Idag har bakugnen gått varm

 Påsken har varit en solig och avslappnad historia - så långt.

Loppan och jag har tagit promenader i Botan och beundrat körsbärsträdet (kanske mest jag) och spanat efter ekorrar (kanske mest Loppan). Och promenerade vi inte i Botan, ja då tog vi en sväng genom Lundagård där fontänen satt i gång och sprutade och porlade så att det är en fröjd åt det. Tänk så himla mycket trevligare det är att gå på promenader nu, än i november när det är mörkt och kallt och regnar på tvären.

Sen fick jag lite feeling och sa till Loppan igår att näe, nu går vi hem och bakar något. Jag kände mig lite fransysk så det fick bli sablés bretons, det känns ju liksom lite mer kulturellt att sitta och äta sådana än att mula i sig mariekex. Det kan också vara så att jag blev lite inspirerad när jag var hemma och matade katterna - titta så färgkoordinerat Newton placerat sig bredvid just Mia Örns Franska Bakverk. Och den, den har jag ju hemma också, så voila! Selma ville ju inte vara sämre, så hon poserade också, med den franska bakboken i bakgrunden.

Påskaftonskvällen tillbringade vi hemma hos syrran och Poppy, med god mat och gott vin och vi hade himla trevligt! Poppy är tämligen rund om magen och rör sig i maklig takt, men så får det vara när man ska bli mamma om mindre än en vecka. När jag var höggravid, ja då fräste jag inte heller runt i full fart vill jag minnas.

Idag var så planen att gå och få vår fjärde covidvaccination. Tid var bokad och vi spatserade iväg, beredda att bli stuckna i. Och vad gäller maken gick allt som det skulle, ja förutom att han inte lyckades logga in sig på sitt covidbevis, men de godtog (märkligt nog, med tanke på hur stelbenta de var senare) att det hade gått fyra månader sedan förra sprutan, men sen stötte jag på patrull. På frågeformuläret hade jag, precis som de tre tidigare gångerna, fyllt i att jag en gång fått uppsöka akuten pga allergisk reaktion (inte mot vaccin dock). Det har gått bra ändå, man har glatt stuckit sprutor i mig. Men så icke idag. 

- Det är emot våra regler! sa kvinnan strängt. 

- Jamen de andra gångerna har det ju gått? sa jag förvånat.

 - Då gick du nog på en vårdcentral där det finns syrgas och det finns det inte här. 

- Det gjorde jag inte, jag var på ett församlingshem, alldeles utan syrgas replikerade jag sanningsenligt då, och tänkte att ha! där fick du! men si, då var det fel på det med, för nu var reglerna ändrade så det så. Och att det inte stod något om detta på Vaccinas hemsida, ja det var ju lite dumt, höll de generat med om, men här blev det ingen vaccination av, tack och hej och ha en bra dag, utropade kvinnan sen.

- Hej, svarade jag avmätt då, men det där med "bra dag" det önskade jag henne inte, när hon nu varit så tjorvig. Maken tyckte också att det var urbota dumt. men tyckte samtidigt att lite roligt var det, för han sa att jag såg lite lustig ut när jag var så arg.

Men nu är en ny tid bokad (och jag kommer att blåneka till några som helst allergiska reaktioner) och jag har ägnat mig åt terapibakande. Bröd och citronmuffins, det lenade lite i själen, det gjorde det. 

Och sen har det blivit lite trädgårdsrens och kaffe utomhus och nu är jag åter mitt vanliga godmodiga jag. Det tror jag maken och Loppan uppskattar.

Att vara ute i god tid

 Skärtorsdag. Har inte sett minsta lilla påskkärring på väg till Blåkulla, men det gör inget. Loppan och jag tog en förvånansvärt mild promenad på Gullåkra mosse.

Det var sådär liksom lite milt och disigt och, tja, mossigt kan man väl säga. - Det är ändå rätt vackert sa jag till Loppan, men hon var mest upptagen med att jaga sork och brydde sig inte så värst om det estetiska. Jag tror att hon tänker att har man tagit en sork, ja då kan man ta flera!

- Jamen titta på slånet ('slånen'?) som blommar, sa jag entusiastisk då och tänkte att det måste väl ändå Loppan tycka var fint? Men i samma ögonblick började det regna så smått. Jag vet när makterna är emot mig, så då ångade Loppan och jag mot bilen och körde och köpte strumpgarn i stället. Och det är det jag menar med att vara ute i god tid; det är ju mycket smartare att sticka ullstrumpor nu, så är man beredd när novemberrusket sätter in. Ska man börja från början då, ja då får man kanske frysa om fossingarna. Rödmönstrat och blåmönstrat garn köpte jag, inget till maken alltså. Men han fick nyss ett par härligt gråa strumpor, så han är nog nöjd ändå.

Med strumpgarnet i högsta hugg åkte vi sedan hem, och då tänkte jag att jag tar väl ett litet påskfoto på Loppan. Vi har inte mycket påskpynt, faktiskt, men ett par höns och några ägg finns det. Jag arrangerade hönsen och äggen på golvet och de var medgörliga och satt still. Sedan tänkte jag arrangera Loppan vid hönsen, men Loppan var mycket misstänksam mot de där små figurerna och försökte gömma sig hos husse. Med lock och pock (och frolic!)  fick jag henne ändå att posera på ett, får jag väl medge, avgjort oentusiastiskt sätt.

Jaja, Loppan, maken och jag, vi säger i alla fall Glad Påsk! Man får tänka sig att inombords är Loppan fylld av påskkänslor. Och utombords kan man inte tro att ca 1 timma före fotot togs blev hon kammad. Att vara välstajlad är inte Loppans stil.

Det är bra med födelsedagar

 Idag var det födelsedag! Ingen mindre än dottern fyllde år, och det är ju en rasande bra sak, för då får man anledning att brista ut i sång, och sång, det är ju bra för endorfiner och det ena med det andra. Sedan blir man bjuden på födelsedagsmiddag, en alldeles utomordentligt god torskrygg som svärsonen hade lagat på dotterns begäran, och efter det fick man en fransk pärontarte som dottern och Grynet hade bakat - så nog är det bra, det där med födelsedagar! Ganska bra var det nog också att jag ränt runt med vovvar och vän i två timmar på förmiddagen, plus att maken och jag spelat 9 hål golf på eftermiddagen.  Det där med "spela" kan man tolka lite som man vill - det gick lite hit och lite dit och än slank den ner i diket. Jaja, det blev i alla fall gott om plats för torskrygg och pärontarte.

Dessutom fick man träffa Grynet och Pyret, och det får en ju automatiskt på bästa festhumör! Ja vi träffade även på katterna, vilket blev ett himla ståhej innan vi fick arrangerat katter på en våning och Loppan på den andra. Lugnast för alla, även om Loppan tyckte att det var ett ganska dåligt arrangemang.

Innan vi blev utspisade med god mat hann vi dock med lite annat. Spela spel till exempel. LasseMaja-spel. Både Grynet och Pyret förklarade spelreglerna för mormor, mycket ingående och pedagogiskt. Dock med var sin pedagogik och samtidigt i munnen på varandra, så mormor blev inte så värst mycket klokare, men spelade på ändå. Min motspelare var Pyret, med Grynet som spelkontrollant.

Fast motståndet var övermäktigt och till slut fick mormor se sig besegrad av team Pyret och Grynet - och i ärlighetens namn har mormor fortfarande rätt dimmiga begrepp om vad spelet gick ut på och hur spelreglerna såg ut. Men bästa kvinna vann, det är helt säkert!

Nu var det ju inte den enda underhållning som bjöds denna festkväll, nej minsann. Trolleriföreställning fick vi också!

 - Blunda nu, ingen får titta, så ska vi trolla! sa magikern Grynet som bistods av sin assistent Pyret på ett mycket professionellt sätt.

Och har man sett på maken - visst fungerade trolleriet! För när vi öppnade ögonen igen.... ja då var flickorna borttrollade! Som tur var inte längre än till vardagsrummet, varifrån vi hörde förtjusta fnitter.

Men så småningom var all torskrygg uppäten, pärontarten likaså och flickorna skulle gå i säng så Loppan, maken och jag tog en sista promenad och åkte sedan hem. Det tror jag katterna uppskattade.

Halmstadbesök

 Det var alldeles för länge sedan vi var i Halmstad, det kände både maken och jag. Så då passade det ju bra att sonen och sonhustrun skulle på lokal och undrade om farmor och farfar möjligen kunde...? - Say no more, sa vi och packade det nödvändigaste och drog iväg. Vi åkte upp redan på fredagen så att Kickan och vi kunde bekanta oss rejält med varandra innan vi skulle hänga på egen hand, så att säga.

Kickan tittade först lite avvaktande på de där figurerna som dundrade in genom dörren och genast utbrast i "nejmen så STOR hon har blivit" och allt det där andra som man på ett mycket originellt sätt bara måste säga när man träffar ett litet barn.

Men snart var vi bekanta! Framför allt var Loppan rolig och det dröjde inte länge förrän hon och Kickan hade dragkamp om bollen, som efter en stunds bekantskap med Loppan måhända inte var så rund längre - men då var den ju desto mer greppvänlig! Den pratande kaninen var också mycket intressant tyckte Loppan och ville gärna få bekanta sig närmare med den, men någon måtta får det ändå vara tyckte vi andra som hade en klar och tydlig inre bild hur kaninen skulle se ut efter en stunds närmare bekantskap med the Terrible Terrier - som faktiskt ändå inte är så värst terribel utan ganska rar. Rar, men destruktiv, skulle man kunna säga.

Men Kickan bekantade sig med farmor och farfar också, farfars glasögonfodral, till exempel, hade en fin liten knapp som man kunde pilla på. Farmor tänkte oförsiktigt att man kunde ju knäppa upp fordralet så att sondottern fick ha ännu roligare, men sen insåg hon att i fodralet, ja där låg ett par glasögon, och även farmor har ett visst mått av förnuft. Ibland.

Sen fick vi god mat. Kickan fick gurkbitar, för hon hade redan ätit. - Gurkbitar?! såg man att hon tänkte först, men sen var det inte så dumt ändå, även om de var små hala rackare som hamnade både här och där.

Så småningom var det dags för ett litet toabesök, och tänk, inte ens där får man vara ifred för farmor och hennes fotograferande! Hundsällskap fick man också, men jag får säga att Kickan tog det med knusende ro ändå.

På lördagen gick farmor, farfar, Kickan och Loppan och gungade. Kickan såg lite lagom neutral ut, men när farfar och jag tyckte att det var dags att gå hem igen och lyfte henne ur gungan, då påtalade hon med emfas att näe, det var minsann inte färdiggungat ännu, så det så! Så man får nog ändå tyda det som att det där med att gunga var en hit ändå.

Kickan är ett aktivt barn! Snabb som en vessla kryper hon runt, så mobilen blev alldeles full av småsuddiga kort på en Kicka som passerar förbi i rasande fart. Men ett eller annat blev hyfsat skarpt ändå.

När Kickan inte kryper själv, ja då går hon med pappa, eller svingas runt av mamma - full fart ska det vara! Och full fart blev det också på stranden när maken och jag rastade av Loppan en sväng innan det var dags för barnpassning. Solen sken, blåsten blåste och Loppan fräste runt som en något lurvig kanonkula. Bra promenad det där, tror jag hon tänkte.

Så småningom var det dags för farfar att köra mamma och pappa till restaurangen och farmor tänkte att då kunde hon ju skala potatis medan Kickan sysselsatte sig med sina leksaker. Då blev det tyst.... och farmor insåg att hon orutinerat glömt att lyfta upp Loppans vattenskål. Nåja, vatten går att torka upp, tänkte farmor glatt. Men det visade sig att vattenskålen var bara en avledande manöver, för medan farmor torkade kröp Kickan i ilfart in till barnkammaren och drog ut alla sin böcker och tuggade lite på dem, innan hon kastade längtande blickar på mammas försådder som stod på ett bord där. Men farmor fångade in den lilla rymlingen och så småningom var det dags för gröt. Men då var Kickan trött och började bli arg och tyckte att "gröt kan du vara själv, så det så!!".

- Men om du får lite fruktpuré på, undrade jag då och slevade upp lite puré på gröten. - Försöker du muta mig?! sa Kickan upprört då, smakade i förbifarten på en sked gröt och träffade pricksäkert farmor med lite gröt samtidigt. Men med list (Babblarna, Arne Alligator och en flaska ersättning) fick Kickan ändå ätit kvällsmat till slut och bytt om till pyjamas. Men den där tandborstningen, som vi hört av Kickans mamma och pappa att hon verkligen inte estimerar, ja den hoppade vi över. Lite privilegier ska man ändå ha som farmor tänker jag. 

Sen var Kickan trött och tog igen sig i farmors knä innan hon somnade gott. Under tiden fick farfar både laga mat och diska, men man kan ju faktiskt inte göra sånt när man sitter med en ljuvlig baby i famnen, det förstod farfar också.

Dan därpå, ja då blev det ett besök på Hallands konstmuseum - lagom stort, lagom mycket konst, inte alltför märkligt. Vårsalong och lejon i en behaglig blandning. Trevligt, helt enkelt! Jag köpte en bok om halländsk bingestickning också, bara en sån sak.

Det här? Ja det är en tavla över Halland. Jord, sand, strandängar, raps, hav och himmel. Och E6:an som går genom hela Halland. Ganska finurligt, tycker jag nog.

Sen var det dags att ta farväl av Kickan och hennes familj. Men vi hoppas att vi träffas snart igen, och vem vet? Kanske kan vi då rentav få i Kickan lite gröt. Mer gröt I Kickan, och mindre gröt På farmor, det är väl en bra plan?

Kallt om öronen

 

Maken och jag kände att det var dags att leva lite storstadsliv. Få oss lite kultur serverat, och helst också lite god mat och kanske rentav lite gott vin? Alltså bokade vi tågbiljetter till Stockholm, och för första gången med Snälltåget. Synnerligen prisvärt och med riktig restaurangvagn - där man blev serverad vid bordet på Riktigt Porslin och med Riktiga Glas. Förvisso inga vita dukar, men det kändes ändå som en välkommen återgång till det Förr som var Bättre. Allt var inte bättre förr, men vissa saker var det onekligen.

Mätta och belåtna och en aningens försenade klev vi sedan av i Stockholm och tog tunnelbanan till Gamla Stan där vi hade för avsikt att bo. Sen, ja sen var det ju dags att börja promenera, för det är det man gör när man är i Stockholm. Först traskade vi genom Gamla Stan och ner mot Strandvägen för att titta in på Svenskt Tenn. När vi hade tittat oss omkring och inte hittat något soffbord upptäckte vi att de hade stängt sin Tesalong. - Men!!! sa vi med många utropstecken och tittade ogillande på det kontor som verkade ha brett ut sig där man tyckte att det skulle serveras scones och te med alla trimmings.

Vi hann också bli antastade av en turist som undrade om vi svenskar? Och om vi i så fall kunde upplysa henne om var hon fick tag i de bästa köttbullarna? Alltså nog för att det är gott med köttbullar, men det är inte det jag åker till Stockholm för, så tyvärr - det hade vi ingen aning om.

Sen ville maken gå och titta på Kungliga Biblioteket, han är ju lite lagd åt det hållet. Så vi traskade upp längs Birger Jarlsgatan och jag försökte lite utstuderat nonchalant sådär locka in honom på en av lyxbutikerna där, men maken hade rosor på kinden och böcker i blick, så det gick inte att lura honom på avvägar. Kungliga Biblioteket var en trevlig bekantskap ändå, och jag fick stifta bekantskap med Codex Giga, som jag måste erkänna att jag inte haft någon som helst aning om tidigare. Men nu har jag sett informationsfilmen, så nu vet jag att den kallas Djävulsbibeln, väger 70 kilo och är makalöst vackert textad och illustrerad. Och det, det hade jag ju aldrig fått reda på om vi hamnat på Louis Vuitton i stället. 

Efter allt traskande och boktittande kan man bli lite trött och hungrig, så då ramlade vi inom Zum Franziskaner, och där åt maken lever och jag åt vegetariskt - inga köttbullar i sikte där inte.

Morgonen därpå var solig och svinkall. Eftersom jag, som skrivits tidigare, snott åt mig den mössa jag egentligen stickat åt maken fick han ha sin gamla så han inte förfrös öronen innan vi nådde målet för dagen, vilket var Nationalmuseum. Där har vi inte varit sedan det renoverades, så det var verkligen på tiden!

Knappa 6 timmar senare traskade vi på ömma fötter ut igen. Då hade vi hunnit titta på den fina utställningen om Swedish Grace, hade gått igenom konstutställningarna från massor av århundraden och ätit lite lunch i den nya restaurangen, som inom parantes inte var lika bra som den som fanns på Nationalmuseum tidigare. Allt var inte bättre förr.

På Swedish Grace-utställningen kunde man också beskåda en Madonnaknyppling av Greta Sandberg. Då blev man lite pinsamt medveten om hur mycket det finns kvar att lära sig om knyppling.

Efter att ha vilat ben och fötter ett tag på hotellet var det dags att knalla iväg och äta middag. Det är viktigt med kolhydratuppladdning när man håller på med kultur! Vi traskade tillbaka mot Smålandsgatan där vi bokat bord på KB. På vägen vinkade vi åt Karl XII som stod där med fiskmås på huvudet och pekade mot Ryssland - förmodligen ville han ta Putin i örat och det rejält ändå!

Dagen därpå var det dags att ta tåget hem igen, men inte förrän vi lagt ett antal timmar på Moderna Museet. Och ja, jo, så länge vi pratar om 20-tal och 30-tal sådär, då är jag med - men när man börjar prata om konceptuell konst och lägger en orimlig massa tid på att teoretisera om något som man samtidigt inte ska ha någon fastställd agenda om, ja då börjar jag (filistée som jag är) gäspa lite förstulet.

Det fanns ju ändå ljuspunkter (förutom de två Sigrid Hjerten vi såg, som inte är så rasande nya ändå), en illblå tavla till exempel, med ett avskalat trä (separat konstverk) lite lagom konstnärligt i närheten.

Efter en stärkande lunch (nänä, inte köttbullar) var det dags för en sista promenad runt Kastellholmen och genom Gamla Stan innan vi bordade Snälltåget igen. Det tog lite tid, för det var banarbeten, och tåg före oss som gick sönder och folk på spåret vid Hässleholm, men oss gick det ingen nöd på.

Loppan? Hon hade det jättebra hos syrran där hon får ligga i soffan och tigger ohämmat. Nu är hon hemma igen och det känns bra. Hon och jag har precis varit ute i naturen en sväng och strax ska jag börja på maten. Det blir fiskgratäng på havskatt och räkor och vitt vin och det blir förhoppningsvis minst lika bra som köttbullar.