När man kommer ut i den ljuvliga höstmorgonen och ser daggen glittra i de stora spindelnäten på bilen, ja det är då man inser att jo, numera cyklas det ju för det mesta i huliganhemmet.
Bra för flåset är det också! Oj vad jag flåsar. Imorse när jag precis skulle hoppa av cykeln framme vid jobbet ringde maken.
- oj vad du flåsar! var det första han sa
- är du inte framme förrän NU?! sa han sen, vilket jag med tanke på att jag 13 minuter och 3 km uppförsbacke tidigare lämnat hemmets hulda vrå tyckte var något magstarkt.
Maken insåg att han kanske borde höja sina aktier en aning, så han avslutade med inte mindre än TVÅ (2, zwei, tvenne) PUSS!!! när vi la på.
Han är förlåten.
fredag 30 september 2011
torsdag 29 september 2011
Manlig logik övergår i alla fall mitt förstånd
Fadern är åldrig och inte direkt ett barn av data-åldern. Hans uppfattning om att betala räkningar är att gå in på banken och göra just det. Möjligen skicka in uppdrag i ett kuvert.
Numera går fadern inte någonstans, i alla fall inte in på banken eller till posten. Räkningarna ska ju betalas i alla fall och då gör jag det. Inga problem, modern och driftig kvinna som jag är knappar jag in dem i datorbanken och ser till att såväl tidning som el som hyra osv är betalda. Ringer man och pratar med kundtjänst så skickar de så vänligt räkningarna till mig i stället, jo för de inser ju att även de har ett intresse av att få in kosingen. Det behöver man inte direkt ha doktorerat i kvantfysik för att förstå.
Alla utom en. Pappa har hjälp från hemtjänsten med att få mat handlad och har då ett ICA-kort med kredit. Ringer man dit och ber att få räkningen till mig svarar en sur yngling belåtet
- det går inte. (ha! hörde man att han la till för sig själv).
- men pappa är gammal och håller inte alltid reda på alla papper, säger jag bevekande då.
- vi är en bank. Vi har sekretess. Adjö! säger den unge mannen och lägger på luren.
Så går månaderna och ibland lyckas jag lägga beslag på räkningen och betala den. Men så nu i september insåg jag att nähä, nu är den borta igen. Jag tänker att jag gör ett nytt försök och ringer till ICA-banken igen, följer alla den elektroniska telefonistens anvisningar och knappar in såväl pappas personnummer och personliga kod. Innan jag då kommer fram till kundtjänst och får prata med en levande röst får jag raskt besked i telefonen hur mycket som handlats och hur mycket som återstår på krediten.
- finemang! tänker jag, nu vet jag i alla fall hur mycket som ska betalas. Jag vill dock ändå göra ett nytt försök att få dem att skicka räkningen till mig så jag avvaktar tills kundtjänsten behagar ryta till i andra änden. Det är nu en annan, men lika sur yngling som svarar.
Jag lägger fram mitt problem med åldrig pappa och försvunna räkningar och det ena med det andra.
- vi har sekretess! påtalar den unge mannen minst lika belåtet som förra gången.
- Jag får inte säga NÅGOT! fortsätter han sedan.
- Inget alls! förtydligar han. Inte ens ställningen på kontot.
Och det är då jag undrar över logiken. Han får inte säga något. Men en elektronisk röst kan glatt babbla på om vilka summor som spenderats? Que?
Jag gör dock ett nytt försök och säger att jag vill för allt i världen inte bryta någon som helst banksekretess, ånej! Intet vore mig mer fjärran. Det enda jag vill är att betala en sketen räkning. Och, säger jag sedan bevekande, detta borde väl även ligga i deras intresse?
Den unge mannen funderar. Kan det ligga någon dold agenda bakom min förfrågan? Binder han upp sig för något om han medger att de vill ha betalt? Är detta en fälla? Han grubblar. Väger för. Och sedan emot. Motvilligt medger han sedan att jo för alldel, betalt vill de väl ha. Ännu mer motvilligt säger han sedan att för jaja, jag kan ju skicka in en fullmakt underskriven av pappa, så kan de i sin oändliga godhet möjligen tänka sig att skicka räkningen till mig i stället.
Herregud så svårt det kan vara att få göra rätt för sig! Och sen undrar man ju också - stöps alla i ICA-bankens kundtjänst i en och samma mall?
Numera går fadern inte någonstans, i alla fall inte in på banken eller till posten. Räkningarna ska ju betalas i alla fall och då gör jag det. Inga problem, modern och driftig kvinna som jag är knappar jag in dem i datorbanken och ser till att såväl tidning som el som hyra osv är betalda. Ringer man och pratar med kundtjänst så skickar de så vänligt räkningarna till mig i stället, jo för de inser ju att även de har ett intresse av att få in kosingen. Det behöver man inte direkt ha doktorerat i kvantfysik för att förstå.
Alla utom en. Pappa har hjälp från hemtjänsten med att få mat handlad och har då ett ICA-kort med kredit. Ringer man dit och ber att få räkningen till mig svarar en sur yngling belåtet
- det går inte. (ha! hörde man att han la till för sig själv).
- men pappa är gammal och håller inte alltid reda på alla papper, säger jag bevekande då.
- vi är en bank. Vi har sekretess. Adjö! säger den unge mannen och lägger på luren.
Så går månaderna och ibland lyckas jag lägga beslag på räkningen och betala den. Men så nu i september insåg jag att nähä, nu är den borta igen. Jag tänker att jag gör ett nytt försök och ringer till ICA-banken igen, följer alla den elektroniska telefonistens anvisningar och knappar in såväl pappas personnummer och personliga kod. Innan jag då kommer fram till kundtjänst och får prata med en levande röst får jag raskt besked i telefonen hur mycket som handlats och hur mycket som återstår på krediten.
- finemang! tänker jag, nu vet jag i alla fall hur mycket som ska betalas. Jag vill dock ändå göra ett nytt försök att få dem att skicka räkningen till mig så jag avvaktar tills kundtjänsten behagar ryta till i andra änden. Det är nu en annan, men lika sur yngling som svarar.
Jag lägger fram mitt problem med åldrig pappa och försvunna räkningar och det ena med det andra.
- vi har sekretess! påtalar den unge mannen minst lika belåtet som förra gången.
- Jag får inte säga NÅGOT! fortsätter han sedan.
- Inget alls! förtydligar han. Inte ens ställningen på kontot.
Och det är då jag undrar över logiken. Han får inte säga något. Men en elektronisk röst kan glatt babbla på om vilka summor som spenderats? Que?
Jag gör dock ett nytt försök och säger att jag vill för allt i världen inte bryta någon som helst banksekretess, ånej! Intet vore mig mer fjärran. Det enda jag vill är att betala en sketen räkning. Och, säger jag sedan bevekande, detta borde väl även ligga i deras intresse?
Den unge mannen funderar. Kan det ligga någon dold agenda bakom min förfrågan? Binder han upp sig för något om han medger att de vill ha betalt? Är detta en fälla? Han grubblar. Väger för. Och sedan emot. Motvilligt medger han sedan att jo för alldel, betalt vill de väl ha. Ännu mer motvilligt säger han sedan att för jaja, jag kan ju skicka in en fullmakt underskriven av pappa, så kan de i sin oändliga godhet möjligen tänka sig att skicka räkningen till mig i stället.
Herregud så svårt det kan vara att få göra rätt för sig! Och sen undrar man ju också - stöps alla i ICA-bankens kundtjänst i en och samma mall?
tisdag 27 september 2011
Kompisar
Vi har ju också förmånen att få ha henne hos oss i vårt lilla, men naggande goda, hunddagis - och nog är det en rasande tur att vi får ha denna vänliga och rara lilla tik hos oss! Det tycker inte bara vi, det tycker även Huliganen som villigt överlåter sin säng, sin vattenskål och sin matskål.
Måste man stå och kolla ut i trädgården för att det hörs Mystiska Ljud (förmodligen från grannnens Linus), ja då står de där båda två på bakbenen, sida vid sida och kikar ut genom rutan i altandörren.
Måste man rusa iväg och skälla på någon som har fräckheten att passera utanför Huliganens Tomt; ja då är Zoya Huliganen i hasorna och hjälper till.
Hyvlar maken ost, ja då står det två hundar och väntar på smulorna från den rike Hussens bord.
Lyfter den ena på tassen, ja då lyfter den andra på sin...
måndag 26 september 2011
Det där med hormoner
Man kan ju tro att efter en sån härlig lördag kommer ett bakslag, men nä - söndagen var precis lika skön! Ett fantastisk sommarväder hade beslutat sig för att sent omsider hemsöka Skåne och det var bara att njuta.
Och njutningen bestod i att röja i trädgården, jo minsann. Här har både grävts i komposten, forslats jord, rensats ogräs så att svetten lackade. Därefter passade jag på att tvätta lakanen och torka dem ute, för finns det något som är skönare än att gå och lägga sig i lakan som doftar vind, sol och gräs?
Sen så bakade jag bullar, jo för det har uttryckts ett önskmål om sådana, och vem är väl jag att vara motsträvig? Nejnej, medgörlig, blid och vän, det är jag det. Bullarna blev goda, det kan jag intyga, för jag har nämligen smakat. Maken fick också smaka, jag när nämligen inte bara blid, medgörlig etc, jag är generös också.
Fram emot kvällen var det så dags för rallylydnadsträning. Vi hade celebert besök! Syrran och Zoya följde med och tittade på för att se om detta kanske kunde vara något för en liten papillonfröken? Zoya tittade och tittade. Hon tittade på flattar och lagottosar och små terriers och samojeder och vättar som satt, stod, låg, snurrade och hade sig. Oerhört intresserat begrundade hon allt och jag tror att till våren så kommer det nog att bli en papillondam som ger sig ut på appellplanen.
Vår instruktör hade planerat en lååååång bana, längre än vi någonsin gått förut. Dessutom lät hon oss bygga den, och då inser man att det är inte så himla lätt det där att placera ut skyltar så att det blir vettigt... men vi knåpade ihop det till slut och sen fick vi gå banan. Huliganen och jag gick som nummer två, och nu fick minsann omvärlden se något som sällan skådats - nämligen en liten huliganvätte som var koncentrerad och jobbade på, trots störmoment runt hela banan, trots en instruktör som stod i mitten och kastade bollar, trots godiset i Åttans Frestelser... lite matta och röriga blev vi på slutet, men jag var väldigt nöjd med honom! Och med mig själv om jag ska var lite o-luthersk och faktiskt klappa mig själv på axeln. När alla gått banan var det dags att göra det för andra gången.
Vi ångade ut i god stil. Det kändes att både jag och hunden var lite trötta efter att ha gått en så pass lång banan, men vi kämpade på. Det var svängar och språngmarscher och sitt och vänd och stå och ligg så man blev rent snurrig. Och spiralen, inte att förglömma, vilket inte direkt gjorde en mindre snurrig. När vi kom ur spiralen sa Huliganen
- du går fel!!!
- gör jag väl inte alls det! sa jag och tyckte att vi skulle gå fram till skylten med 270 graders sväng åt vänster.
- Fel, fel, fel!! jämrade sig Huliganen och stretade åt vänster UTAN att först göra 270 graders sväng. Han såg ut aldrig överhuvudtaget ha hört talas om något så dumt som att göra svängar.
- Hit! väste jag på mitt mest bestämda och övertygande sätt.
Hunden hade vi det laget totalt tappat känslan för att hans matte fanns i närheten. Att hon hade önskemål. Ja att det överhuvudtaget fanns något sånt som mattar här i världen. Hela hans längtan och trängtan stod mot en underbar gräsplätt en bit bort. Dit vi inte skulle. No way.
Nu var goda råd dyra. Korv-dyra, typ. Jag tänkte att jag får ta till det tunga artilleriet!
- Korrrrvvvv!! flöjtade jag i diskanten.
Ingen reaktion. Då viftade jag frestande med en läcker korvbit framför nosen på Huliganen. Ingen reaktion. Det var som om han försvunnit in i en tredje dimension, en där mattar och korvar var ett synnerligen okänt begrepp.
Vad gör man? Jo man gör som instruktören säger, bryter och gör ett moment som hunden kan, belönar som om han presterat något i nobelklass och avslutar där.
Och det är då man inser att det där med Åttans Frestelser, det är en piss i Mississippi jämfört med att passera en fläck där en tik i absoluta höglöpet nyss suttit. Mot såna hormoner står sig korv slätt.
Och njutningen bestod i att röja i trädgården, jo minsann. Här har både grävts i komposten, forslats jord, rensats ogräs så att svetten lackade. Därefter passade jag på att tvätta lakanen och torka dem ute, för finns det något som är skönare än att gå och lägga sig i lakan som doftar vind, sol och gräs?
Sen så bakade jag bullar, jo för det har uttryckts ett önskmål om sådana, och vem är väl jag att vara motsträvig? Nejnej, medgörlig, blid och vän, det är jag det. Bullarna blev goda, det kan jag intyga, för jag har nämligen smakat. Maken fick också smaka, jag när nämligen inte bara blid, medgörlig etc, jag är generös också.
Fram emot kvällen var det så dags för rallylydnadsträning. Vi hade celebert besök! Syrran och Zoya följde med och tittade på för att se om detta kanske kunde vara något för en liten papillonfröken? Zoya tittade och tittade. Hon tittade på flattar och lagottosar och små terriers och samojeder och vättar som satt, stod, låg, snurrade och hade sig. Oerhört intresserat begrundade hon allt och jag tror att till våren så kommer det nog att bli en papillondam som ger sig ut på appellplanen.
Vår instruktör hade planerat en lååååång bana, längre än vi någonsin gått förut. Dessutom lät hon oss bygga den, och då inser man att det är inte så himla lätt det där att placera ut skyltar så att det blir vettigt... men vi knåpade ihop det till slut och sen fick vi gå banan. Huliganen och jag gick som nummer två, och nu fick minsann omvärlden se något som sällan skådats - nämligen en liten huliganvätte som var koncentrerad och jobbade på, trots störmoment runt hela banan, trots en instruktör som stod i mitten och kastade bollar, trots godiset i Åttans Frestelser... lite matta och röriga blev vi på slutet, men jag var väldigt nöjd med honom! Och med mig själv om jag ska var lite o-luthersk och faktiskt klappa mig själv på axeln. När alla gått banan var det dags att göra det för andra gången.
- du går fel!!!
- gör jag väl inte alls det! sa jag och tyckte att vi skulle gå fram till skylten med 270 graders sväng åt vänster.
- Fel, fel, fel!! jämrade sig Huliganen och stretade åt vänster UTAN att först göra 270 graders sväng. Han såg ut aldrig överhuvudtaget ha hört talas om något så dumt som att göra svängar.
- Hit! väste jag på mitt mest bestämda och övertygande sätt.
Hunden hade vi det laget totalt tappat känslan för att hans matte fanns i närheten. Att hon hade önskemål. Ja att det överhuvudtaget fanns något sånt som mattar här i världen. Hela hans längtan och trängtan stod mot en underbar gräsplätt en bit bort. Dit vi inte skulle. No way.
Nu var goda råd dyra. Korv-dyra, typ. Jag tänkte att jag får ta till det tunga artilleriet!
- Korrrrvvvv!! flöjtade jag i diskanten.
Vad gör man? Jo man gör som instruktören säger, bryter och gör ett moment som hunden kan, belönar som om han presterat något i nobelklass och avslutar där.
Och det är då man inser att det där med Åttans Frestelser, det är en piss i Mississippi jämfört med att passera en fläck där en tik i absoluta höglöpet nyss suttit. Mot såna hormoner står sig korv slätt.
lördag 24 september 2011
En perfekt lördag
Den inleds med en knappt två timmar lång runda runt Billebjer och med Briarden, Beardisen och deras matte. Rundan inleds med att Briarden skuttar ut ur bilen, hoppar jämfota på Huliganen och ryter
- hej för fan!
Beardisen nöjer sig med att skutta. Hon är nybadad och fluffig, men efter rundan är hon fortfarande fluffig men liksom liter mer lerig efter ett flitigt besökande av alla lerpölar som dykt upp längs vägen. Hon kanske gillar lerinpackningar? Är en riktig skönhets-Beardis?
Deras matte och jag nöjer oss med att promenera. Och prata! Och vad vi kan prata. Och aldrig kommer vi till punkt. Det är en riktig vitamininejktion.
Sen åker man hem. Käkar lunch. Cyklar ner på stan med maken och köper lite goda ostar - lite Chaume och lite irländsk blåmögelost. Ost kan man aldrig få för mycket av.
Något annat man heller inte kan få för mycket av är fika. Alltså spänner jag ögonen i maken och säger att nu behövs det fyllas på med lite fika. Så vi beger oss till Hökeriet.
Bilderna är inte från idag, utan från en kväll förra hösten, men jag vill att ni ska förstå vilken mysig miljö det här är!
Hökeriet är en gammal affär som drivs av 10 entusiastiska damer. Den tillhör Kulturen (=Kulturhistoriska muséet) i Lund, och de hyr den för den facila hyran av 1 kr per år. Sen driver de den helt ideellt med fyra timmars öppettid varje lördag/söndag.
Och där kan man dricka kaffe och äta hembakt kaka. Är man i Lund en lördag eller söndag tycker jag man ska gå dit och fika; för kaffe med påtår för 2 personer och hembakt kaka betalade vi 60 kr, och det var det väldigt väl värt!
Titta bara!
När man sen hade cyklat hem igen rände man ut på S:t Hans backar med syrran och Zoya. Huliganen och Zoya skuttade och sniffade och rullade sig och tyckte att livet, det var ända ganska ballt. Syrran och jag skuttade inte så mycket, rullade oss inte heller men instämde i känslan.
Och nu, nu har man ätit mat. Druckt vin. Ätit den goda osten. Huliganen snarkar under stolen. Maken och jag ska äta lite äpplepaj och sen ska vi väl snarka vi också.
Och det här, det är ingredienserna för en väldigt bra lördag!
- hej för fan!
Beardisen nöjer sig med att skutta. Hon är nybadad och fluffig, men efter rundan är hon fortfarande fluffig men liksom liter mer lerig efter ett flitigt besökande av alla lerpölar som dykt upp längs vägen. Hon kanske gillar lerinpackningar? Är en riktig skönhets-Beardis?
Deras matte och jag nöjer oss med att promenera. Och prata! Och vad vi kan prata. Och aldrig kommer vi till punkt. Det är en riktig vitamininejktion.
Sen åker man hem. Käkar lunch. Cyklar ner på stan med maken och köper lite goda ostar - lite Chaume och lite irländsk blåmögelost. Ost kan man aldrig få för mycket av.
Något annat man heller inte kan få för mycket av är fika. Alltså spänner jag ögonen i maken och säger att nu behövs det fyllas på med lite fika. Så vi beger oss till Hökeriet.
Bilderna är inte från idag, utan från en kväll förra hösten, men jag vill att ni ska förstå vilken mysig miljö det här är!
Hökeriet är en gammal affär som drivs av 10 entusiastiska damer. Den tillhör Kulturen (=Kulturhistoriska muséet) i Lund, och de hyr den för den facila hyran av 1 kr per år. Sen driver de den helt ideellt med fyra timmars öppettid varje lördag/söndag.
Och där kan man dricka kaffe och äta hembakt kaka. Är man i Lund en lördag eller söndag tycker jag man ska gå dit och fika; för kaffe med påtår för 2 personer och hembakt kaka betalade vi 60 kr, och det var det väldigt väl värt!
Titta bara!
När man sen hade cyklat hem igen rände man ut på S:t Hans backar med syrran och Zoya. Huliganen och Zoya skuttade och sniffade och rullade sig och tyckte att livet, det var ända ganska ballt. Syrran och jag skuttade inte så mycket, rullade oss inte heller men instämde i känslan.
Och nu, nu har man ätit mat. Druckt vin. Ätit den goda osten. Huliganen snarkar under stolen. Maken och jag ska äta lite äpplepaj och sen ska vi väl snarka vi också.
Och det här, det är ingredienserna för en väldigt bra lördag!
fredag 23 september 2011
Om jag vore lite mer strukturerad
...ja då hade jag inte en himla massa påbörjade projekt. Såna som jag, efter diverse utflykter i bloggosfären har lärt mig kallas WIP:s eller UFO:s. Nu är jag emellertid uppenbarligen i vissa lägen en ostrukturerad person... eller kan man kanske kalla mig entusiastisk? Ivrig att lära mig nya saker? En som inte är rädd att ta itu med saker? Nog låter det väl bättre?
I alla fall; låt mig presentera: UFO 1. en halsduk i Irish net. Obs! Det kan hända att det inte blir en sån för jag är lite sugen på att dra upp allt igen och göra en spiralhalsduk i stället.
Och bruna garner och gröna garner och garner som inte syns här. Och jo, jag är medveten om att strumpgarnet fortfarande ligger där, alldeles ostickat.
I alla fall; låt mig presentera: UFO 1. en halsduk i Irish net. Obs! Det kan hända att det inte blir en sån för jag är lite sugen på att dra upp allt igen och göra en spiralhalsduk i stället.
UFO2. det här är redan upprepat, jo för jag skulle virka pulsvärmare i gallermönsterteknik och insåg efter ett tag att jag totalt missförstått mönstret.Jaja, det kan hända den bäste
UFO 3. Min skotska schal. Inte upprepad, men heller inte klar
UFO 4. Filt. "Vad ska det där bli?" frågade maken misstänksamt, och på mitt svar att det ska bli ytterligare en filt så påstod han att man kan inte ha hur många filtar som helst. Åt det fnös jag bara. Dessutom räknar jag med att den blir klart till 2017 eller sisådär ungefär.
Om jag nu bara nöjt mig med det, men jag måste nog erkänna att det finns lite mer garn här hemma som ska blir något. Vilket år som helst. Jag tycks ha utvecklat något slags garnmissbruk. Närhelst jag ser en härva så tycker jag att den bara måste följa med mig hem. Det är lingarner och röda garner.
Och när man då tittar sig omkring på sina ofärdiga projekt, ja då känns det lite lugnande att traska ut i trädgården, plocka några av säsongens sista blommor, prega ner dem i en vas... klart! Tada!!
torsdag 22 september 2011
Säsongens mat
Nu är det ganska höstigt, det får man väl erkänna. Känns svårt att tro att sommaren bara skulle slå till så där tjoff! med mera värme och sol. Faktum är att vi i helgen gav tappt och hasade in trädgårdsmöblerna i förrådet - det känns lika vemodigt och lite ge-upp:igt varje gång.
Men för övrigt gillar jag hösten! Det är min årstid och det brukar jag ju blogga om med förfärande regelbundenhet. Dock inte idag. Ånej. Idag ska vi tala mat. Säsongens mat. Närmare bestämt rotmos och fläsklägg. Det är gott, det. Och det har det vankats i Casa Huligano idag. Maken ringde mig bara tre gånger på jobbet för att konferera om bästa sättet att koka fläsklägg, skala kålrötter och hur många morötter ska det egentligen vara i moset? Va?
Gott blev det, och Huliganens näsborrar fladdrade som segel i storm på Nordsjön när dofterna nådde hans nos. Och visst blev det lite mat lagt i hans skål när jag skar upp fläskläggen.
- Ska grabben inte ha rotmos? frågade maken som tyckte att det skadade väl inte att prångla på jycken lite rotfrukter och andra nyttigheter.
- Rotmos kan du vara själv sa Huliganen då, och fnös överlägset.
- Jag är mer fläskläggstypen, fortsatte han sen på ett synnerligen bestämt sätt.
Men faktum är att det slank ner lite rotmos också i Huligangapet och det är väl ett gott betyg till makens rotmoslagarkonst?
Men för övrigt gillar jag hösten! Det är min årstid och det brukar jag ju blogga om med förfärande regelbundenhet. Dock inte idag. Ånej. Idag ska vi tala mat. Säsongens mat. Närmare bestämt rotmos och fläsklägg. Det är gott, det. Och det har det vankats i Casa Huligano idag. Maken ringde mig bara tre gånger på jobbet för att konferera om bästa sättet att koka fläsklägg, skala kålrötter och hur många morötter ska det egentligen vara i moset? Va?
Gott blev det, och Huliganens näsborrar fladdrade som segel i storm på Nordsjön när dofterna nådde hans nos. Och visst blev det lite mat lagt i hans skål när jag skar upp fläskläggen.
- Ska grabben inte ha rotmos? frågade maken som tyckte att det skadade väl inte att prångla på jycken lite rotfrukter och andra nyttigheter.
- Rotmos kan du vara själv sa Huliganen då, och fnös överlägset.
- Jag är mer fläskläggstypen, fortsatte han sen på ett synnerligen bestämt sätt.
Men faktum är att det slank ner lite rotmos också i Huligangapet och det är väl ett gott betyg till makens rotmoslagarkonst?
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)