Tisdagsbetraktelser

 Idag har det varit en sån där dag där det hänt saker. Dels saker som aldrig hänt tillförne, dels sånt som har hänt men som ändå är oväntat och som gör en glad.

Tisdagen började ändå lite småknixigt får man säga. Jag går ju numera hos en sjukgymnast som förutom att hon pepprar mitt knä fullt med nålar tyckte att det kunde ju inte skada om jag vägde lite mindre. Och ja, det inser ju jag med men ibland tar det bara emot. Jag går upp i vikt om jag bara så mycket som tänker på en kanelbulle (och oftast stannar det ju inte vid att jag tänker om man nu ska vara sån) och de senaste tjugo åren har jag fyra gånger gått ner mellan 20-25 kg per gång. Just nu var det ett tag sedan och därför stånkar vågen när jag ställer mig på den, men jag kände att näe, jag orkar inte. Så då fick jag ett 14-dagarsprogram av sjukgymnasten att följa och då blir det ju lite lättare om jag slipper räkna poänger och dricka soppor och sådär. Maken hakade på, för han tyckte att det började strama lite väl mycket  i livremmen även där. Vi började i fredags och det har varit en himla massa squash och inte så mycket vin och choklad kan man säga. Fast väldigt gott och det går neråt, det gör det. Dock går det så himla mycket mer neråt för maken, vilket ju är kul, men som ändå gör mig aningens avundsjuk för att tala klarspråk.

Imorse trodde jag då att jag skulle ha tappat en hel del sedan igår, eftersom gårdagen var en Mycket Mager Dag, men vågeländet klamrade sig fast vid nästan alla hektona precis som förut. Sen skulle jag laga både frukost och lunch för att ha med i lunchlåda och det tog en himlans tid när man stod där och strimlade sockerärter och gjorde äggröra och rörde dressingar och drog fram massor av disk och så vidare. Då blev jag lite svartsint, det blev jag. Då kom maken upp i morgonrock och flanellpyjamas (jajamen, sydda av hans hulda maka = undertecknad), jo för maken är sjuk och skulle egentligen ligga invirad i sin flanellpyjamas. Han insåg dock att här behövdes det ryckas ut, så han ställde sig raskt att skala kiwi och diska undan och  sådär. När jag ändå bara stod där och muttrade så sa han helt plötsligt -jamen är det inte rätt fantastiskt ändå, att vi båda står här klockan 7 och lagar mat?! Och det hade han ju himlans rätt i får man säga, under alla våra 40 år tillsammans har det aldrig hänt att maken studsat ur sängen för att laga mat på morgonen, men nu, nu har det skett! Det satte ju sprätt på humöret får jag säga.

Sen promenerade Loppan och jag till jobbet i den kyliga morgonen och det var full sprätt på den lilla terriern. Ännu mera sprätt blev det när hon insåg att det på jobbet befann sig ytterligare en hund, en jaktlabbe som besökte oss några timmar. Det lektes så intensivt att Loppan sedan slumrade sött hela eftermiddagen.

Vi var dock ute på lunchen en sväng och jag släppte henne lös på gräsytorna som finns i området, hon var sprättfull av energi och behövde rasta av sig. Rätt vad det var stötte hon upp en kanin. - Bättre fly än illa fäkta! sa kaninen och drog som en avlöning. Efter drog Loppan som inte skänkte hur hon fäktade en enda liten tanke. Kvar stod jag som ropade -Stanna! sedan ropade jag - Kom! Och tänk, då stannade Loppan och vände tillbaka till mig. Hade jag haft en älgstek där hade hon fått den, så duktig! Nu var det ont om älgstek så det blev en bit torr frolic och det var ju bättre än inget i alla fall.