I dagens tidning kunde man läsa om skyfallet över Skåne igår - Dalaplan i Malmö stod helt under vatten, bilar satt fast på Ringvägen, Räddningstjänst var nerringda, en Eon-chef fick rycka ut iförd kallingar och foppatofflor för att rädda ett serverrum från att dränkas..
Och ja, det är lika bra att erkänna. Det var makens fel. Men jag kanske ska ta det hela från början, så att han inte döms för hårt. Lite obetänksamt var det, jovisst, men inga onda avsikter alls låg bakom.
Det började med att vi skulle spela golf på lördagen tillsammans med vännen M. Det var liksom ganska fuktigt i luften. Inte riktigt regn, men close enough skulle man kunna säga. Det är pilligt det där, att joxa med paraply och klubbor och det ena med det fjärde, inte alls konstigt att man missade en eller annan (eller många...) puttar då skulle jag vilja säga.
Sen tog det liksom i att bli mer och mer fuktigt, och min manliga medspelare utropade bestört att "det regnar blött!". Surprise liksom, att regn är blött kan man tycka. I alla fall så avbröt vi efter sex hål och prisade våra lyckliga stjärnor att vi inte spelade tävling och var tvungna att vara ute i det regn som så illivilligt visat sig vara av blöt natur.
Helt plötsligt hade vi ju då en massa oväntade timmar till hands så då kom maken på att han behövde ett nytt regnställ. Maken är en handlingskraftig make, så ett sånt inhandlades. Sedan var det dags för hundpromenad.
- Jag följer med! utropade maken hurtigt. Alldeles oprovocerat! Huliganen och jag stirrade bestört på honom, men tyckte det var trevligt med sällskap. Då visade det sig att det berodde på att maken ville prova sitt nya regnställ, men vem är väl jag att skåda givet promenadsällskap i munnen? Det regnade vid det laget mindre och mindre och till slut utbrast maken missbelåtet, och - det erkännes -
väldigt obetänksamt de famösa orden "
kunde det inte regna lite mer?!". Somliga bönhörs liksom lite mer än vad de riktigt räknat med, så förlåt honom, kära ni som satt fast i era bilar och inte kom någonstans, och ni som fick era källare översvämmade. Han menade inget illa!
Maken och jag, vi hade tänkt äta lite carpaccio och lite kräftor och njuta av sommarkvällen. Men hur njuter man när det hällregnar? Jo, självfallet i sitt växthus!
Och den här gången blev det faktiskt Soave till carpaccion, vilket säkert beror på att maken vare sig var betrodd med att inhandla flaskan, öppna den eller hälla upp, nej de bitarna tog jag hand om själv, på mitt vanliga kompetenta sätt (sa hon självbelåtet). Med tanke på hans track record när det gäller att tappa soaveflaskor alltså. Dock fick maken vara behjälplig vid själva uppdrickandet, och det klarade han faktiskt.
En sån lycklig tilldragelse kunde ju ha firats med en liten bild kan man tycka, men då behagade kameran meddela att batteriet behövde laddas. "Kämpa!" utropade jag då till batteriet, "töm dina sista krafter!". Men batteriet visade sig vara av en vek natur och tvärvägrade. Alltså blir det inga bilder på vare sig carpaccion eller soaven men framme vid kräftorna så hade det fattat tillräckligt mod för att ta en, låt vara ganska kass, bild.
Och sen satt vi där och mös i stearinljusen sken och pratade och klappade hunden och tyckte att det där med att låta bygga växthus, det var minsann en av våra bättre idéer.
Alldeles torra var vi också. Till skillnad från andra alltså.
Förlåt!!
(är det någon som tycker att jag skriver alldeles för långa inlägg? Jag ber om ursäkt, jag vet att det är en konst att behärska sig, men jag är ju en sån obehärskad natur.)
