Det är roligt att shoppa

Teoretiskt i alla fall. Jag kan bestämma mig för att nu, nu ska jag gå på stan och i affärer och köpa såväl det ena som det andra. När jag sedan väl är i stan så tycker jag det är så jobbigt och trist att jag raskt stryker 87% på inköpslistan och sen går jag och fikar för att styrka mig inför de resterande 13%-en. Okej, det gäller inte allt; garn, blommor och handväskor är alltid roligt att köpa, men sen behöver man ju andra nödvändigheter tycker man. Ända tills man inser att äsch, spela roll att det är hål i gympaskorna, jag kan använda dem ett tag till så slipper jag omaket med att leta nya.

Idag har jag dock varit och storshoppat och det var bara roligt! Om tre veckor kommer Indy och då måste hon ju ha såväl koppel som kam som tandvårdsfingertuta. Samt en pipande rosa-blå-grön-orange flodhäst. Inget valphem är komplett utan en sån känner jag.

De små sakerna

Man tar så mycket för givet. Inte allt det där som man tänker är omvälvande saker i livet, sådant som ofta bara är mer eller mindre skräckfyllda förhoppningar. Andra saker, de tänker man inte ens på. Det bara ÄR. Man öppnar kranen och det rinner vatten, trots att man bor på femte våningen. Man sover under ett tak. Man borstar sina tänder, slänger sina sopor (numera sopsorterade). Allt går på autopilot, eftersom man är en vanemänniska och livet är fullt av rutiner.

Jag gillar rutiner. Jag tycker om att mitt liv är tryggt och att det mesta går efter ett väl beprövat schema, jag vet vad som händer och sen gör man en eller annan wild-and-crazy-pryl (tja, köpa en valp ingår kanske i dessa) bara för att ge lite extra pepp till tillvaron.

Sen händer saker som gör att de där invanda rutinerna inte fungerar och då lär man sig att uppskatta även de mest obetydliga saker som man tagit för givet.

OS inträffar.

Jag är ju gift med en OS-nörd av stora mått, en som går in i sin egen lilla OS-bubbla och lever ett lyckligt liv enligt en egen tidräkning när spektaklet går igång. Ibland enligt skånsk tidräkning. Andra tider enligt kinesisk. Eller som nu, brasiliansk. Och då rör det om i tillvaron.

Vi gillar att äta mat. Vi tycker dessutom att man gör det bäst vid ett ordentligt dukat bord, där man sitter och pratar med varandra utan att sitta dubbelvikt vid en soffa och slafsa i sig maten framför TV:n.

Allt sånt kastas omkull när OS drabbar oss. Maken har slagit bivack i soffan och jag serverar mat och kaffe där medan maken håller koll på såväl TV som dator som surfplatta medan han emellanåt dyker upp till verkligheten och kärleksfullt förklarar att jag är den bästa OS-fru han kan tänka sig. Och det är ju trevligt. Men det är märkligt hur mycket man kan sakna det där att sitta vid ett matbord och äta. Så igår undrade jag lite fint om det kunde tänkas.... att vi hittade en liten lucka i programmet. Maken, som är en förträfflig make på alla vis, letade programmet och hittade en liten time slot som han benämnade det, mellan kl 21.00 och 21.30.

Lycka. Att sitta vid ett bord uppsträckt i alla sina 160 cm och äta! Att prata med någon som sitter mittemot och som är till stor del närvarande i den lundensiska verkligheten och för en stund har lämnat OS åt sitt öde. Som sagt, de små sakerna, de är ju de som är the good stuff här i livet.

De. Och en massa choklad, garn och en eller annan valp.

Mera kyrkor, mer vin

Nu när man har hamnat med en duns i verklighetens förtretligheter igen, såsom punkteringar, tidiga morgnar och sådär, så är det ganska skönt att tänka sig tillbaka till dagar med ett lugnare tempo (kanske väl lugnt emellanåt, de grå håren stod som spön i backen på deltagarna kan jag ju säga).

Vi var ju till exempel i Würzburg där vi traskade runt och tittade på residenset, kyrkan, en rokokofasad (där besserwissern i sällskapet höll en onödigt lång utläggning) och lagom tills regnet började droppa kom vi till Juliuspital, där vi tittade på blå får (tänk så praktiskt, redan färgad ull!), ett barockapotek samt skulle ha vinprovning. Detta kloster/sjukhus var nämligen en av de större vinproducenterna i området och förvisso var det skrutt till provning (man fick smaka ett av två viner) men det var roligt att se deras fantastiska vintunnor.

Dock visade det sig vara stört omöjligt att få tag i lite choklad en söndag i Würzburg, var det söndag så var det stängt. Ungefär som i Sverige på 50-talet föreställer jag mig. Nu är jag rätt ihärdig när jag har choklad i blick, men till och med jag fick känna mig slagen.

Dock hade man en fin bro med statyer på, så det fick väl lite kompensera den där chokladbristen tänker jag.

Måndagen inleddes med omelett och croissant enligt den utomordentliga rutin som vi nu kommit in i och den här dagen kunde det behövas för vi besökte Bamberg. Mycket vackert och sevärt. Men backigt. Mycket backigt. Först gick man upp, sen gick man ner för att sedan gå upp igen och då, då kan det vara bra att ha stärkt sig med en croissant.

Bamberg har minsann en domkyrka med två absider! Varför nöja sig med en, är man kan ha två tänkte de nog. Sedan hade de ett väldigt charmerande rådhus som låg på en liten konstgjord ö mitt i vattnet. I närheten fanns det en staty över deras skyddshelgon, Kunigunda. Eftersom vi propagerat för (kanske inte helt seriöst) att lilla dotterdottern skulle få heta Kunigunda fick vi ju föreviga henne. Jag tror i och för sig att Hjärtegrynet nog är rätt tacksam för att hennes mormor och morfar inte fick bestämma namn.

I Bamberg fick vi inte heller tag i choklad, det var rena chokladöken! Men å andra sidan placerade vi oss strategiskt vid ett kafé med utsikt över rådhuset och åt glass vilket ju faktiskt gick himla bra det med.

På tisdagen vaknade man till gråmulet och småregnigt väder. - Det blir nog bättre sedan! utropade jag optimistiskt, men tog för säkerhets skull paraplyet med när vi åkte in till Nürnberg vilket visade sig vara ett snilledrag. Ibland är jag så genialisk att jag förvånar mig själv.

Först var vi och tittade på Parteitagsgelände, området där Hitler höll sina tal bland annat och det kändes mycket märkligt att stå där på tribunen och titta ut över området. Det är så beklämmande att mänsklig ondska frodas lika mycket idag. Ibland tappar man nästan tron på mänskligheten.

Jag visste inte att Nürnberg har en väldigt fin stadsmur runt gamla stan, men nu vet jag! Vi trotsade regnet och tittade på borgen, på Albrecht Dürers hus och på St. Sebaldskyrkan - hur skulle det se ut om vi hade en dag utan kyrksightseeing?! Tanken svindlar.

 Dessutom tittade vi på en kaninstaty. Uppenbarligen har Albrecht Dürer gjort en väldigt fin teckning/etsning/nånting av en kanin och vid ett eller annat tillfälle utlyste man en tävling om att göra en staty till Dürers åminnelse. Denna skapelse vann. Jag tycker den ser lite ilsk ut, det gör jag. Vi beskådade ytterligare en St Göran och draken och jag vidhåller att jag tycker nog att Göran tar till mer våld än nöden kräver. Draken ser avgjort ansträngd ut.

Vi tittade även på klockspelet klockan 12 - men som lundabo får jag nog säga att man inte var överdrivet imponerad. Lokalpatriot som jag är så tycker jag vårt är finare. Deras lurblåsare orkade ju bara vifta lite på lurarna, inte lyfta dem högt. Klena typer.

Å andra sidan ska jag inte vara elak mot Nürnberg för där hittade vi faktiskt choklad! Både fin- och fulvarianten, så sedan kunde man slappna av. Även när vi åkte i slussar med 25 meters höjdskillnad.

 Hur trevligt den än är att sitta här och blogga om choklad och kyrkor och drakar så måste jag ändå dra mig tillbaka nu. Det är OS-tider och jag har en make som behöver passas upp med mat och omvårdnad, så är det bara.

Imorse gjorde ingen omelett till mig

Nu har jag levt ett liv i sus och dus ett antal dagar, dagar som inletts med att en kock stått och gjort omelett till mig med det innehåll man önskat. Mycket trevligt, men nu har man med en duns hamnat i den verklighet som innebär att man själv får hälla upp sin yoghurt och bre sitt knäckebröd.

Maken och jag har alltså levt lite la Dolce Vita ett tag, så mycket Dolce att vågen vrålade "kliv av klumpedumpa!" när jag oförsiktigt nog ställde mig på den imorse. Jaja, så går det när det finns en fransk kock som varje kväll serverar en fyrarättersmeny och som där man dessutom får såväl osts om dessert till varje lunch. Fast nu ljög jag visst. Två av kvällarna var det sjurättersmeny.

Vi har alltså kryssat omkring, maken och jag. Jag är ingen sjöbjörn, det är jag inte. Böljan den blå lämnar mig för det mesta alldeles kall om det innebär att man ska förflytta sig ovanpå sagda bölja i ett bräckligt båtskal där man har massor med vatten fyllt av fiskar under en. Fiskar som inte vill annat än bita en i tårna. Att kryssa fram längs Rhen och Donau, det är däremot en helt annan sak!

För det mesta brukar vi alltid arrangera våra semestrar själva, vi ser oss inte som direkt flockdjur men man blir lite mer bekväm med tilltagande ålder och så hittade vi en reseannons som lät lockande, att kryssa från Basel till Wien. Djärvt slog vi till - och det ångrar vi inte!

Vi började bekvämt med att syrran körde oss till Kastrup, med allt tågkrångel mellan Sverige och Danmark nuförtiden vågar man inte lita på de allmänna kommunikationerna och sen landade vi i Zürich och åkte med buss till Basel. Ja buss, det är ju inte båt, det begriper ju till och med jag men i Basel skulle vi gå på båten. Trodde vi. Men nu är det så att ska man kryssa på floderna, ja då är det massor av slussar (70 stycken i vårt fall) och nu var det mackel med en av slussarna efter Basel så vi fick helt enkelt åka vidare med buss till Strasbourg och där embarkerade vi båten under glada utrop som "Skepp ohoj!" och "En sjöman älskar havets våg" och sådär.

Fast först var det ju Basel! Förutom att vi hade svårt att hitta en liten lagom restaurang för en liten lagom lunch så var det en charmig stad (och med tanke på den franske kocken var det nog lika bra att vi gick ut lite försiktigt på matfronten).

I Basel såg vi den första av S:t Göran och Draken-statyerna, det visade sig sedan att hela resan liksom tryfferades av S:t Göranar som spetsade små drakar. Den här draken var ju väldans söt och jag tycker nog att Göran borde skämmas att ta till så våldsamma metoder. Klickerträning, Göran, det är det som gäller!

Sen var det ju båten, som sagt, och så småningom vaggades vi till ro av Rhen.

 Morgonen därpå studsade vi upp och inmundigade den första av resans omeletter (och croissanter, om vi nu ska vara så petiga och redgöra för alla kalorier ens bristfälliga karaktär släppt över läpparna).

Vi har ju varit i Alsace ett antal gånger men aldrig kommit till Strasbourg förut, jag har nog mest tänkt på det som en ganska stor universitetsstad. Och det kan jag ju säga att det är ju en himla tur att vi kom dit nu! Så vacker stad. Först strosades det i flock, och sedan med maken i solen.

Om man tycker att jag ser lite frånvarande ut på nedersta bilden kan det bero på att jag en liten stund tidigare hållit på att tappa ut allt innehåll i min väska ner i Rhen. Inklusive plånboken. Då blir man lite lätt frånvarande,det blir man. Men allt gick bra och vi tittade på fler saker. En katedral fanns det ju, det gör ju ofta det. Vi har sett ett antal kan jag ju lugnt säga på den här resan.

 Men man lever ju inte av andlig spis allena, lite Tarte Flambé och något glas vin eller så vill det ju också till! Och i Strasbourg var detta inga som helst problem! Det fanns små barer och restauranger, den ena mer utprydd än den andra, överallt. Toppenstad, jag säger bara det!

 

Om man nu är lite mer spartansk och hård av sig vill man kanske inte titta på kyrkor, äta Tarte Flambé eller dricka vin, då vill man kanske enrollera sig i Främlingslegionen och det kunde man också göra i Strasbourg. Vi gick dock raskt förbi. Det väntade ju en sjurätters på båten...

Dagen därpå kom vi till Speyer. En liten stad med en enorm katedral. Maken var som ett barn på julafton; för tänka sig, absiden hos domkyrkan i Lund är eventuellt skapad med absiden i Speyer som förebild. Tänka sig! Vi tittade andäktigt på absiden, och sedan på resten av kyrkan också när vi nu ändå var där. Det var en mycket ren och avskalad kyrka och jag kan ju säga att de kyrkor vi såg senare på resan var allt annat än det. Men det visste jag ju inte då, utan jag nickade bara instämmande medan maken entusiastiskt skärskådade varje liten detalj.

 

Själva staden var fin, men inte så där inihoppsan korsvirkespittoresk som många tyska och österrikiska småstäder. Efter en promenad längs huvudgatan lämnade vi Speyer och styrde ut på floden Main. Det hanns med en hel del! Lite stickande i hytten, lite spejande på däcket och så kan jag lägga ut bevis för att allt var inte så där hänförande vackert. Ludwigshafen, t.ex. där BASF har stora fabriker likt ett nutida Mordor längs floden. Senare på kvällen passerade vi Frankfurt och först var vi uppe på däck, men sedan kom vi till låga broar så ingen fick stanna kvar uppe; t.o.m. kaptenshytten sänktes ner för att inte fastna. Mycket märkligt.

Om det nu är så att jag hade synpunkter på korsvirkesfrekvensen i Speyer så kan jag ju säga att den var betydligt högre i Miltenberg. Vi var lite försenade dit pga slussförseningar under natten, men hann med en promenad. När vi släpptes lösa på egen hand traskade vi upp till borgruinen, maken och jag, vi har en viss förkärlek för att se saker liten grann så där från ovan. Det måste vara arvet från Nils Holgersson som talar!

 Ingen rast, ingen ro; vi åkte vidare mot Wertheim där vi besökte ett glasmuseum, något som faktiskt var roligare än det kanske låter. Där beskådade vi ett vitt spektrum av glasprodukter, från gigantiska tiaror som nattklubbsdansöserna på Moulin Rouge balanserat på huvudet till ögonglober av glas till de som olyckligtvis blivit av med ett öga. Kanske medan de tittade på dansöserna och inte höll koll på omgivningarna?

När vi kom ut skådade vi en borgruin... och maken och jag, vi bangande inte utan ångade raskt uppåt och uppåt för alla åttifnitton trappstegen. Och uppåt och .... ja vi fortsatte, även när vi mötte en korsande väg för vi skulle ju upp! När vi kom upp insåg vi att den där vägen... det var den som ledde in till borgen så då var det bara att vända. Nåja, motion fick vi i all fall och det gick rakt ingen nöd på oss för inne på borggården fanns det en trevlig servering där vi tillbringade en angenäm timme i gott sällskap av vin och vatten.

Nu inser jag att det här inlägget, det blir lika långt som trappan upp till borgen i Wertheim. Och förmodligen lika intressant för andra som när man i gamla dagar tvingade sina gäster att titta på radvis av diabilder från sin semester. Fördelen för eventuella läsare är ju att man faktiskt slipper följa med på makens och mina rundresor om man tycker att det blir lite väl mycket korsvirke och kyrkor över det hela. För det kommer mer...