Det var så här det var

Vi behövde semester, maken och jag. Rätt så ofta kan jag tycka att vi behöver det, men nu har man ju bara ett snålt tilldelat antal semesterdagar så för det mesta blir det bara ett tyckande - men så ibland, ja då far man iväg.

Först åker vi biltåget från Hamburg i hällregn. Det är trångt att köra upp på tåget, så jag sa med emfas till maken "att köra på biltåg, det är en typiskt manlig grej. Inte vill du väl att folk ska tro att du är en velourfjolla som inte vågar köra på ett tåg?". Så maken körde på, såklart. (Män är så lättmanövrerade!)

Maken kör på - själv fotograferar jag...

Hamburgskt hällregn

Sen så vaknade vi allra längst söderut i Tyskland och körde till Bourgogne - och då var det såklart sol! Lite svalt men soligt. Finemang tänkte vi. Sen tänkte vi lite till; ingen av oss kan skryta med att vi talar franska. I alla fall ingen franska som någon fransman förstår. Själv hade jag lösningen att jag köpte mig en parlör och försökt plugga in några nyttiga fraser, typ "ursäkta men det finns ohyra på rummet". Maken körde en helt annan metod; han spelade Edith Piaf hela vägen i bilen och brast med jämna mellanrum ut i "Non, je ne regrette rien" så det dånade i bilen. Det tog jag som ett tecken på att han inte ångrade de 30 år han varit gift med mig, så jag gnolade glatt med och tänkte att tillsammans så täckte vi väl in alla eventuella situationer som kunde uppstå.

Sen ägnade vi oss åt ett flitigt vinprovande och ätande och njutande och hade det väldigt, väldigt skönt. Det var chateauer och domainer och vingårdar och vinrankor och druvsorter och det ena med det fjärde.

Inget modernt nytt franskt kök med två korslagda fänkål - men väldigt, väldigt gott!

Emellanåt fick man ju klämma in en och annan ros också, som till exempel på Chateau Pommard, där vi köpte en så rysligt dyr flaska (ja i singular, annars hade vi fått äta nudlar resten av 2010-talet), att jag behövde lugna nerverna med lite rossniffande. Det funkade!

När man åker bil med maken så kan det väldigt lätt hända att man råkar lite på villovägar när man ska ut och jaga något särskilt som gps:en inte riktigt vet vad det är. Rätt som det är befinner man sig på en liten, liten jävla smal markväg mitt ute bland bourgognes finaste vinfält... då ylar jag hysteriskt att "här vill jag inte köra, hör du det!!", för jag inser att om vi får möte med en vintraktor så är det inte jag och volvon som kommer att avgå med segern. Alltså får jag trixa och fixa och försöka svänga.

Och nu ska jag bekänna en sak; jag råkade backa på en liten oskyldig vinplanta. En vinplanta som växer på ett av de finaste fälten som producerar så dyrt vin att man baxnar. Den blev inte knäckt, men jag skämdes oerhört och klappade den urskuldande på huvudet. Eller tja, det som hade varit huvudet som den hade varit en hund, till exemepel. Jaja, det var ju ingen hund, men principen, alltså!

Förlåt!!

Sen åkte vi och hämtade vårt vin hos den vinbonde vi abonnerat vinrader på.

Väldigt trevligt, och väldigt vackert när vi fick åka ut på fälten som låg högt och svindlande skönt.

Underbart! utbrast jag och sen sa jag till maken att "jag känner på mig att det är just de här vinraderna som är "våra"!

Maken stirrade avfärdande på mig och sa att det kunde det inte vara, för det som växte där var chardonnay och vi skulle hämta pinot noir-vin.

- det skiter väl jag i, sa jag kyligt då. Man får ha visioner - och just nu är det mina visioner att mina druvor växer just här och ingen annanstans. Det där med chardonnay, det sätter jag mig faktiskt över.

Maken öppnade munnen för att säga att man kan väl inte ändra druvsorter hur som helst, men efter en blick på min bestämda min fann han för gott att stänga den igen. Det går helt enkelt inte att komma dragandes med torra fakta när fantasin svävar ut.

Chardonnay? Pah! Typiska pinot noir, tycker jag i alla fall.

Och sen så höll vi på sådär; det dracks bubbel på den lilla hotellgården, det åts en massa mat, det provades en oanad mängd vin.

Här bubblar maken..

Och här bubblar jag!

Därefter åkte vi upp till Alsace och gjorde i stort sett samma sak. Låt oss rekapitulera:

Äta mat? Japp!

Två flugor i en smäll! Typ. Choucroute och Tarte Flambée

Vinfält och idylliska byar? Japp!

Equisheim

Skillnaden mot Bourgogne kan väl sammanfattas i: billigare vin, fler druvsorter, fler storkar, mer surkål. Ungefär så. Här bjuder jag alltså på en komprimerad och kombinerad geografi- och samhällskunskapslektion alldeles gratis, bara för att jag har ett sånt gott hjärta. Maken hade förmodligen velat flika in att när det gäller geografi så ska man inte lita på mig. Jag har ett slags inre svart hål där alla geografikunskaper och -insikter raskt sugs ner och försvinner. Så kanske ni inte ska lita på mig - men storkar finns det i alla fall i Alsace!

Så så har vi haft det! Det blev väldigt soligt och varmt. Blev vi solbrända? Tja, eftersom vi tillbringade massor av tid i vinkällare blev det väl inte riktigt så.

Fick vi nytta av våra fransk"kunskaper"? Absolut! Utan att darra på manschetten klev jag in i en tobaksaffär och köpte frimärken till Sverige. Jag svängde mig med "bonjour" och "madam" och  "timbre" och "Suède" och kände mig så fransk som allra helst.

Madam tittade tvivlande på mig. "Sverige?" frågade hon. "Ligger det i Europa?".

Au revoir!