Att vara ett år äldre och klokare

Eller åtminstone ett år äldre, och det är ju inte det sämsta. Tänk att det redan gått ett år sedan (plus tre dagar som vi nu ska vara petnoga) vi hämtade hem lilla Loppan! Då var hon en fyramånaders raggfia med jätteöron och jättetassar och sprutt i hela kroppen.

Alltså, det är ju rätt så nervöst att hämta en ny liten valp - man känner inte varandra, man vet inte hur livet ska gestalta sig, det enda man är säker på att det kommer att bli annorlunda! Det hjälper inte heller att ha haft hund tidigare, för varje hund, precis som varje barn, är unik och har sina egna påhitt för sig.

Men man lär sig, man göra sina misstag och man hittar så småningom knappar och man leker och busar och promenerar och blir slickad på tårna och det ryker en eller annan sko och en eller annan stickning, en eller annan rapport...

Så vad har hänt så här ett år efteråt? Loppan har fått polisonger och skägg, eller "krage" som det nog ska heta. För att inte tala om buskiga ögonbryn!

Hon är  fortfarande lika skuttig och glad, envis som, som... tja sin matte till exempel, hon är känslig för saker som hon uppfattar som orättvisa, hon har fullt drag under filttofflorna och börjar så smått kunna koncentrera sig på olika saker.

Ensamhetsträning har tagit tid, mycket längre än för Huliganen, men nu kan hon vara ensam hemma några timmar och är lugn när vi kommer och skorna har fått vara ifred. Hon kan åka cykelkorg och hon kan simma och hon kan vara duktig som golfhund. Hon kan springa snabbt som vinden!

 

Hon har lite mindre will-to-please än en vallhund (inte för att Huliganen tyckte att det var han som skulle please:a direkt, det var ju mer mattens uppgift...), men älskar att leka och busa med sina människor - inget går upp mot en rejäl dragkamp! På hundkursen vi går är det Loppan som är den klart lysande stjärnan när det gäller att leka och kampa. Det finns andra moment där vi kanske inte är lika klart lysande stjärnor, men det är ju alltid roligt att vara bäst på något i alla fall.

Hon slaktar alla mjukisleksaker på fem röda sekunder men är mycket glad för sina bollar. Hon älskar att jaga en studsande boll, men har inget direkt bollsinne. Tajmingen skulle fått Zlatan att gråta.

Hon finner sig godvilligt i att bli badad och kammad, tandborstad och klippt klorna på. Hon älskar barn och vill gärna hoppa lite jämfota på dem. Hon är makalöst social och snäll och raggig och alldeles, alldeles ljuvlig. Ibland blir jag frustrerad på den där envisa mackapären, men samtidigt så kan inget få mig att smälta så som en liten terrierpuss.

 

Nu har du bott hos oss i ett helt år lilla Loppa - och trots diverse söndertuggade mojänger, en eller annan toaolycka, ihärdigt slickade tår, lite döva öron osv. så kan vi inte tänka oss livet utan dig. Det är bara så att du helt enkelt är bäst terrier på rätt plats! Loppan - you rock!