Plötsligt blev det november

Och då undrar man ju hur det gick till? Det var ju alldeles nyss det var vår och man trodde det skulle bli sommar? Men det får vara hur det vill med det, november funkar bra för mig. I all synnerhet funkar det bra när det är allhelgonahelg imorgon och vi därför slutade redan vid lunch idag.

Först susade jag hem och lagade lunch till Den Hostige Maken och sen tog jag med mig Loppan och körde ut på heden för en sån där härlig gråmulen höstpromenad. Jag gillar klara krispiga höstdagar bäst, men en sån där milt grådisig stilla dag, det är ändå tämligen vilsamt. Det är inte så många krav, man kan bara vara och njuta av färgskalan som faktiskt ändå är ganska fantastisk. Grått och grönt, och lite senapsgult på sina ställen, det är väl fint?

Det är härligt med hund, man kommer ut och kan gå där och spankulera, ibland i sällskap och prata så att öronen nästan ramlar av, ibland för sig själv och man går där och spekulerar över livet och meningen med det hela.

Loppan, hon kanske spekulerar hon också, men mest rusar hon runt och jagar sork, badar i vattenpölar och intresserar sig för komockor.

Hon gör sina utflykter men håller ändå alltid koll på var jag är. Emellanåt ropar jag "Iiiiindy" och då kommer hon i full fräs för då får hon en bit godis och beröm för att hon är så duktig. Ibland tycker hon att jag ropar för sällan, så då kommer hon rusande av sig själv och tittar sedan uppfordrande på mig. Bra hund tar saken i egen tass, så att säga. Och ja, jo, det kan väl hända att det blir lite godis även då. Det är jag som ger den medgörliga matten ett ansikte.

Sen går vi lite till, och springer lite till och sen åker vi hem till den Hostige Maken för att dricka eftermiddagskaffe. Loppan är glad och trött och nöjd och hennes päls luktar höst och vind (och kanske en liten, liten aning skit de'ko också).

November. Välkommen.