Det har varit lite ruggigare, men nu kom ändå solen fram och lyste genom (de oputsade) fönsterna på tulpanerna som jag plockat in från vår lilla trädgårdsplätt. Det finns inget som sätter som sprätt på livsandarna som lite blommor. Eller möjligen om man tänker "kanelbullar". Eller "choklad". Jaja, blommor är fint, så är det bara.
Loppan och jag hade varit ute imorse och ränt runt och efter lunch satt vi där och tog en välförtjänt paus. Maken pausade inte, han jobbade som en liten iller, jo för nu smäller det ju snart till med disputation och då får man vara förberedd. Men det gäller ju att ha en sund själ i en sund kropp, så eftersom solen sken så tänkte vi att då kan vi ju jobba på den där sunda kroppen med en promenad.
- Vi kör ut till Körsbärsdalen, sa maken som läst om denna plats i tidningen. Det skulle vara ohemult vackert med massor av körsbärsblom. Tydligen var det fler som läst detta i tidningen, för när vi närmade oss målet var parkeringsplatsen såväl som vägen pepprad med folk som också ville ut i grönskan och det kändes inte så lockande att vanka fram i ett lämmeltåg av naturdyrkare. - Då kör vi till Bokskogen, sa maken resolut. Skulle han nu ut och promenera, så skulle inget hindra honom!
Där var också en hel del folk, men man kunde vandra rätt ostört ändå och det var så där hjärtslitande vackert som det är när bokarna slår ut. - Titta, sa maken plötsligt, de har gula vitsippor här! - Det är inga gula vitsippor, det är smörblommor sa jag då och skakade klentroget på huvudet åt makens botaniska villfarelser. Fast i ärlighetens namn var det inte smörblommor heller kom jag sen på. Det upplyste jag dock inte maken om, han kan gott få leva i tron att jag är rena uppslagsverket när det gäller flora och fauna.
Tja, sen traskade vi vidare och vidare och så småningom var vi färdigtraskade och åkte hem igen. Fulla av frisk luft och sådär. Nu gäller det bara att få själen lite sund också, så är vi i hamn.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.