Maken och jag har varit... eller rättare sagt, "är"... på turné, det får man vara när ens badrum ser ut så här. Att klara sig utan dusch, det kan gå även om odören kan få folk att fly när man närmar sig, men att klara sig utan toalett, det är knepigt, det måste man medge. Men vi har inte kommit lätt på sné, vi har kommit lite hit och lite dit. Just nu är vi tillbaka i Lund där vi hemsöker dottern och hennes familj. Åh det är ljuvligt att träffa Grynet och Pyret igen - och tänk, imorgon fyller Grynet 5 år! Fem år, är det klokt det? Nyss var hon en liten, liten plutt, och nu är hon en ung dam, en som ordnar picknick med kycklingsoppa, virkade glassar och te (Lundablandning).
När det inte är picknick, ja då äter vi middag och någon matar Loppan med gaffel efter att först ha blåst på köttet så att det inte är för varmt - det är omtanke det. Och när vi inte äter middag ja då är flickorna mycket hjälpsamma med både dammsugning och pumpning av däck. Imorgon blir det skönsång och tårta, ryktas det. Det ser vi fram emot!
Innan dess var vi hos sonen och sonhustrun. Där gjorde maken sig hjälpsam med att tapetsera, vilket var premiär för sonen. Det var förvisso ett bra tag sedan för maken också, men tapeten kom upp och nu simmar det glada fiskar över hela väggen. Sonen greps dock av tillfällig förvirring och fick för sig att de röda fiskarna simmade upp-och-ner - "vi har tapetserat åt fel håll!" tänkte han, men hans knipskarpa mamma påpekade att i så fall skulle ju sköldpaddorna simmat på rygg och det gjorde de verkligen inte. Frid och fröjd alltså.
När maken inte tapetserade var vi ute på utflykter, han och jag. Falkenberg, till exempel. Vem kunde anat att Falkenberg hade så fin gammal kärna? Och en medeltida kyrka! Att vifta med en medeltida kyrka framför näsan på maken, ja det är ju liktydigt med att man måste gå in. Så då gjorde vi det, och det var en fin kyrka! Märkligt nog tyckte man inte det under en period utan då byggde man ett modernt schabrak och den här byggnaden användes som biograf, som skyttebana (?!) och gymnastiksal. Lustigt folk i Falkberg.
Andra dagar blev det morgonpromenad vid havet. För mig och Loppan alltså, maken sov lugnt vidare. Nu ska man inte tro att det var i arla morgonstund, jag har sorgligt sjangserat på den punkten. Den morgonpigga punkten alltså. Men vi hälsade ändå morgonen ute vi havet även om vissa kanske ansett att det började närma sig förmiddag. Däremot lyckades maken pallra sig upp när det blev invigning av de nya möblerna i uterummet. Ingen ska alltså beskylla maken för att inte ta sig i kragen och delta när det gäller!
En dag hade maken fått för sig att vi skulle hitta Alfreds källa. "En historisk sevärdhet" enligt Halmstads kommuns hemsida. Och vifta med historiska sevärdheter framför maken, ja det är ju som att locka bin med nektar. Alfreds källa ska vi se! utropade maken och drog iväg med Loppan och mig. Fast först tittade vi på Slottsmöllans industriområde och det låter kanske inte så himla mysigt, men det var fint! Och bland alla manliga gubbs hittade vi även fru I Wallberg som drev företaget, säkerligen med stor emfas, i rätt många år ändå. Industrier i all ära, lite gamla kyrkor kunde också behövas. Men när kyrkobehovet är som störst är ruinen som närmast. Övraby kyrkoruin till exempel. Här låg Halmstad för skitlänge sedan. Nu har man smällt upp 3 höghus alldeles i närheten, men man är väl inte dum heller - man vänder väl ryggen åt den utsikten.
Men sen var det dags! Mot Alfreds källa! Vi traskade förväntansfullt iväg längs Nissan. Det fanns skyltar om både det ena och det andra. Döda ekar. Gamla olympiaddeltagare från 1906 (förmodligen också döda), men fanns det någon skylt om Alfreds Källa? Not so much. Vi traskade fram. Sedan traskade vi tillbaka. - Var é den?! utropade maken. Och jag, som hade ont i knäet, undrade precis samma sak. Här fanns inget annat att göra, historiekramare eller ej, här krävdes moderna metoder. Alltså åkallade vi den store guden Google och närmare bestämt Google maps, och tänk, då hittade vi källan! Kanske inte jättestor, och helt utan skylt - men voila! Alfreds Källa!
Jamen, kolla alltså! Imponerande eller hur? Maken och jag kände att detta, det krävdes minsann en selfie. Loppan avböjde.
Sen åkte vi tillbaka till sonen och svärdottern, alltmedan jag muttrade ett eller annat okvädingsord om Halmstad kommuns bristfälliga skyltning.
Men det var då det - nu är det bara några timmar tills det är dags att utbrista i ja-må-hon-leva för en alldeles nybakad 5-åring!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.