Också blev det höst sådär plötsligt

Loppan och jag har just varit ute på heden med Susanne och labben Lisa. Att traska runt i jeans i hällregn är ganska dumt - men man når ett stadium när man inte kan bli blötare och är bara sällskapet bra så har man ju ändå himla trevligt! Vovvarna avslutade med bad i Tvedöra, om det nu vore så att det fanns någon liten torr fläck på kroppen som hade missats av regnet så skulle den inte förbli o-blöt längre.

Sen är det så mysigt att komma hem och ta en varm dusch, dricka en kopp kaffe i sin nya födelsedagskopp, äta några praliner av sina födelsedagsditon och allt i skenet av stearinljus i den nya Kählerljusstaken (som inom parantes sagt var det som fanns i paketet).

Igår kväll hade man kanske inte kunnat sitta sådär i lugn och ro, för då drog det in en liten tornade som skulle bo över. Då sitter man inte där och petar försiktigt bland pralinerna, då staplar man burkar, äter vildsvinsfärsbiff, ritar så man blir grön i öronen (till moderns förvåning när Grynet avhämtades idag), matar hunden för hand och det är liksom full rulle hela tiden.

Efter välling, Bamse och sådär var det dags att sova, och Grynet slocknade i sin säng så det stod härliga till. Lite senare gick mormor och la sig och hon hade svårt att sova för det är så mysigt att ligga och lyssna på den där lilla som snusar fridfullt i sin säng bredvid.

Innan Grynets mamma och pappa kom och hämtade henne idag och vi fikade med kanelbullar, något som Grynet med stor emfas påtalade att hon ville ha, så var vi en sväng i Botan och plaskade i vattenpölar, matade änder och begrundade avloppsbrunnar. Grynet var mycket klokare än mormor för hon var rejält iklädd galonkläder och gummistövlar och kunde plaska på hur mycket hon ville. Man blir uppenbarligen inte klokare med åren.

Sen är det också så att Grynet debuterat som fotograf! Mormor fick hålla i kameran, men Grynet riktade in den och tryckte på knappen, och jag får nog säga att Grynet visar en stor talang som fotograf - vad månde bliva av detta? undrar en stolt mormor.

Att vara ett år äldre och klokare

Eller åtminstone ett år äldre, och det är ju inte det sämsta. Tänk att det redan gått ett år sedan (plus tre dagar som vi nu ska vara petnoga) vi hämtade hem lilla Loppan! Då var hon en fyramånaders raggfia med jätteöron och jättetassar och sprutt i hela kroppen.

Alltså, det är ju rätt så nervöst att hämta en ny liten valp - man känner inte varandra, man vet inte hur livet ska gestalta sig, det enda man är säker på att det kommer att bli annorlunda! Det hjälper inte heller att ha haft hund tidigare, för varje hund, precis som varje barn, är unik och har sina egna påhitt för sig.

Men man lär sig, man göra sina misstag och man hittar så småningom knappar och man leker och busar och promenerar och blir slickad på tårna och det ryker en eller annan sko och en eller annan stickning, en eller annan rapport...

Så vad har hänt så här ett år efteråt? Loppan har fått polisonger och skägg, eller "krage" som det nog ska heta. För att inte tala om buskiga ögonbryn!

Hon är  fortfarande lika skuttig och glad, envis som, som... tja sin matte till exempel, hon är känslig för saker som hon uppfattar som orättvisa, hon har fullt drag under filttofflorna och börjar så smått kunna koncentrera sig på olika saker.

Ensamhetsträning har tagit tid, mycket längre än för Huliganen, men nu kan hon vara ensam hemma några timmar och är lugn när vi kommer och skorna har fått vara ifred. Hon kan åka cykelkorg och hon kan simma och hon kan vara duktig som golfhund. Hon kan springa snabbt som vinden!

 

Hon har lite mindre will-to-please än en vallhund (inte för att Huliganen tyckte att det var han som skulle please:a direkt, det var ju mer mattens uppgift...), men älskar att leka och busa med sina människor - inget går upp mot en rejäl dragkamp! På hundkursen vi går är det Loppan som är den klart lysande stjärnan när det gäller att leka och kampa. Det finns andra moment där vi kanske inte är lika klart lysande stjärnor, men det är ju alltid roligt att vara bäst på något i alla fall.

Hon slaktar alla mjukisleksaker på fem röda sekunder men är mycket glad för sina bollar. Hon älskar att jaga en studsande boll, men har inget direkt bollsinne. Tajmingen skulle fått Zlatan att gråta.

Hon finner sig godvilligt i att bli badad och kammad, tandborstad och klippt klorna på. Hon älskar barn och vill gärna hoppa lite jämfota på dem. Hon är makalöst social och snäll och raggig och alldeles, alldeles ljuvlig. Ibland blir jag frustrerad på den där envisa mackapären, men samtidigt så kan inget få mig att smälta så som en liten terrierpuss.

 

Nu har du bott hos oss i ett helt år lilla Loppa - och trots diverse söndertuggade mojänger, en eller annan toaolycka, ihärdigt slickade tår, lite döva öron osv. så kan vi inte tänka oss livet utan dig. Det är bara så att du helt enkelt är bäst terrier på rätt plats! Loppan - you rock!

 



Att bli en illusion fattigare

Alltså. Jag levde ju i den fasta tron att det finns ingen sämre leverantör av post och paket än Post Nord, som ju verkligen ger "dålig service" ett ansikte. Eller ja, det gör de ju inte, för man ser ju aldrig röken av de där som påstått att de försökt leverera ens paket så några ansikten ser man aldrig. Men ändå.

Idag fick jag dock lära om. Det har varit en hetsig dag, har man semester sådär när alla andra börjat jobba, ja då får man ligga i som en galärslav för att hinna ikapp när man väl är inne i grottekvarnen igen. Så jag har varit rena sinnebilden av det där som står i alla platsannonser ni vet: "vi söker någon som kan hålla många bollar i luften". Så många bollar som jag jonglerat idag förvånar det mig att inte Circus Scott kastat sig på telefonen.

Sen kommer man hem för att ånga iväg med den lilla terriern på höstens första kurstillfälle och sen ska man ånga hem med sagda terrier för att därefter fräsa iväg på stickcafé. När man kommer hem ligger det en lapp från DHL som säger sig ha försökt leverera ett paket till mig i fredags, men ingen var hemma. Först tänker jag att i fredags, det var ju fem (5) dagar sedan så det var ju en stund sedan, men ållrejt. Vad göra nu? Jo man kan knappa in sig på nätet som en modern människa och komma överens om var DHL ska leverera paketet nu står det. Då blir jag ju alldeles ohyggligt nyfiken fast jag har bråttom så det skriker om det, men ett oväntat paket - då måste man ju ta sig tid att knappa sig ut på nätet. Sagt och gjort, med andan i halsen ber jag hövligast DHL om att leverera till närmsta utlämningsställe och följer alla instruktioner och trycker "fortsätt" och tänker att det går ju bra, det här.  Ända tills jag kommer till slutet. Då står det "Glöm inte att se till att meddela korrekt mailadress och/eller mobilnummer på länken nedan".

- det fixar jag! tänker jag. - easypeasy! tänker jag vidare. Ända tills jag inser att det finns ingen länk. Och klockan den tickar på och jag blir rabiat galen över idiotiska hemsidor som vill att man ska fylla i på länkar som inte finns. Men det finns ett telefonnummer till kundtjänsten och dit kan man ju ringa, tänker jag. Imorgon kan jag ringa när jag har tid. Så jag skriver upp numret samtidigt som den lilla terriern finner för gott att studsa upp mot min arm och undra va´gör du? va´?! så att allt blir totalt oläsbart. Och klockan tickar vidare.

Det kan vara då jag står dubbelvikt i fosterställning/ostbågeposition och vrålar: - jag hatar sånt här skit!!! Inte ett av my proudest moments precis, kanske. Nä.

- Ska jag ringa? undrar maken då och jag väser -nej! med sånt eftertryck att gomseglet klistrar sig fast någonstans uppe i munhålan. Men medan jag galopperar in på toa så ringer maken och påtalar för DHL att det finns ingen länk, och tänk, det kan DHL inte neka till men paketet ska levereras imorgon (tro't den som vill) och jag åker iväg till hundkursen och Loppan visar sig vara jätteduktig och mina stressnivåer sjunker och sen åker vi hem och stickcaféet är inställt och vi dricker te och äter chokladpraliner och livet är ändå rätt ok.

Men en illusion fattigare som sagt - DHL är av samma skrot och korn som Post Nord. Ack ja.

Vad man inte bör göra

Och dagarna, de rullar på i alldeles för snabb takt. Det är så mycket man vill visa, och så mycket man vill prata om och ändå vill man inte stressa, utan bara strosa runt i lagom takt och koppla av. Och det är precis vad vi gjort. Allt finns det inte bilder på, för på något sätt så tar man ju inte så himla mycket foton när man semestrar hemmavid, vilket kanske kan vara lite dumt på sitt sätt.

En eftermiddag (efter den förmiddag när våra engelska vänner fick se en röd ekorre, alltså fatta så stort! De är uppenbarligen nästan helt utrotade i England av den grå varianten, men nu finns det en ohygglig massa bildbevis som de kan ta med sig hem i alla fall och sticka under snudan på de gråa rälingarna) - och oj vad den här parantesen blev lång - ja då åkt vi till Torup för att på en och samma gång insupa lite slottsatmosfär och promenera i bokskogen. Två flugor i samma smäll, prata om effektivitet.

En annan dag promenerade vi i Professorsstan och planerade vilket hus Mark och Sue skulle köpa när de vunnit the Lottery - det får än så länge bli en plan för framtiden för the Lottery visade sig osamarbetsvilligt tyvärr.

Igår kväll åkte vi ut till Långa Bryggan för att ha en sista kväll tillsammans och då var även syrran, Grynet och hennes föräldrar med. Långa Bryggan lever upp till sitt namn - och allra längst ut, ja där ligger en mysig restaurang. Man går och man går och man går och rätt vad det är är man framma och äter hjort eller tonfisk eller gös. Jag fick ännu fler fina presenter och vi hade en himla trevlig kväll. Grynet var på riktigt festhumör och åt köttbullar och ritade, pillade på halsband och traskade runt i restaurangen och passade på att uppleva allt som man ska uppleva när man är 1,5 år gammal.

Det blev en sån där kväll som man aldrig vill ska ta slut, men till sist vandrade vi hem längs bryggan i skymningen, mätta, glada och nöjda - och det kan hända att någon kastade sin napp i vattnet så om den flyter upp någonstans kan ni bara skicka hit den.

Nu kanske man undrar vad det är man inte bör göra, som det står i rubriken? Ni ska inte behöva sväva i tvivelsmål längre! Tag lärdom av detta; om ni är försedda med pälskrage, buskiga ögonbryn, polisonger och skägg - stick inte ner nosen i ett snår fullt av små rackarns ogräsfrön försedda med hullingar. Det gjorde Loppan och hon blev helt igenkorkad och det tog en lång stund av av-fröa henne då när vi var i Torup. Typiskt sak man inte ska göra. Bara så att ni vet.

Att vara lite överväldigad

Idag är det min födelsedag, hurra för mig! Och när det är fölsedag, ja då blir man sjungen för. Och har man varit snäll så får man paket.

- Vad önskar du dig? frågade maken som är en förträfflig och fantastisk make av bästa slag, men som har lite svårt med det där att spontant komma på presenter.  Så jag kastade ur mig något, fast mest på skämt för det kändes lite too much och alldeles orealistiskt. En liten vink kan man få av bilden ovan.

Här får jag kanske tillägga att jag har en stor svaghet för handväskor. Och gärna dyra sådana och allra helst Mulberry; klassiska, engelska och alldeles, alldeles underbara, precis som en bal på slottet. Faktum är att jag nog skulle välja en Mulberry över en bal på slottet vilken dag som helst, så där hade hon fel, Askungen.

Men vad gör då maken när jag på ovannämnda fråga raskt hasplar ur mig att jag-kan-ta-en-Mulberry-Bayswater-double-zip, tackar så mycket?

Alltså, så snäll har jag nog inte varit, inte en chans. Men nog är det fantastiskt att ens inre dröm liksom bara ramlar ner i knäet på en sådär? Och precis som i sagorna så tror jag att slutet på denna berättelse blir att "Så levde de lyckliga i alla sina dagar, Mulberryn och Loppamatten". Det tror jag säkert att vi kommer att göra. Men nu har jag inte tid att blogga längre för nu ska jag gå och pussa lite på maken.

Och så kom det sig att Botan och jag, vi har var sin Mulberry - om än i olika form.

Turista på hemmaplan

En av många bonusar med att få besök är att man tar sig runt och verkligen tittar på sin egen stad - och det är precis vad vi gjort i sakta mak; vi har handlat green things på torget, vi har handlat lax i Saluhallen, vi har traskat gata upp och gata ner. Med ett eller annat stopp på nödvändiga ställen, som Ahlgrens till exempel där man kan köpa choklad om man vill. Märkligt nog så ville man det.

Vi har traskat i Stadsparken och tittat på ankorna och nogsamt informerat våra besökare om att det är den gamla stadsvallen man ser där. Sånt är ju alltid bra att veta. Förvisso droppade det en aning från ovan, men vem bryr sig om sådant när man sitter ute och äter räkmacka? En markis, sedan är det problemet ur världen.

En tidig morgon åkte Loppan och jag ut till Stenbrottet, men då fick vi åka själva för resten av sällskapet trynade i sina sängar. Loppan fick fräs under pälstofflorna och hade en härlig stund, själv avstod jag från bad utan nöjde mig med att njuta på lite avstånd.

Men man kan ju inte bara vara hurtbulle; lite mer kultur kan vara behövligt. Och vill man ha kultur, ja då går man såklart till Kulturen! Det är mysigt att strosa runt bland alla stugor och hus, titta in och fundera på hur man hade det förr.

Det finns också en dansbana på Kulturen och vissa tog sig en svängom. Maken och jag applåderade från ringside, men vi hade å andra sidan haft våra kulturyttringar tidigare när jag sjöng Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma för våra gäster. Det pågår nämligen en HasseåTage-utställning på Kulturen och Sue och Mark tittade förvånat på den blommiga falukorv som var uppställd utan för utställningen och undrade lite tveksamt vad det där var för något? Falukorven hamnade dock inte på bild.

Det är himla trevligt att vara turist i sin egen stad, att se saker genom andras ögon och få vissa sina smultronställen.