Gråmulet

...men det är fredag och det ger ju en viss "silver lining" till det gråa. Det ska bli så inihoppsan skönt med fredag den här veckan känner jag. Vissa veckor är lite sådär beiga av sig, och den här veckan har förvisso haft sin ljuspunkter men varit ganska grållig av sig ändå. Sprittet och spruttet har varit tämligen avslaget.

Jag hoppas hinna kila inom blomsteraffären ikväll och köpa lite blommor, för det har inte hunnits med än. Sen ska vi ha kalvlever Anglais och jag hyser också goda förhoppningar om att maken botaniserat i vinkällaren och rotat upp en pava. Lite choklad på det, så kommer jag att somna gott i fåtöljen sen skulle jag tro.

Så vad är planerna för helgen? Tvätta står på agendan misstänker jag. Sen behöver jag köpa nytt strumpgarn och påbörja strumppar nr 7 till maken. Den här gången ska jag vara snäll fru och köpa enfärgat i någon lagom oupphetsande färg. Tror jag.

Sen hoppas jag också hinna med en rejäl tur på heden med Loppan så hon får rasta av sig. Det är då jag känner mig som allra bäst och lyckligast hundägare, när vi är ute och hon får vara fri och springa fort och man ser hur lycklig hon är när det är fullt drag under tassarna.  Jag älskar denna lilla Loppa, men vi är inne i en svacka nu får jag nog säga. Hon tuggar på allt och det är inte ett litet milt tugga-tugga utan det är rejält krokodil-riv-och-slit som gäller där pinaler går en säker död till mötes. Hon är komplett ofokuserad på matte och promenaderna är en ständig diskussion om vad man får plocka upp (inte gummiband, glasbitar, pappersnäsdukar, spyor, hamburgerförpackningar etc), och att man inte behöver kasta sig över alla andra hundar och/eller människor och tjoa "hej! Kompis! Du är min bästa vän!". Tja, och helt och hållet rumsren är hon heller inte.

Ibland blir jag så trött och känner mig helt otillräcklig, men maken påminner mig då om att jag var precis lika frustrerad när Huliganen var unghund - och det blev ju en fantastisk vovve av honom när han landat.

En skillnad är dock att Huliganen kunde man riva i åt och säga att "jamen för ända in i glödhetaste helskotta, nu får du väl ändå skärpa dig och kamma till dig Huliganen!!!" och då muttrade han "f'låt för f-n" och sen var det bra med det. Lilla Loppan, henne får man ta det varligare med. Man måste vara konsekvent och säga till, men man får ta det lite försiktigare för annars blir hon ledsen och kränkt och vägrar att tala med en i flera timmar. Så det får jag lära mig vilket kan vara svårt för en som har kort stubin som jag. (Numera har jag dock en stubin, förr var det mer ögonblicklig poff!pang!explosion! direkt).

Som tur är går vi dock på kurs, och vår instruktör Lisa får mig alltid att känna ny tillförsikt när vi kör hem, jag tänker att det kommer att bli bra, vi ska bara träna på och Loppan håller ju ändå på att bli vuxen nu, när hormonstormarna landat så blir det bra. För hon är ju, trots tuggandet och riv-å-slitandet och det överentusiastiska hoppandet, en oerhört vänlig och rar och glad hund. Nu ska jag bara bli en oerhört vänlig och rar och glad matte också, vilket kanske kan vara svårare.

Men helg, som sagt; vilket härligt ord! Å andra sidan - efter helgen kommer obönhörligen måndag och det är normalt sett helt ok det med. Denna måndag är dock inte vilken måndag som helst, utan det är den måndag jag gått och varit misantropisk över ett bra tag nu. Här är det läge att be om ursäkt om jag drar upp saker som kanske inte borde omnämnas i en finkänslig hund-och-garn-och-rosor-blogg, där förväntar man sig att få läsa just om hund-och-garn-och-rosor, tryfferat med ett eller annat Gryn och en eller annan make. Man förväntar sig inte att få läsa om tjocktarmar, men nu blir det som det blir, denna blogg är en socialrealistisk blogg och på måndag ska jag göra en koloskopi. Det ser jag inte fram emot. Tydligen görs det olika sjukdomsscreeningar när man uppnått en mogen ålder och jag fick förfrågan om att vara med i ett cancerscreeningtest om just tjocktarmscancer. Då blir det en kontrollgrupp som, såvitt jag förstår, kan fortsätta att leva i sus och dus precis som vanligt, en grupp som ska lämna ett blodprov och en grupp som ska lämna avföringsprov. Samt en grupp som ska göra en koloskopi, och det är just till denna grupp som undertecknad lottats in. Så klart. Min första reaktion var att tvärvägra. Blåneka. Säga "tack, men nej tack" och sen lägga till "don't call us, we'll call you". Men så är det ju det där med att det finns en del magcancer i släkten, bl.a. just tjocktarmscancer. Och hur dum vore man då inte om man inte tog chansen att kolla, nu när den ges? Jag inser det. Och det är inte bara det faktum att det ska köras in slangar där man tycker att slangar är slangar-non-grata, utan man ska tratta i sig 4 liter illasmakande laxeringsmedel. 4 liter! Herregud, jag som alltid dricker för lite av allting (möjligtvis vin undantaget), hur ska jag klämma i mig 4 liter som raskt ska passera genom systemet? Så ja, det har våndats och suckats lite, det har det. I början av mars undrade maken försiktigt när själva proceduren skulle gå av stapeln och när jag dystert svarade "den 24 april" bleknade han något och muttrade lite tyst att han hoppats att det skulle klaras av långt tidigare.

Men okej, det är på måndag det. Och än så länge är det fredag vilket ju faktiskt är himla bra. Och än så länge har terriern inte tuggat i sig något. "Än" säger jag, och det är ju ändå bra så pass långt.