Gotland

Vad gör man när det är som allra mest ljuvligt ute, när man känner att man vill ha luft under vingarna, frihet att tänka, att vara, att upptäcka? Jo då packar man väskan och drar till Gotland med syrran. Loppan fick stanna hemma hos husse, som på ett högst kompetent vis tog hand om henne och såg till att hon blev av med sitt korsstygnsbroderi på magen.

Syrran och jag, vi flög till Visby en solig söndagseftermiddag och kom fram lagom till att ta en kvällspromenad genom Almedalsparken och längs havet utanför ringmuren - så himla vackert och så rofyllt! (eftersom vi nu varit kloka nog att resa innan det stora SommarRaseriet bryter ut på Gotland med turister i varenda buske).

Hela måndagen tillbringade vi med att traska runt i Visby. Runt, runt. Hit och dit. Upp och ner. Och Visby, det måste vara en av de allra mest sagobokslika städer som finns; här finns allt. Ringmur. Botanisk trädgård. Där man kan sitta och sticka. Små rara hus. Ännu mindre hus. En brandstation som bara kan betecknas som gullig och i hur många städer kan man säga det? Ruiner i vartenda hörn. Trånga gränder. Många kaféer - men hör och häpna, vi var inte inne på ett enda!! Ja man baxnar, men vad gör man när upptäckarlusten är stor och tiden begränsad? Vi gick och vi gick och emellanåt gick vi in och åt en utmärkt galette på creperiet och drack en fantastisk torr och lätt cider till det. Man måste ju hålla energidepåerna uppe menar jag.

På tisdagen vaknade vi till en något mulen dag, men vädret spottade raskt upp sig. Vi hade hyrt bil och skulle dra ut på upptäcksfärd likt två kvinnliga Sven Hedinar i mogen ålder. Först upptäckte vi Roma Kungsgård som var lite mjahaja får jag kanske säga. Kanske för att det byggdes för fullt i klosterruinen inför sommarens teater och då blir det inte så stämningsfullt. Vi äntrade således vår lilla ford igen och drog vidare, nu ville vi se raukar! På turistbyrån hade de rekommenderat Folhammars raukfält om man nu inte ville upp till Fårö och det kände vi får vänta tills nästa gång. Men Folhammar var mäkta fint och det var inte så många människor där, längst ute vid havet. Vi tittade på raukar av alla former och storlekar och så tog vi en liten paus och lyssnade på havet och stickade lite på min Happenstance som passade så bra in, grågrön som den är (det ska bli lejongult också, och det passar verkligen in mot de grå stenarna och lavan).

Sen klappade vi raukarna en sista gång och drog vidare, vi skulle tillbaka till andra sidan ön och besöka Krusmyntagården var tanken. Rätt vad det var när vi puttrade fram så kände jag att näe, det här går inte! Vi kan inte köra runt på Gotland utan att besöka en enda kyrka, vad skulle maken säga?! Och när man dessutom kommer till en kyrka som heter Gammelgarn, ja då fick man helt enkelt ta det som en vink från ovan, tvärnita och kasta sig ut och beundra! Vi beundrade både kyrkan och kastalen när vi nu ändå höll på.

När vi nu var på Gotland ville vi ju se orkidéer, och det var här som vi slog oss själva med förvåning. Från bilen såg vi små lila blommor, identifierade dem som orkidéer och kastade oss ut och fotograferade, ja är vi hade stannat bilen förstås. Voilà: Sankte Pers nycklar, identifierade i farten. Sen insåg vi att tiden var knapp för vi skulle ju leva ett liv i sus och dus och lyx och överflöd, så vi hade bokat in ansiktsbehandlingar på spa:et på hotell Wisby och det, kan jag säga, det var ett genialiskt drag! Så himla skönt och man kände sig len och avslappnad, ja faktiskt så till den milda grad att jag somnade på behandlingsbritsen och det får man väl säga var ett gott betyg till massören. Nu får vi se hur länge den där lena babyhudskänslan håller i sig.

Sista dagen ville vi söderut. Hoburgen stod på programmet bl.a. och så hade jag väl en eller annan tanke på att om man nu befinner sig på en ö knökafull med får, ja då borde det finnas garnaffärer i varenda buske. Fel. Vi körde förbi två skyltar med "garn" men när vi gjort avstickare så var det stängt. Lite snopet, men det är ju faktiskt inte så att jag direkt lider brist på garn. Nä.

I stället körde vi längst ut på kusten, det är där vattnet börjar. Längre ut i vattnet låg stora och lilla Karlsö och dem har vi nu tittat på. Det var vattensorl och vattenporl, en eller annan pippi också vi. Prata om lugn och frid. När vi nu ändå var på vattnet så passade vi på att kolla badtemperaturen. Det kändes dock något väl svalt så det blev inget bad, för det nöjde vi oss med att ta i den varma bassängen på hotellet. Det är ju ändå några generationer sedan som vikingablodet svallade som bäst hos förfäderna, de hade säkert kasta sig i utan att tveka.

Vi slog också till med en liten bonuskyrka, i Öja den här gången. Den var fin, men väldigt stängd kan man säga, så vi fick nöja oss med att beundra från utsidan.

- Nu vill jag se Hoburgsgubben, utropade syrran så då drog vi vidare. En skylt pekade på en naturskön väg fram till Hoburgen, så självklart körde vi in där. Skylten hade rätt; det var synnerligen vackert och vi tittade nogsamt åt alla håll så vi inte missade något.

Sen kom vi fram till Hoburgen och vad ska man säga? "Tja" förefaller lämpligt. Jag trodde den skulle vara mycket större får jag säga och visst var där vackert, men Folhammar var finare. Dessutom var det synnerligen spartanskt på toalettfronten; 1 toalett som var låst och krävde en 5 krona. Som man inte hade. Vi beskådade alltså Homburgsgubben (man frestas att kalla honom "humbugsgubben") och sen körde vi i stället till Vamlingbo och åt sparrissallad i trädgården där och det gjorde vi faktiskt himla rätt i!

Sen var det dags att köra tillbaka, för då var det ju dags för massage igen! Ja det var en slitsam semester får jag säga, men ibland får man bita ihop och kämpa. Även om det kanske inte krävdes så himla mycket bit-i-hopande ska jag väl erkänna.

Trots avsaknaden av garn var det en härlig tripp och alldeles garn- och fårlös kom jag minsann inte hem. Nu sitter det ett litet gotländskt lamm och håller vakt i mitt garnskåp och det är ju fint så.

Blommor i all ära

...men livet består ju inte bara av äppelblomster. Eller av hund, make, barn, Gryn, choklad eller vin för den delen när jag tänker närmare efter. En eller annan tåt av garnkaraktär behövs också för att livet ska vara på topp!

I onsdags var det då äntligen dags för stickcafé igen! I rätt många veckor har ju Loppan och jag gått på kurs och tränat ihärdigt (med kanske inte så himla mycket synbart resultat än, men jag räknar med att det ligger i terrierhjärnan och mognar på sig, vad det ska göra i min egen hjärna har jag inget bra svar på) så då har ju stickorna fått ligga oanvända och svala i sin påse. Men i onsdags, då var det dags igen! Medförande the Book of HAPS, Rasmillas yndlingsgarn och stickor cyklade jag till Tant Huldas med ett lyckligt leende på läpparna. Det är himla kul att gå på hundkurs! Men det är också himla kul med stickcafé och för det mesta så gör ju garnet som man vill. Till skillnad från en mig närstående, ömt älskad, fyrbening.

Garn och bok fick jag i födelsedagspresent i september och nu, nu var det dags att lägga upp. En Happenstance ska det bli är det tänkt.

När man är på stickcafé, ja då ska man ju göra så mycket mer. Pilla på garner, beundra andras alster, dricka kaffe och prata. Ganska mycket prata. Så jag hann en del, men det har blivit lite mer hemstickat sedan.

Än så länge ser det ut som en skrynklig tarm, så målbilden känns ju inte helt klar, men man får hoppas på blockning och sådär, så det blir säkert bra när det blir klart. På ett eller annat sätt. Lite artistisk frihet har man ju som stickare.

En sak har jag faktiskt blivit färdig med, nämligen makestrumpor nr 7! Det är ju inte klokt, för några år sedan sa maken att han ville ha 10 par strumpor och jag log sardoniskt och sa - in your dreams, grabben! För det är ju roligt när någon tycker om det man stickar, men att mala på med herrstrumpor i all oändlighet kändes ganska avlägset, jag kände att ett par, det var nog vad det skulle bli. Men så är det ju så att det är så behändigt med en strumpstickning, det passar alltid att ha med i väskan så kör man några varv i bilen (ja om man är passagerare alltså, nån måtta får det ju ändå vara), pillar några aviga-å-räta på fikapauser på jobbet, i väntrummet hos läkaren, ja möjligheterna är oändliga.

Så voilá! Par nr 7 har kommit av stickorna och jag roade mig med att fotografera samlingen. Ja, jag inser att det är 6 par som syns, men ett par har slitits ut och passerat punkten av no return vad gäller stoppning. Här vill jag bara påpeka att Onions strumpgarn som är förstärkt med nässelfiber är ett himla trevligt garn, men slitstarkt? Not so much. I alla fall inte när det är maken som klampar runt i strumplästen.

När man ser alla (oblockade och något skrynkliga) strumpor så här så slår det en något. Jag visade upp bilden för maken och påtalade just detta, jag frågade

- vad tänker man när man ser det här?

Maken log lyckligt och sa att man tänker att han inte gillar röda strumpor. Han kan verkligen slå huvudet på spiken, den mannen.

Äppelblomstid

Jag tror jag sagt det förut, men jag säger det igen; jag älskar äppelblom. Det är så skirt, så vackert och så blommigt att man blir svag i knäna, även om man nu inte haft artros i dem och varit svag ändå. Äppelblom är liksom både rustikt, hemmavävt och hjärtskärande sirligt på en och samma gång, lite som ett blommornas kinderägg skulle man kunna säga.

Efter den kalla vår vi haft så har blommorna tvekat lite i dörröppningen; ska vi slå ut eller inte? Så tjoff! slog högsommaren till med en uppercut och innan man hann blinka så var blommor överallt. Jag skulle ju ut och fotografera, men så är det jobbet som kommer ivägen. Också ska man sitta och äta glass från Per Tutti, det måste ju också till, och sen kändes det nästan som att det var i sista stund när jag i dag rände ner i trädgården med kameran i högsta hugg. De där ljuvrosa knopparna var ett minne blott men skirt och vackert, det är det.

 

  När jag nu ändå var nere med kameran så tänkte jag illslugt att "jag slår till och fotograferar andra blommor också, vem vet när de har slutat blomma? Innan man vet ordet av är det november " sa jag för mig själv och nickade levnadsvist.

Så då fotograferade jag väl syrener som också är en sån där ljuvlig blomma, allium som håller på att slå ut och något litet rosa krafs som jag tro när någon slags bräcka. Ja, jag tänker helt enkelt hävda att det är en bräcka, ända tills jag är överbevisad. Bergenia är det i alla fall inte, vilket är en rasande tur eftersom jag och bergenia, vi går liksom inte ihop. Mitt hjärta värms inte vid tanken på bergenia. tvärtom är det alldeles iskallt. Det finns säkert de som hoppar av fröjd när de ser en bergenia sticka upp sitt fula tryne och det är väl himla bra, each to their own.

Mitt hjärta hoppar av fröjd i bröstkorgen när jag ser denna lilla raggiga figur som höll mig sällskap i trädgården. Hon verkar ha hämtat sig fullt ut efter kastreringen och är lika levnadsglad som förr och lika hoppig som en näve loppor. Min lilla skrutt, hon njuter också av våren, ja för sommaren kom visst av sig lite men det är ok. Finns ju många månader kvar.

Morgonpromenader i maj

Det där med att bo precis bredvid en botanisk trädgård, det är faktiskt helt genialiskt. Utan att behöva sprätta kirskål, snärjmåra och maskrosor i sitt anletes svett kan man strosa runt som en storgodsägare av rang och säga god morgon åt magnolior, tulpaner och allt annat som bara står där och ser tjusigt ut. Tidiga morgnar är det mest bara vi där, så då kan man liksom ännu mer inbilla sig att allt det man ser, det är bara mitt.

Loppan säger mest god morgon åt gräsänderna. Eller önskar i alla fall att hon fick.

Numera har vi dock ett litet problem, och det är att den lilla terriern inte vill gå på promenad. Det låter ju helt fel, en hund som inte vill gå ut, när solen skiner och allt?! Jag tror det beror på att det gjort lite ont när man ska göra såväl nr 1 som 2 när man är korsstygnsbroderad över hela lilla maggen, så hon har nog förknippat promenader = ont i magen = lika bra att stanna inomhus. Sen är hon ju slug också Loppan; hon vet när det drar ihop sig, så från att i ena sekunden ha legat i sin säng och sett allmänt trött ut befinner hon sig i nästa sekund längst in under vår dubbelsäng. Dit in kommer vare sig jag eller maken som ju inte direkt är smala som streck. Alltså ligger man där på knä och lockar och pockar, medan Loppan hukar sig och blänger misantropiskt tillbaka. I motsvarande lägen kunde man alltid locka fram Huliganen med en bit ost - Loppan är ju som bekant terrier och går inte på den lätte. Vare sig skinka eller leverpastej hjälper, utan det är maken som med lock och pock fått henne att kravla ut.

Jag tror till och med att hon nästan läser tankar; imorse till exempel knatade hon ut i hallen medan jag gjorde mig i ordning  och jag tänker illslugt att nu, nu hämtar jag kopplet innan jag tar på skor och jacka. Vips! så befann sig terriern under sängen och skakade nekande på huvudet åt alla mina förslag om att komma fram, envis som en mulåsna. När vi väl kommer ut och de värsta toalettbestyren är avklarade, ja då tycker hon det är skönt, i all synnerhet som vi nu börjar ta av kroppsstrumpan när vi är ute. Lite behagligt att lufta pälsen kan jag tänka mig. Det märks att hon börjar bli piggare, det blir ett eller annat krumsprång medan jag bönfallande säger att jamen snälla Loppan, alla fyra tassarna i marken har jag ju sagt! Det örat lyssnar hon inte på.

Igår var vi och tog av plåstret över såret och det ser fint ut. Nästa vecka ryker stygnen och det blir skönt för både Loppa och matte så vi kan återgå till vårt vanliga boing-sprätt-studs-boing-boing-boing!!!:ande.

Andra morgnar går vi åt andra hållet. Då får tulpanerna blomma på egen hand och änderna tycker att det är ovanligt fridfullt och kan dra vassen över örat ytterligare en stund medan Loppan och jag traskar runt i Kulturkvadranten i stället. Så där tidigt på morgonen är det ovanligt tyst och lugnt, alla små studenter sover och endast Loppan är vaken. Gudskelov ligger snön inte vit på taken, nu är det maj och då vill man faktiskt inte ha någon snö.

- Sitt fint, titta på mig  och säg "omelett" sa jag till Loppan. Loppan satte sig och tittade åt sidan. - Jamen för bövelen Loppan, sa jag då, du kan väl samarbeta och se glad och vänlig ut i min blogg? Va?

Det hade Loppan inte tid med, sa hon. Så då gick vi hem och åt frukost i stället.