsfågel).

Alltså, det är platt. Väldigt platt. Och massor av tång. I stora sjok. Fast man hade ju utsikt över Bron, och havet var blått och Loppan var lycklig och maken var rar - så det blev en rätt fin promenad ändå, där bland tången.

Solen skiner!

...och det är inte så konstigt. Vi gjorde ju vad vi kunde och inledde lördagskvällen med en Italian Sun som maken skakade ihop i köket med stor ackuratess. I en sådan ingår även lite hasselnötslikör, vilket jag kanske inte märkte sådär vansinnigt mycket av, men som maken påstod var en högligen väsentlig ingrediens. God var drinken i alla fall, och dessutom hade vi bästa sällskap av syrran och Zoya. Zoya ville dock inte ha drink, det enda hon önskade var att få vara ifred för den där lilla odågan som snurrade runt henne hela tiden och vrålade - du kan väl leka med mig! va?! Till slut parkerade sig Zoya i vår säng, för dit upp hoppar inte lilla Loppan och det tyckte Zoya var alldeles förträffligt.

Vi hade en himla trevlig kväll, och sedan vaknade vi ju upp till strålande solsken idag, denna dag som är Valborg, eller siste April som vi inbitna lundensare säger. Det är då det är studenter i varenda buske och stadsparken fylls av alkoholångor av tillräcklig kaliber för att desinficera det mesta inom flera häraders radie.  Redan vid kvart över sju mötte Loppan och jag horder av studenter som var på väg till parken med brassestolar och klirrande kassar och jag tänkte att det är ju himla skönt att man inte är ung så man slipper fira så infernaliskt mycket.

Loppan och jag, vi var på väg till rastplatsen för att se om det fanns någon liten snäll hund att leka med. Och tänk vilken tur! Först kom Musse, ett litet vitt fluff, och han och Loppan lekte så att stickor och strån rök och tungorna hängde som slipsar ur munnarna .Sedan kom goldenvalpen Milou som var 5 månader och full av ungdomlig energi. Då gick Musse hem, för då blev det lite too much för en mogen man. Loppan däremot, kastade sig med stor entusiasm över Milou och sen lektes det ända tills båda två kollapsade i små högar, trött och glada. Då gick vi hem och åt frukost, och inte vilken frukost som helst, nix det var födelsedagsfrukost! Okej, Loppan fick sina vanliga kulor, men sen vankades det paket! Nuförtiden får Loppan sällan mjukisleksaker eftersom det bli ex-mjukisleksaker på kortare tid än en gris hinner blinka. Fyller man 1, ja då vill det ju ändå till att man får något alldeles extra. En dö råtta, till exempel. Efter Loppans hantering var råttan ännu dödare, om det nu vore möjligt.

 Sen gick vi ut på balkongen och spejade ut över nejden, bl.a. över den scen som just nu byggs upp inne på Malmö nations gård. I eftermiddag brakar det loss. Men vi ser fram emot tillställningen med tillförsikt, vi har bunkrat upp med öronproppar så det lär väl dämpa det värsta. Och hjälper inte det, ja då kan vi kanske peta in lite döa råttrester i öronen som extra dämpning.

Men tänk ändå; 1 år! Grattis på dig lilla Loppan, du är verkligen en frisk fläkt i vår familj, och vi tycker alla så himla mycket om dig. I alla fall de tvåbenta.

Men nu är det i alla fall fredag!

Det vet jag alldeles bestämt! Jag känner att jag än så länge håller seniliteten stången och det är ju bra så. Det är fortfarande kyligt, men ändå slår det ut nu; imorse rantade vi runt i Botan, Loppan och jag, jag spanade efter tulpaner och andra blommiga trevligheter, Loppan spanade efter gräsänder att lära veta hut.  Och visst hittade vi både det ena och det andra, men nu är matte lite småpetig av sig och tycker att man får inte skrämma änder. Loppan håller inte med, utan gör vad hon kan får att smyga sig på när matte inte märker.

Jag har inte hunnit gå på torget och köpa fredagsblommor, men vad gör väl det när man kan knalla ut på sina ägor, alla 64 kvadratmetrarna, och skörda tulipaner som om man vore i Amsterdam! Jamen, man blir ju så lycklig så det är inte klokt. Jag gnolar om tulipaner från Amsterdam medan jag planerar kvällens mat.

Maken klev just in genom dörren och frågad -va' gör du? - Jag skriver ett litet blogginlägg, upplyste jag sagde make om som hummade lite och tittade ut genom fönstret på den scen som håller på att byggas upp på Malmö nations gård; jo för det närmar sig ju siste April och det kan man inte fira utan en hejdundrande massa decibel. Sen tittade maken kärvänligt på mig och sa som om han gjorde en fantastisk upptäckt: - du skriver ett blogginlägg! Jag påpekade att jamenherredumilde, jag sa ju det!!! Med många utropstecken. - Skulle jag lyssna också? sa maken förundrat.

Ja, jag har varit gift med denne make i 37 år, och emellanåt undrar man varför. Men han är ju så rar, så det är nog det som är svaret. Trots bristfälligt lyssnande emellanåt.

Nu väntar matlagning, sen väntar mat och prat och shiraz, så får vi se vad som penetrerar in till makens hjärna av det jag säger.

Glad fredag på alla som tittar in!

Tisdagsfeeling med allitteration

Först tänkte jag skriva att "Så var det måndag igen" innan jag kom på att det är det ju inte alls det. Men det blir ju helt vilt och oorganiserat när man är ledig så där lite anarkistiskt en måndag utan att det är minsta helgdag av ens lägsta dignitet. Så det är tisdag och det är faktiskt ganska skönt att måndagen är ett minne blott. Just nu är jag så innerligt tacksam över att ha tillbringat en dag på kontoret utan minsta droppe laxeringsmedel inom synhåll. Över att ha traskat omkring i mina något trånga jeans, som kanske inte är det elegantaste modestatement som tänkas kan men som slår landstingets blå pappersbrallor med hästlängder.

Men nu är det gjort i alla fall, och jag kan väl säga att jag aldrig varit så ren inombords som jag var igår. Jag vet, ty jag har skådat mitt inre och det var väl i och för sig intressant, men inget jag har någon längtan att göra om i brådrasket.

Jag vill i alla fall ge ett visdomens ord på vägen, ett god råd som kan vara bra att ta till sig; om någon skvalpar med en fyraliters bunke med Laxabon och undrar om ni ska ha en skvätt - vänd om, spring åt andra hållet så fort ni kan och don't turn back. Vidrig, vämjelig, vedervärdig vomiteringskänslorframkallande vätska det där.

Jag fick i alla fall stickat lite på makens enfärgade blå strumpor medan jag väntade så helt förspilld var inte väntetiden som blev ganska lång till sist.

Tisdag som sagt. Snart är det styrelsemöte i bostadsföreningen och där serveras det nog kaffe eller te tror jag. Så mycket bättre.

Frisk luft

På spisen står en porterstek och puttrar. Den ska snart serveras med lite potatis och broccoli - man får ju passa på innan man ska smörja kråset med 4 liter Laxabon imorgon, menar jag.

Helgen i övrigt har bjudit på massor av frisk luft! Det har promenerats vid Tvedöra sjön, det har promenerats vid Krankesjön med Zoya och syrran, ja det verkar ha varit ett litet sjö-tema denna helg som varit solig men blåsig så att hårtestarna vinit kring öronen på en.

Vinandet märkte vi inte minst igår när vi hade golfpremiär för Indy. Mycket illslugt valde vi att gå ut en lördag kväll, för då är det som minst folk på banan. Folk sitter väl hemma och smörjer kråset och dricker vin, inte knallar de runt i styv kuling. Men det gjorde vi. Och se på sjutton, fröken Indy visade helt plötsligt och oanat upp att hon visst lärt sig en hel del på kursen. "Sitt och stanna kvar" gick som en dans vid greenerna. Ja en stillasittande dans då. Hon satt som ett litet tänt ljus och väntade medan hon tittade på matte och husse som puttade kors och tvärs över greenerna. Sen kan man inte påstå att hon gick direkt fot på fairway, men nu ska vi inte vara petiga. Hon var helt enkelt skitduktig! (det var ju tur att någon var det).

Så det blev massor av frisk luft och vi somnade ovaggade i soffan sedan.

Lite stickning har det också blivit i helgen. Mindre än jag önskat men ett par vårsockor i glada färger har blivit klara. Nu ska jag sticka ett par enfärgade blå, ja åt maken förstås. Någon gång ska han väl ändå få som han önskar... så blått får det bli! Jag vill också hinna sticka klart min kofta, sticka en sjal. Eller varför inte två? Men tiden, ack tiden. Den räcker ju inte till!

Sen har vi också hunnit dela en flaska Barolo, egenimporterad just från Barolo märkligt nog, tillsammans med ordföranden i vår bostadförening. Alltså, det är något genuint trevligt med en bostadsförening där man kan diskutera viktiga frågor om källarrenoveringar och gungställningarna över ett glas vin. Och vinet, det är helt av medicinska skäl. I papperna inför morgondagens prövning står det att man ska dricka mycket de sista dagarna. "Klara drycker". Vin är en klar dryck - voila!

Men nu vill jag faktiskt inte tänka på vad morgondagen för med sig. Nu vill jag tänka på porterstek och ranunkler. Så himla mycket trevligare! Sen kan man ju också tänka lite på sin Mycket Duktiga Golfvovve, det är också så mycket trevligare!

Gråmulet

...men det är fredag och det ger ju en viss "silver lining" till det gråa. Det ska bli så inihoppsan skönt med fredag den här veckan känner jag. Vissa veckor är lite sådär beiga av sig, och den här veckan har förvisso haft sin ljuspunkter men varit ganska grållig av sig ändå. Sprittet och spruttet har varit tämligen avslaget.

Jag hoppas hinna kila inom blomsteraffären ikväll och köpa lite blommor, för det har inte hunnits med än. Sen ska vi ha kalvlever Anglais och jag hyser också goda förhoppningar om att maken botaniserat i vinkällaren och rotat upp en pava. Lite choklad på det, så kommer jag att somna gott i fåtöljen sen skulle jag tro.

Så vad är planerna för helgen? Tvätta står på agendan misstänker jag. Sen behöver jag köpa nytt strumpgarn och påbörja strumppar nr 7 till maken. Den här gången ska jag vara snäll fru och köpa enfärgat i någon lagom oupphetsande färg. Tror jag.

Sen hoppas jag också hinna med en rejäl tur på heden med Loppan så hon får rasta av sig. Det är då jag känner mig som allra bäst och lyckligast hundägare, när vi är ute och hon får vara fri och springa fort och man ser hur lycklig hon är när det är fullt drag under tassarna.  Jag älskar denna lilla Loppa, men vi är inne i en svacka nu får jag nog säga. Hon tuggar på allt och det är inte ett litet milt tugga-tugga utan det är rejält krokodil-riv-och-slit som gäller där pinaler går en säker död till mötes. Hon är komplett ofokuserad på matte och promenaderna är en ständig diskussion om vad man får plocka upp (inte gummiband, glasbitar, pappersnäsdukar, spyor, hamburgerförpackningar etc), och att man inte behöver kasta sig över alla andra hundar och/eller människor och tjoa "hej! Kompis! Du är min bästa vän!". Tja, och helt och hållet rumsren är hon heller inte.

Ibland blir jag så trött och känner mig helt otillräcklig, men maken påminner mig då om att jag var precis lika frustrerad när Huliganen var unghund - och det blev ju en fantastisk vovve av honom när han landat.

En skillnad är dock att Huliganen kunde man riva i åt och säga att "jamen för ända in i glödhetaste helskotta, nu får du väl ändå skärpa dig och kamma till dig Huliganen!!!" och då muttrade han "f'låt för f-n" och sen var det bra med det. Lilla Loppan, henne får man ta det varligare med. Man måste vara konsekvent och säga till, men man får ta det lite försiktigare för annars blir hon ledsen och kränkt och vägrar att tala med en i flera timmar. Så det får jag lära mig vilket kan vara svårt för en som har kort stubin som jag. (Numera har jag dock en stubin, förr var det mer ögonblicklig poff!pang!explosion! direkt).

Som tur är går vi dock på kurs, och vår instruktör Lisa får mig alltid att känna ny tillförsikt när vi kör hem, jag tänker att det kommer att bli bra, vi ska bara träna på och Loppan håller ju ändå på att bli vuxen nu, när hormonstormarna landat så blir det bra. För hon är ju, trots tuggandet och riv-å-slitandet och det överentusiastiska hoppandet, en oerhört vänlig och rar och glad hund. Nu ska jag bara bli en oerhört vänlig och rar och glad matte också, vilket kanske kan vara svårare.

Men helg, som sagt; vilket härligt ord! Å andra sidan - efter helgen kommer obönhörligen måndag och det är normalt sett helt ok det med. Denna måndag är dock inte vilken måndag som helst, utan det är den måndag jag gått och varit misantropisk över ett bra tag nu. Här är det läge att be om ursäkt om jag drar upp saker som kanske inte borde omnämnas i en finkänslig hund-och-garn-och-rosor-blogg, där förväntar man sig att få läsa just om hund-och-garn-och-rosor, tryfferat med ett eller annat Gryn och en eller annan make. Man förväntar sig inte att få läsa om tjocktarmar, men nu blir det som det blir, denna blogg är en socialrealistisk blogg och på måndag ska jag göra en koloskopi. Det ser jag inte fram emot. Tydligen görs det olika sjukdomsscreeningar när man uppnått en mogen ålder och jag fick förfrågan om att vara med i ett cancerscreeningtest om just tjocktarmscancer. Då blir det en kontrollgrupp som, såvitt jag förstår, kan fortsätta att leva i sus och dus precis som vanligt, en grupp som ska lämna ett blodprov och en grupp som ska lämna avföringsprov. Samt en grupp som ska göra en koloskopi, och det är just till denna grupp som undertecknad lottats in. Så klart. Min första reaktion var att tvärvägra. Blåneka. Säga "tack, men nej tack" och sen lägga till "don't call us, we'll call you". Men så är det ju det där med att det finns en del magcancer i släkten, bl.a. just tjocktarmscancer. Och hur dum vore man då inte om man inte tog chansen att kolla, nu när den ges? Jag inser det. Och det är inte bara det faktum att det ska köras in slangar där man tycker att slangar är slangar-non-grata, utan man ska tratta i sig 4 liter illasmakande laxeringsmedel. 4 liter! Herregud, jag som alltid dricker för lite av allting (möjligtvis vin undantaget), hur ska jag klämma i mig 4 liter som raskt ska passera genom systemet? Så ja, det har våndats och suckats lite, det har det. I början av mars undrade maken försiktigt när själva proceduren skulle gå av stapeln och när jag dystert svarade "den 24 april" bleknade han något och muttrade lite tyst att han hoppats att det skulle klaras av långt tidigare.

Men okej, det är på måndag det. Och än så länge är det fredag vilket ju faktiskt är himla bra. Och än så länge har terriern inte tuggat i sig något. "Än" säger jag, och det är ju ändå bra så pass långt.

Påsken

Man vaknar på torsdagen och tänker yes! 5 dagar ledigt, det är ju inte klokt, det är eoner av tid, oceaner av tid, man kan hinna hur mycket som helst; plantera en allé, bygga en katedral, plöja en åker, allt är möjligt! Nu har man vare sig en allébehövande uppfartsväg eller en åker och en katedral står inte högst på önskelistan. Man vill umgås med barn och barnbarn, man vill ut och promenera i vårsolen, man vill njuta av vitsippor och livet och äta påskgodis och sådär. 

Man vill kanske inte direkt ha snö och iskallt snöslask som piskar en i ansiktet men det är det man får och då får man väl finna sig i det. Sonens flickvän som kommer från nordligare delar av landet trodde att hon skulle kunna sitta ute på uteservering och njuta av ett glas vin i solen nu när hon kom till sydliga nejder. Ack vad hon bedrog sig.

Vi hade ju ändå tur, efter en svår start på fredagen kom de då äntligen, värmlänningarna, och in genom dörren dundrade också Grynet med föräldrar. Sen åt vi och pratade och lekte med Grynet och glömde att göra sallad, och glömde att servera påskgodis och det var väl något till som glömdes men mat och prat och umgänge kom vi ihåg, och det är ju ändå det viktigaste.

Påskafton var vi hos Grynet allihop och det är lite kallsvettigt, för är det inte Loppan som förstulet försöker tugga i sig det ena eller det andra (eller helst både-och) så är det Grynet som undersöker allt, både tillåtet och otillåtet. Grynet fick påskägg med en majskrok och ett kex och det var himla bra tyckte hon. Loppan fick inget påskägg och försökte följaktligen sno Grynets. Det är tur det finns koppel ibland så att en överexalterad terrier får litet påtvingat lugn. Vi åt jättegod lax och citrontårta och sen var vi supermätta igen när vi åkte hem och sov de mer eller mindre oskyldigas sömn.

Så blev det påskdag och sonen och flickvännen fräste iväg upp till Karlstad igen. Det är alldeles för långt till Karlstad, det är min bestämda uppfattning. "Avlångt land" i all ära, vad är det för fel på ett litet behändigt kvadratiskt land där Karlstad och Lund ligger lite mer behagligt nära varandra?

Det känns alltid så konstigt och tomt när besökare far igen; man blir liksom lite avslagen och vet inte vad man ska hitta på? Det där man gått och längtat efter har tagit slut och då blir man lite sådär så det kryper i kroppen. Så vad gör man? Tja, man har ju fått tillgång till sitt syrum igen så då kan man ha lite syterapi. Är det något jag saknar i vår lägenhet är det ett gästrum. Nu har vi inte det, utan när vi får övernattande gäster klämmer vi in dem i syrummet med skohorn. När den uppblåsbara dubbelsängen är uppblåst så finns det inte så mycket plats kvar, så att fräsa runt på symaskinen är inte att tänka på.

Vi behövde lite nya underlägg så då sydde jag det. Snabbt och geschwint och det var det som behövdes för att komma på banan igen. Men när man sytt underlägg, ja då vill man ju inviga dem. Såklart! Det fick bli lite ankbröst och en pinot noir och nu är de vederbörligen invigda vilket ju känns förträffligt.

Sen var det dags för kommissarie Maigret på tv. Jag var tveksam till Rowan Atkinson som kommissarien för är man uppväxt på 60-talet så kommer man ihåg den riktige Maigret och det var inte mr Bean. Nä. Men jag ger mig - herr Böna var en icke så dum Maigret ändå. Och som extra grädde på moset fick man njuta av en alldeles förträfflig 50-tals Parismiljö.

Lite lagom mitt i var det paus och då traskade Loppan och jag ut och då, då kom terriertagen fram, ivrigt påhejad av matte. När vi strosade längs Stora Tomagatan och passerade Challes blev Loppan väldigt ivrig och jag, som gick i mina penséer, sa väl mest "ääähhh?" innan jag insåg vad det var Loppan ville jaga. En råtta! Råttan löpte iväg, Loppan efter och längst bak i kopplet kom en trind tant som inte riktigt visste vad hon skulle ta sig till, innan hon kände hur jaktinstinkten och blodtörsten slog till. Jag hatar råttor, så är det bara. Jag kommer med en rysning ihåg de tre veckor vi hade en råtta boende i köket innan vi äntligen fick tagit kål på den. Nu slapp just en här råttan undan med blotta förskräckelsen, för när den kom in i ett hörn och vände sig om och väste ilsket blev Loppan lite osäker för en kort sekund och då hann den undan. Men vänta bara. We'll be back, råtta! Nästa gång du kilar runt i våra kvarter kan du tänka på att du vet inte när det dyker upp en raggig och rar blodtörstig terrier runt hörnet!

Nu, nu är det annandagen och Loppan och jag inledde dagen med en kylig men solig promenad ute i Skrylle. Nu har jag precis läst i tidningen om att Sveriges skogar kryllar av vilt, och redan innan dess visste jag att det finns massor av vildsvin därute. Och vildsvin, det är ju ändå lite mer skrämmande än en råtta, jag tror nog inte att Loppan klarar av en 600-kilos gris, faktiskt. Så vad gör man då när man är där ute mol allena i spenaten. Jo man sjunger ju såklart, allt enligt teorin att min småfalska ylande skrämmer vem som helst i sken så att de raskt försöker sätta sig i säkerhet långt borta från oljudet. Därför fick Loppan njuta av mattes version av Neun und neunzig Luftballon . Det tyckte hon säkert var synnerligen njutbart.