I ulliga garners sällskap

När man stickar, då är det inte bara där att sitta och mala fram aviga-å-räta, ånej, det är så mycker mer. Det är glamour! Festivitas! Bara som igår, för att ta ett exempel, var det Stickliga på Grand Hotel. Medge att det ser ut som ett liv i sus och dus, med inslag av mullbärssilke och merinoull.

"Vanliga" besökare kom och tittade förbluffat och undrade "va' gör ni?" och sen tyckte de att "det ser ju jättemysigt ut, kan man få vara med en annan gång?". Stickning, det är ju inkluderande, så det är klart vi sa att kom ni, ni är så välkomna! Första måndagen i månaden på Grand, kom ihåg det!

Sen tillfredsställer det ju ens köplusta på ett mycket bra sätt. Man känner sig liksom rekorderlig och ordentlig och inte slit-å-slängig när man köper garn, om än i nästintill ohälsosamma mängder. Det som blir över när jag dör kan man alltid använda till väggisolering föreställer jag mig.

Också är det gastkramande spännande! Ibland inför frågan om garnet kommer att räcka! I det här fallet gjorde det inte det, men ibland händer det ju, så man är aldrig säker. Sen är det ju spännande om det kommer att passa? Och - mest spännande av allt - man får klippa steekar. Iiiihhhh!!!!!

Då hamnar man i dilemmat; ska jag ta ett glas vin och lugna nerverna, eller ska jag inse att det nog inte är så bra att inta alkohol när man ska vara stadig på handen? Jag tog det säkra före det osäkra och petade i mig några lugnande chokladbitar i stället.

Men nu, nu är det klippt och sytt dekorband och Solbéin är klar! Och det, det är ju det mest tillfredsställande med att sticka, att ha ett färdigt alster som man knåpat ihop med sina egna händer.

Skenet bedrar

På bilde ovan syns något raggigt med vänliga pepparkornsögon. Något som har snö kring nosen, som ser snäll och vänlig men kanske lite envis ut? Något som har skägg och polisonger och ser avgjort terrieraktigt ut. Det ser ut som Loppan, kanske man tycker?

Fel!

Detta är inte Loppan, detta är Pluto. Anledningen till att jag vet det är att jag häromdagen hämtade Grynet på förskolan och sen gick vi hem och lekte. Inom parantes sagt tycker jag att jag är en bättre mormor än vad jag var mamma; kanske för att man då så sällan hade tid att sitta på golvet och leka, det var alltid tvätt som skulle skötas, mat som skulle lagas, lillebrors bajsblöjor som skulle bytas. Men nu har jag ju all tid i världen till det. Trots att ryggen protesterar och knäna knakar - egentligen var det ju ett slöseri med en ung rygg och unga knän att inte utnyttja det då! Men man begrep väl inte bättre.

Nu, nu sitter jag där på en filt och leker tåg. Grynet sitter i en låda och är passagerare och jag är lokförare. - Vart ska vi åka? undrar jag. - Till Malmö, svarar Grynet som ju faktiskt har åkt tåg just till Malmö en gång. Så jag tuff-tuff-tuffar (även om jag inser att moderna tåg inte tuffar fram, men sånt sätter jag mig faktiskt över), och sen tutar jag och säger att nu är vi framme i Malmö. - Nej det är vi inte, vi är inte framme ännu säger Grynet strängt och jag kommer på att nävisstnä, vi är nog bara i Arlöv. Loppan ska också vara passagerare tycker Grynet, och då kommer hon på att Loppan, det är ju Pluto! Själv är hon Musse Pigg. Pluto förstår sig inte riktigt på det där med att åka tåg, så han kliver av i Arlöv fast han inte skulle, den vimsiga hunden.

När vi är färdiga med tågåkandet åker vi båt i stället. Då måste man ha flytväst, det vet Grynet som åkte båt hos farmor och farfar i somras. Hon lindar sittdynan från barnmatstolen runt magen, och själv får jag en bordstablett som får vara flytväst. Pluto begriper sig inte på flytvästar så han slipper. Sen visar det sig att Pluto begriper sig inte på det där med båtar heller , så han rymmer hela tiden från båten. Envis som en terrier, jajamen. Lite lik Loppan, när jag tänker efter.

Men i alla fall, det är inte Loppan på bilden, utan Pluto.

Hälsningar
Mimmi (aka mormor)

När man kommer till förbluffande insikter

Jag har ju alltid hävdat att jag är en morgonpigg person. En sån där rälig en som hurtigt tjoar att morgonstund har guld i mund och som ränner ut med hunden så tidigt att Botan inte alltid har öppnat ännu.

Nu när jag inte löneslavar längre har jag insett jamen hoppsan, hejsan - man behöver ju inte kuta upp klockan sex, i all synnerhet som Loppan då snarkar som bäst. Hon har inte bråttom ut på morgnarna, denna vovven, det är inte som Huliganen som stod där och steppade och tjatade att "gå upp nu, slöfock!" så fort man bara rörde sig lite i sängen. Så det är rätt skönt att lyssna på nyheterna i sängen och sedan makligt kliva upp vid halvåtta-kvartiåtta sådär. Ta det lite lugnt, äta frukost, filosofera lite och sen angripa dagen.

Idag fick jag dock sätta mobilen igen och kvart över sex började någon tjata på koreanska ?!. Ja, jag har en Samsungmobil och den köpte jag när jag slutade jobba och har uppenbarligen inte haft behov av att lägga in en ny väckarklockesignal som låter lite mer musikalisk sådär, sån som vänligt påpekar att "kära vän, det är kanske dags att börja vakna nu? Eller vad tror du? Ska vi snooza lite, du och jag?". Ja ni vet, en mild och behaglig påstötning att kanske man ska fundera på att kliva ur sänghalmen. Inte vet jag vad den koreanska rösten sa, men förmodligen något i stil med Huliganens "gå upp slöfock!" inbillar jag mig. Vaknade gjorde jag i alla fall.

Varför knatade jag då upp så tidigt kan man med visst fog undra? Jo i ett anfall av sinnesförvirring hade jag låtit tandläkaren boka in mig klockan 8 för the neverending story of the rotfyllningssaga. Därför sitter jag här nu, ganska mosig och lite lagom trött och funderar på en liten förmiddagslur kanske?

Jag måste i alla fall gå och köpa lite garn - jag är inne på upploppet med min Solbéin cardigan, så pass att man liksom ser målsnöret precis framför sig. Jag har ett halvt varv kvar på knappkanten och så avmaskningen. Då tar garnet slut! Jamen, vad är nu detta? - Kämpa! röt jag till garnet, men det hjälpte inte det minsta. Den kvarvarande garntåten var och förblev för kort.  Så det får bli en härva Lettlópi till och i och för sig kan jag väl tänka mig värre saker än att besöka en garnaffär, det kan jag.

Det har varit en bra vecka annars, till exempel har jag och Maria nu bokat biljetter till Edinburgh - och till Edinburgh måste man ta sig om man vill åka till Shetlandsöarna. Och det vill man, oj vad man vill åka dit! Därför finner man sig i att trassla runt på hopplösa bokningssiter och så småningom inse att vad man än ska göra så kostar det ytterligare pengar, man jaja, nu hägrar Shetland med ull och lunnefåglar och ull och shetlandsponnies och ull och fantastisk natur och ull och the Lodberries och St Ninians och Unst och .... tja ull.

Maken, han får post, ideligen, ideligen. Han köper vykort på Tradera och sen väntar han som ett barn på julafton att vykort från 1902 till gossen Herman Plösterknapp där han önskas en Glad Påsk av Moster Agda, till exempel, ska ramla in genom brevlådan. Eller in i postboxen, rättare sagt, eftersom nu PostNord bestämt sig för att de inte orkar leverera saker i brevlådor längre.

Häromdagen damp det dock in ett helt annat brev. "Bäste Maken" stod det. "Upplever du som de flesta män över övergångsåldern och sjunkande testosteronnivåer som en chock. Då kan detta vara lösningen för dig!". Men tänk er så generöst, han kan få en hel månads förbrukning GRATIS av ett medel med ett helt unikt recept med några av världens mest potenta verkningsämnen citerar jag ur brevet. Ja minsann, inte mindre än 18 noggrant utvalda örter, vintaminer och mineral  ingår, som (och jag citerar vidare) VERKAR ge en manlig kraftig effekt för "oss män". "Ja för mig ser det ut som om dessa 18 naturliga ingredienser tillsammans bidrar till att ge en starkare effekt än var för sig" skriver produktchefen för VigroVital vidare.  Hm. Det låter ju vetenskapligt bevisat och bra. Verkar? Inte nog med detta, de utlovar diskret behandling, en spännande gåva tillsammans med den gratis månadsförbrukningen som de "med stor entusiasm" erbjuder.

Om man fortfarande tvekar så finns det ett PS. "Det var inte utan anledning som några av ingredienserna i VigroVital blev förbjudna att användas av munkarna i klostret på sin tid.".

Maken såg dock mest förbluffad ut, så jag tror att det blir nog inga diskreta paket som blandar sig med vykortsleveranserna. Lite undrar jag ju dock vilka de där 18 ingredienserna är som verkar ge effekt? Och sen undrar jag ju också lite grann vad munkarna tyckte? I all synnerhet om det även då var lite hemligt vad det var för örter, tänk om det nu i klosterträdgårdarna bland alla andra läkeörter smög sig in en katt bland hermelinerna? Tanken svindlar.

Men nu tycker jag vi struntar i den där gratismånaden utan pratar om det som är mer väsentligt, nämligen "Det Gående Barnbarnet". Jamen kolla! Här finns det energi så det räcker och blir över.

Äntligen stod snickaren i källarlokalen

Maken är på många sätt en mycket hjälpsam make. Han kånkar kassar, han säger "fint!" när jag visar upp mitt senaste stickalster, han berömmer min matlagning, han har överseende med mitt behov av att köpa ett eller annat djur med jämna mellanrum. Nu har han varit behjälplig med bloggen också! "Jag har en rubrik till dig", sa han. "Du som är inne på Selma Lagerlöf, du kan ju använda samma citat en gång till, återanvändning är ju så inne nuförtiden" fortsatte han.

Därav rubriken.

Ovanstående make har ju en svaghet för att samla på sig böcker, det tror jag nog att jag har nämnt? Gärna verk i 14 band med gedigen tyngd dessutom. Själv har jag ju också en viss svaghet för att samla på mig garn och tyg. Ja handväskor också, om vi nu ska vara transparanta och ärliga.

Alltså började det bli lite trångt i lägenheten. Vinden? Ja där stod ju redan flera fulla bokhyllor (plus maken samling av Mycket Döda Skalbaggar).

Så hände det sig så, inte att hela världen skulle skattskrivas, men att en av de källarlokaler som finns i vårt hus blev tom och skulle hyras ut.

- Vi hyr den! sa maken som emellanåt har ett synnerligen wild-and-crazy-drag (han gifte sig ju med undertecknad, bara för att ta ett exempel).  - Men snälla vän, vad ska det vara bra för? svarade jag motsträvigt. Fast när jag tänkt efter så insåg ju även jag att herregud, mina symaskiner kan ju flytta ner! Och allt tyg! Och så mycket plats det blir för mer garn då! Jaja, maken kan väl få klämma in en eller annan bokhylla, tänkte jag generöst sedan.

Sedan är det ju det här med snickare... vi har en utomordentlig snickare som hjälpt oss när vi hade huset. Han är bra - och således eftersökt. Och när han har för mycket att göra så gör han sig oanträffbar. "Kanske i december"  fick vi besked. "Eventuellt precis före jul" var nästa besked. Och sen var det tyst. Och tyst. Och tyst. Men i torsdags, då kom han! Så nu är det på gång och det ska faktiskt bli så himla kul att få ett nytt litet pörte att fixa och dona i, att pyssla i, att sy i och klippa och klistra.

Så här ser det ut nu - men förhoppningsvis ser det helt annorlunda ut om några veckor.

Det är nu man får vara lite visionär - tänk en igensatt dörr, lagade väggar, sybord och symaskiner och en liten soffa och bokhyllor och ett nytt golv och ny el och, och, och.... Det kommer att bli bra, det här!

Långsam fredag

Idag har det varit en sån där ganska långsam (men på ett behagligt sätt) fredag; man tvättar lite, man slänger ut lite yllekoftor i snön, man går hundpromenader, man stickar lite, läser lite, dricker eftermiddagskaffe. Inte så mycket action kanske, inte minsta biljakt eller slagsmål, men väldigt behagligt.

Fredagsblommorna är köpta. En citronkaka är bakad och provsmakad och befunnen god. Maken sitter och tindrar belåtet över några vykort han köpt på Tradera och ute börjar det bli mörkt och veckan går mot sitt slut.

Det har varit en bra vecka! Vintern kom och säga vad man vill, men det lyser upp med snön! Loppan och jag har gått snöiga promenader, både inne i Lund och ute i naturen.

 

Vi hittade den perfekta julgranen! Jämn och tät som en riktigt Disney-gran! Minus Pluto och Piff och Puff då. Ja, nu är ju i och för sig julen slut för denna gången, men det kommer ju fler.

- Titta så fin! sa jag till Loppan. - Den granen får det bli till nästa jul!
Loppan såg tveksam ut och undrade om man verkligen bara fick gå ut och hugga sig en gran i Botaniska trädgården? Skulle ingen bli lite småtjurig på en då? Hon har måhända rätt, granen får nog stå kvar där den står - men medge att den hade varit tjusig med massor av kulor och glitter och ljus!

Andra dagar gick vi lugna promenader ute i Kungsmarken med Lisa och hennes matte. Ja, det vill säga, mattarna gick lugna promenader. Lisa och Loppan hade inte tid att vara lugna. Deras uppfattning av en trevlig promenader inbegriper massor av hopp-å-skutt och med dubbla mollbergare i pik.  Sedan snarkade Loppan hela eftermiddagen.

På torsdagen promenerade vi hem till syrran som passade sitt lilla barnbarn och då kunde jag ju inte var sämre utan jag lånade med mig Pyret. Vi åt banan och vi läste Babblar-bok och vi hade en mycket trevlig förmiddag tillsammans innan vi tog barnbarn och gav oss ut på ytterligare en vintrig promenad som var ganska isig - men då är det ju himla praktiskt att ha en vagn att hålla sig i!

Men nu puttrar det en gryta på spisen, jag ska snart köra ner maken i källaren för att hämta upp en flaska vin, och sen blir det nog lite mer kaffe och citronkaka.

Bra vecka, det här.

Det där med tårta, alltså!

Pyret har ju fyllt år! Ett år och det är ju väldigt värt att fira. Hennes pappa fyller år om några dagar, lite fler än ett. Födelsedagståget körde dock runt på en fin 1:a, också fick man lägga till 34 lite sådär i tanken när man gratulerade pappa.

Födelsedagar, då ska man få paket! Och det fick både Pyret och pappa fast mormor var visst försumlig och det hamnade bara ett litet snöre på bild? Men Pyret var lika glad för det. Är det kalas, ja då ska man ju äta tårta, det är nog inskrivet i grundlagen tror jag? Och om det inte är det, så borde det vara det.

Tårtan var mycket fin, det var ett tjusigt samarbete mellan farmor, Grynet och mamma som alla hade gjort sin bit, och i det här fallet, ja där gällde inte det gamla ordspråket om att ju fler kockar desto sämre soppa. Jaja, nu var det ju inte soppa som gällde här, och det tycker jag var bra. Gräddtårta med marsipanrosor, hallon och blåbär, det smäller högre på kalas, det är min fasta övertygelse.

Grynet tyckte att det tog ju en himlans tid innan tårtan kom på bordet, så hon fick minsann hjälpa mamma med kaffet och se till så att det äntligen blev dags!

Sen blev det som i Gösta Berglings Saga, fast Selma, hon skrev ju att "äntligen stod prästen i predikstolen", men byt ut "präst" mot "tårta" och "predikstol" mot "på bordet" så blev det precis i boken.

Pyret inledde med lite banan, det är ju alltid gott. Sen fick hon syn på tårtan!
- Hm.... vad kan detta vara? Månntro? tänkte hon.

Men efter att ha fått smaka så var hon helt på det klara med att tårta, det är fina grejer det! Hurra för tårtan! såg hon ut att tänka.

Och sen lekte vi, körde med bilbana, läste böcker och gjorde allt sånt som man ska göra på kalas. Det var liv i luckan hela tiden!

Loppan gjorde sitt för att bidra till stämningen och någon liten leksak som inte borde befinna sig i närheten av hennes gaddar råkade väl göra det - vissa saker lär hon sig helt enkelt aldrig! Men hon är makalöst snäll och finner sig i att bli klappad med hjälp av duplobitar och lite dragen i pälsen av små barnanävar utan att protestera.

Så småningom var det dags för mat, och vi fick en fabulöst god högrevsgryta med potatismos. Pyret sken upp! Nu var hon på det klara med vad som gällde, när vi bänkade oss runt bordet allihop och den blommiga tallriken kom fram, ja då skulle hon ju såklart få tårta igen! "Bra sak, det där med födelsedagskalas!" såg man att Pyret tänkte för sig själv.

Men vad nu då? POTATISMOS?!?! Vad var det för fusk?
Pyret påtalade med emfas att det var T-Å-R-T-A hon ville ha, komma där med mosad potatis när man förväntar sig grädde och hallon och blåbär, vad är det för sätt? Upprörande, minst sagt.

Och sen var det dags för pyjamas och välling och sen somnade Pyret snabbt och gott och inte drömde hon om potatismos, det är jag säker på. Nej jag tror hon drömde om födelsedagståg och tårta.

Dags att fira!

Åh, det finns så mycket att fira! Att maken ryckte ut till historisk undsättning i förra inlägget t.ex.

Eller att Pyret, som tillbringat några timmar hos oss medan hennes pappa ställde iordning inför morgondagens tårtkalas (ja jag vet! Tårta igen! Hurra!!!) gick själv. Utan att lockas och pockas utan bara för att hon kände för det, liksom.

Och inte nog med det, flickebarnet staplar också! Playdoh-burkar ovanpå varandra och detta är uppenbarligen en konst som ska visas upp när man är 18  månader, och Pyret, ja hon är ju bara 12 månader och 18 dagar. Oj vad mormor blev stolt då! - Dah! sa Pyret och verkade nöjd själv.

 

Sen gick vi på promenad i det kyliga vintervädret. - Titta på den jättegamla kyrkan! sa jag när vi skulle gå förbi Domkyrkan. Fast jag får väl säga att Pyret var måttligt intresserad... men hon var nog uttröttad av att stapla saker och gå omkring tänker jag.

Men framför allt ska det firas att jag nu är en tvättäkta pensionär, inte en wannabe-pancho. Nix! Idag fick jag min första pensionsutbetalning och är inte det värt att firas med den flaska vi köpte 2010 när vi var på Chateau Pommard i Bourgogne där vi firade vår 30-åriga bröllopsdag, så vet då inte jag vad som är värt att firas. Vi köpte flaskan för att ha vid ett särskilt tillfälle och nu, nu inträffar detta!

I skrivande stund står vinet på luftning, den franska potatisgratängen ligger och böjer franska verb i ugnen, rådjurssteken steks, päronhalvorna är inkokta och väntar på gelefyllning och vinsåsen ska snart göras. Så nu får det vara färdigbloggat, här ska firas pensionsutbetalning!