Gotland

Vad gör man när det är som allra mest ljuvligt ute, när man känner att man vill ha luft under vingarna, frihet att tänka, att vara, att upptäcka? Jo då packar man väskan och drar till Gotland med syrran. Loppan fick stanna hemma hos husse, som på ett högst kompetent vis tog hand om henne och såg till att hon blev av med sitt korsstygnsbroderi på magen.

Syrran och jag, vi flög till Visby en solig söndagseftermiddag och kom fram lagom till att ta en kvällspromenad genom Almedalsparken och längs havet utanför ringmuren - så himla vackert och så rofyllt! (eftersom vi nu varit kloka nog att resa innan det stora SommarRaseriet bryter ut på Gotland med turister i varenda buske).

Hela måndagen tillbringade vi med att traska runt i Visby. Runt, runt. Hit och dit. Upp och ner. Och Visby, det måste vara en av de allra mest sagobokslika städer som finns; här finns allt. Ringmur. Botanisk trädgård. Där man kan sitta och sticka. Små rara hus. Ännu mindre hus. En brandstation som bara kan betecknas som gullig och i hur många städer kan man säga det? Ruiner i vartenda hörn. Trånga gränder. Många kaféer - men hör och häpna, vi var inte inne på ett enda!! Ja man baxnar, men vad gör man när upptäckarlusten är stor och tiden begränsad? Vi gick och vi gick och emellanåt gick vi in och åt en utmärkt galette på creperiet och drack en fantastisk torr och lätt cider till det. Man måste ju hålla energidepåerna uppe menar jag.

På tisdagen vaknade vi till en något mulen dag, men vädret spottade raskt upp sig. Vi hade hyrt bil och skulle dra ut på upptäcksfärd likt två kvinnliga Sven Hedinar i mogen ålder. Först upptäckte vi Roma Kungsgård som var lite mjahaja får jag kanske säga. Kanske för att det byggdes för fullt i klosterruinen inför sommarens teater och då blir det inte så stämningsfullt. Vi äntrade således vår lilla ford igen och drog vidare, nu ville vi se raukar! På turistbyrån hade de rekommenderat Folhammars raukfält om man nu inte ville upp till Fårö och det kände vi får vänta tills nästa gång. Men Folhammar var mäkta fint och det var inte så många människor där, längst ute vid havet. Vi tittade på raukar av alla former och storlekar och så tog vi en liten paus och lyssnade på havet och stickade lite på min Happenstance som passade så bra in, grågrön som den är (det ska bli lejongult också, och det passar verkligen in mot de grå stenarna och lavan).

Sen klappade vi raukarna en sista gång och drog vidare, vi skulle tillbaka till andra sidan ön och besöka Krusmyntagården var tanken. Rätt vad det var när vi puttrade fram så kände jag att näe, det här går inte! Vi kan inte köra runt på Gotland utan att besöka en enda kyrka, vad skulle maken säga?! Och när man dessutom kommer till en kyrka som heter Gammelgarn, ja då fick man helt enkelt ta det som en vink från ovan, tvärnita och kasta sig ut och beundra! Vi beundrade både kyrkan och kastalen när vi nu ändå höll på.

När vi nu var på Gotland ville vi ju se orkidéer, och det var här som vi slog oss själva med förvåning. Från bilen såg vi små lila blommor, identifierade dem som orkidéer och kastade oss ut och fotograferade, ja är vi hade stannat bilen förstås. Voilà: Sankte Pers nycklar, identifierade i farten. Sen insåg vi att tiden var knapp för vi skulle ju leva ett liv i sus och dus och lyx och överflöd, så vi hade bokat in ansiktsbehandlingar på spa:et på hotell Wisby och det, kan jag säga, det var ett genialiskt drag! Så himla skönt och man kände sig len och avslappnad, ja faktiskt så till den milda grad att jag somnade på behandlingsbritsen och det får man väl säga var ett gott betyg till massören. Nu får vi se hur länge den där lena babyhudskänslan håller i sig.

Sista dagen ville vi söderut. Hoburgen stod på programmet bl.a. och så hade jag väl en eller annan tanke på att om man nu befinner sig på en ö knökafull med får, ja då borde det finnas garnaffärer i varenda buske. Fel. Vi körde förbi två skyltar med "garn" men när vi gjort avstickare så var det stängt. Lite snopet, men det är ju faktiskt inte så att jag direkt lider brist på garn. Nä.

I stället körde vi längst ut på kusten, det är där vattnet börjar. Längre ut i vattnet låg stora och lilla Karlsö och dem har vi nu tittat på. Det var vattensorl och vattenporl, en eller annan pippi också vi. Prata om lugn och frid. När vi nu ändå var på vattnet så passade vi på att kolla badtemperaturen. Det kändes dock något väl svalt så det blev inget bad, för det nöjde vi oss med att ta i den varma bassängen på hotellet. Det är ju ändå några generationer sedan som vikingablodet svallade som bäst hos förfäderna, de hade säkert kasta sig i utan att tveka.

Vi slog också till med en liten bonuskyrka, i Öja den här gången. Den var fin, men väldigt stängd kan man säga, så vi fick nöja oss med att beundra från utsidan.

- Nu vill jag se Hoburgsgubben, utropade syrran så då drog vi vidare. En skylt pekade på en naturskön väg fram till Hoburgen, så självklart körde vi in där. Skylten hade rätt; det var synnerligen vackert och vi tittade nogsamt åt alla håll så vi inte missade något.

Sen kom vi fram till Hoburgen och vad ska man säga? "Tja" förefaller lämpligt. Jag trodde den skulle vara mycket större får jag säga och visst var där vackert, men Folhammar var finare. Dessutom var det synnerligen spartanskt på toalettfronten; 1 toalett som var låst och krävde en 5 krona. Som man inte hade. Vi beskådade alltså Homburgsgubben (man frestas att kalla honom "humbugsgubben") och sen körde vi i stället till Vamlingbo och åt sparrissallad i trädgården där och det gjorde vi faktiskt himla rätt i!

Sen var det dags att köra tillbaka, för då var det ju dags för massage igen! Ja det var en slitsam semester får jag säga, men ibland får man bita ihop och kämpa. Även om det kanske inte krävdes så himla mycket bit-i-hopande ska jag väl erkänna.

Trots avsaknaden av garn var det en härlig tripp och alldeles garn- och fårlös kom jag minsann inte hem. Nu sitter det ett litet gotländskt lamm och håller vakt i mitt garnskåp och det är ju fint så.