Berg- och dalbana i känslorna

Det är måndag och jag känner mig som en urvriden trasa. Det är inte en povel ramelsk måndagblues, det är efterdyningarna av en helg som innehållit allt och lite därtill.

Det började i lördags morse med att vi började på en ny kurs, en i nosework tillsammans med syrran och Zoya. Vi har inte kommit längre än att vi stått på en lerig gårdsplan tillsammans med några jaktlabbar och en boxer, ett gäng tesilar, några bomullstops, två lerkrukor och eukalyptushydrolat. Ja det var väl allt tror jag och än så länge vet jag inte om det där hydrolatet kommit att betyda något för den lilla terriern, men jag tror det blir bra det här. Maken var också med för en gångs skull och gjorde en heroisk insats som hållare av godispåse och kontrollräknare av hur många belöningsgodisar jag delade ut. Det var nog nödvändigt, för jag råkade vid ett tillfälle dela ut sju bitar i stället för fem som var det reglementsenliga antalet. Helt crazy, jag vet!

Efter kursen hivade vi in terrier, tops, tesil och oss själva i bilen, vinkade farväl till syrran och åkte genom den fantastiska höstnaturen upp till Småland för att hälsa på Grynets farmor och farfar som bor mitt ute i det mest sagobokslika höstlandskap som tänkas kan; det är vikar, vatten, ekskogar och höstfärger vart man ser!

Vi var ute i naturen, kastade stenar i vattnet, badade (den fyrbenta), byggde legotorn, ritade morötter och båtar och blommar, körde tåg och med jämna mellanrum bände vi upp gapet på terriern och hämtade ut en eller annan legobit. Också åt vi! Herregud, jag har ätit så jag är fyrkantig! Men när det är så gott så kan man ju inte sitta där och peta i sig en eller annan ärta, bjuds på det på hjort och lax och hembakt bröd och hembakt tårta och jag vet inte allt, då äter man! Spelade spel gjorde vi också, jag förlorade varenda gång? Märkligt! Loppan var också med, men hon har bara lämnat små tuggmärken i en enda markör så det får man väl ändå anse vara godkänt?

På söndagmorgonen skulle jag sen gå ut med Loppan. Det var en ljuvlig morgon och jag tog kameran med mig ner till vattnet. Loppan traskade ut på bryggor, skuttade runt och njöt av morgonen medan jag försökte fånga det där magiska, som är så svårt att få till på bild. Sen tänkte vi gå hem, men så var det så himla fint så vi fortsatte en bit och tog in på en skogsväg och traskade vidare, det kan nog hända att jag gick där och gnolade på någon trudelutt ända tills jag började känna att det kanske snart var dags för frukost? Och då anade jag att det skulle bjudas på hembakta bullar...

- Nu går vi tillbaka till Grynets farmor! (...och bullarna....) sa jag till Loppan och vände åter och det gick bra ända tills Loppan sprang rakt in i ett elstängsel och fick en rejäl smäll. Hon skrek och sen sprang hon, så fort hon kunde. Efter sprang jag och ropade så högt jag kunde, jo för skogsvägen mynnade ju rakt ute i den stora vägen. Det går inte att springa så fort som en terrier, det gör det inte. Loppan var väck och jag bara väntade på att höra bilbromsar som tvärnitade. När jag kom fram till vägen syntes det inte till någon Loppa och då tänkte jag äntligen en förnuftig tanke och ringde maken och det hade nog varit ett bra drag om jag inte vid det laget varit helt hysterisk och bara illtjutit i telefonen. Maken förstod ingenting mer än att något Inte Bra hade inträffat och kom ångandes så fort han kunde och sen kom Grynet och med föräldrar och farföräldrar och hjälpte till, men var skulle vi leta? Vi särade på oss och ropade och sen tänkte jag att tänk om hon sprungit till båtplatsen där vi varit förut? Jag, Grynet och hennes föräldrar började gå dit, maken gick upp till huset  och Grynets farföräldrar gick åt andra hållet.

Då ringde det i min mobil. När jag svarade säger en vänlig röst "jag heter Karin och jag har Indy hos mig". - Har du?! sa jag och hivade över telefonen till dottern medan jag började böla igen, och jo, tack vare att Loppan har en bricka i sitt halsband med namn och telefonnummer kunde de ringa mig. De hade suttit i sitt hus och sett en hund fara förbi, och i stället för att bara sitta där och tänka att "jamen herregud, kan folk inte hålla ordning på sina hundar?!!!" hade Karin och hennes dotter gått ut, hittat Loppan längst ute på bryggan, läst på hennes namnbricka och ringt mig, och sen väntade de tills vi kom, så himla snällt!

Jag fick en bild som de tagit på Loppan, och det hugger lite i hjärtat på mig när jag ser henne där, längst ute på bryggan, alldeles ensam.

Loppan var lite misstänksam mot mig; först får hon världens stöt och sen vrålar matte, och verkar vansinnig; bäst att hålla sig undan tänkte hon. Men hon blev glad att se Grynet och sen gick vi hem och åt frukost (med hembakta bullar!), det blev ytterligare promenad och mat innan vi åkte mot Skåne igen.

Och ja, nu när Loppan ligger och snusar bredvid, så är det ju lätt att skriva om det, men den ångest jag kände innan hon var hittad, när jag inte visste var hon var ute i en skog som vare sig hon eller jag hittar i, om hon skulle bli påkörd eller "bara" vilse, det var bland det värsta jag varit med om på mycket länge. Hon var borta i ca 45 minuter, hon sprang, tja jag vet inte riktigt? det känns ju som flera mil, men var kanske ca 2 km? varav flera hundra meter längs huvudvägen. Men nu är hon där hon ska vara. Och jag är så tacksam.