Hur mycket kultur kan man klämma in på en helg?

.... eller "Hur ont i fötterna kan man få?"
.... eller "Varför äta macka med leverpastej när man kan äta äggröra med lax?"

Helgen har tillbringats på annan ort. Ja jag tyckte det var bäst att fly fältet eftersom jag ägnat mig åt lagbrytande aktiviteter i fredags. Jag erkänner; jag har langat. Jag är en usel människa, inte bättre än den man som - enligt vad sonen upplyste en förskräckt moder om för rätt många år sedan - gick under namnet "Turken i Parken", och som försålde "blandade viner från Europas länder" på dunk. Till mitt försvar vill jag framhålla att jag langade lite shiraz och lite riesling och att mottagaren är 88 år och inte riktigt orkar ta sig till Systemet själv. I alla fall, jag och maken tyckte att det nog var bäst att skudda stoftet av de brottsliga fötterna.

Vi skuddade alltså iväg på X2000 till Stockholm. Förutom att jag upptäckte att jag gjort den lilla malören att blanda ihop garnerna när jag åkte och att alltså schalen i tunt alpackagarn inte blivit så värst mycket större så var resan väldigt trevlig.

Vid lunchtid spottades vi ut i ett lite blåsigt och halvmulet Stockholm och dividerade lite om vi skulle äta lunch vid stationen eller ta oss direkt ut till Millesgården för att där insupa såväl kultur som lite mat? Jag hävdade att det borde kännas mycket mer kulturellt att äta vid Millesgården, så vi skramlade ut till Lidingö med Lidingöbanan.

Millesgården besöker jag regelbundet. Senast var jag där 1959. Sommaren 1959 var jag nämligen i Stockholm med familjen. Då var jag knappt 3 år och min fotoskörd från den semestern består av fyra (4) små svartvita foton; Millesgården, vaktparaden, Drottningholm och "utanför slottet". Lite skillnad mot dagens digitala fotoraseri, kan man ju tycka.

Nåväl, det där med lunch på Millesgården var något av en miss; litet, trångt, överprisat, massor av barn. Lite skolbespisning över det hela faktiskt.

Beatrix Potter-utställningen var också något av en besvikelse, jag hade ju bespetsat mig på att få se fina akvareller av kaniner och igelkottar, men det var faktiskt inga akvareller alls, bara någon enstaka liten reproduktion. Okej, visst var kanske utställnigen mest för barn, men lite hade man väl ändå kunnat hoppas på. Millesgården själv, den är däremot så vacker, så man fick valuta för pengarna ändå.

Jag fotograferade en del, men oj så fjomsigt det kändes med den lilla kompaktkameran! Liksom inget rejält att hålla i, inte det där trevliga klicket när man trycker ner avtryckaren. Man kände sig som jätten Glufsglufs när man skulle jonglera runt med den lilla manicken. Nåja, några bilder blev det ju ändå.


 

 

 

 

När vi hade sett nog av Millesgården styrde vi åter kosan in mot centrum. Där snavade vi över det här trevliga muséet, nämligen Stadsmuséet. Där serverades "förföriska bakverk" stod det på en skylt. - Dit går vi in! sa jag beslutsamt då. Sånt vill man ju inte gå miste om.

Sen visade det sig att det fanns fullt av modeller av hus och kvarter och det tilltalar ju onekligen barnasinnet inom en, så vi tog en tur till dit på kvällen, jo för det var Kulturnatt och kvällsöppet.

Söndagen randades solig och vacker - Stockholm är verkligen vackert så här på sommaren. Vi hade bokat in oss på ett hotell med en fantastisk frukostbuffé visade det sig. Själv högg jag för mig av äggröra och lax när jag fick syn på makens tallrik. Denne fantasifulle man hade serverat sig leverpastejmacka. När man kan äta lax! (För att inte tala om croissanter. Muffins. Frukt. Delikata ostar. etc - komma dragandes med en gammal leverpastejmacka då? Hur tänker man då? Eller rättare sagt, hur tänker man INTE då?) När jag hade fnyst tillräckligt avfärdande åt honom gjorde han dock bot och bättring och gick och hämtade sig lite äggröra han också.

Därefter tog vi spårvagnen ut till Waldemarsudde - alltid lika vackert!

Vi tog vår sedvanliga lilla gruppbild - maken har längst armar så det är han som knäpper av, det är därför jag hukar så blygsamt och räddhågset bakom honom. Här kan man dock säga att skenet bedrar. Blygsam och räddhågsen är liksom inte sinnebilden av mig.

Inne på Waldemarsudde såg vi en fantastisk GAN-utställning - jag gillar verkligen GAN, färgerna, intensiteten, känslan - det är som att få ett slag i solar plexus. Där fick man inte fotografera, så då fick vi ju gå in i själva slottet och fotografera lite blommor i stället. Tyvärr ser inte mina egna pelargoner ut så här. Ack ja.


 

 

Sen, ja sen traskade vi tillbaka, tog Djugårdsfärjan till Skeppsholmen och vandrade på allt ömmare fötter längs vattnet bort till Nationalmuseum för att se utställningen "Lust och Last". Men den kändes faktiskt vare sig särskilt lustfylld eller lastbar. Det kan vara fötterna som gjorde mig lite avig, men jag tror inte det.

Tja, sedan var det ju dags att ta tåget hem till sydligare nejder igen. Jag får nog säga att det var en väldigt trevlig helg. Och att jag tycker vi fick klämt in väldigt mycket både av det ena och det andra. Där det ena då är kultur och det andra äggröra och lax.

Ikväll blir det ingen äggröra, ikväll blir det rallylydnad! Och det blir också roligt - bara fötterna orkar med...

Även du, min Brutus

Brutus Östling har en fotoutställning på Malmö Museum, närmare bestämt i Kommendanthuset. Har man inte sett den och befinner sig i Malmö så tycker jag gott man kan göra det; fantastiska bilder på pingviner, pelikaner, kråkor och albatrosser. När man har sett den så infinner sig omedelbart två frågor;

- varför kan inte jag ta såna bilder?
samt
- är pelikaner lika korkade som de ser ut?

Detta är ingen pelikan. Detta är heller inte en bild tagen av Brutus Östling, vilket säkerligen framgår med all önskvärd tydlighet. Men en fågel är det onekligen.

Jag måste säga att jag är rätt tacksam att jag slipper hänga upp och ner och klamra mig fast i maten med tårna för att kunna äta.

Å andra sidan hade man kanske varit lite mer atletiskt då?

Finsk fundering

Det var ju inte bara Carl Wilhelmson man kunde beskåda på Waldemarsudde - de hade även en utställning med Bilder från Finland - land och folk. Efter att ha tittat på den inställer sig en liten undran - finns det inte en optimal punkt där man fått sitt lystmäte av knotiga, vindpinade finska tallar? Och var det inte så att denna punkt uppnåddes innan man hunnit runt de utställda verken?

Däremot kunde man ha visat mycket mer av Helene Schjerfbeck. Mindre tall och mer schjerfbeck är min paroll.

Förföljd?

Vi for alltså till Stockholm, maken och jag. Efter att ha checkat in på Reisen i Gamla Stan promenerade vi bort till Nationalmuseum för att titta på den nya Caspar David Friedrich-utställningen där.

Fast först blev det lunch på atriumgården och lite riesling till det. Alla kulturupplevelser förhöjs av lite riesling, det är min fasta övertygelse.

Sen rände vi ju runt och tittade på de fasta konstutställningarna, det är ganska häftigt att se alla de där tavlorna i original som man annars bara sett i skolböckerna. Dock vill jag påpeka att hur fint Nationalmuseum än är, så inte når det upp till Kelvingroves pedagogiska höjder. Är det för mycket begärt med lite mer information, eller ska man kunna allt redan i förväg?

Men sen såg vi på Friedrichtavlorna, och det var mycket stämningsfullt blickande ut över hav och landskap, många romantiska, knotiga träd. (Här vill jag också påpeka att Friedrich minsann målat och tecknat bladen mycket detaljerat, något som vår akvarellinstruktör inte tycker man ska. Han hade nog haft ett och annat att säga Friedrich).

När vi sedan tog en promenad så höll jag nästan på att bli påsprungen vid Nybroviken av Gösta Ekman, som skulle med Djurgårdenfärjan. Efter honom kom hans hustru, Dramatenchefen, så vi tyckte ju att nu fick vi ännu ett kulturellt inslag i vår resa.

Lördagen var vikt åt Waldemarsudde och den nya Carl Wilhelmsson-utställningen. Vi tog färjan över till Djurgården och promenerade sedan bort mot Waldemarsudde, på vägen tog vi några foton i sann Friedrichsk anda, idel ryggar och blickar mot horisonten.

Waldemarsudde är en stor favorit! Fina samlingar, fantastiskt hus och trädgård. Vi knallade in och tittade på Wilhelmssontavlorna. De var väldigt fina, och jag förstår hans popularitet. Väldigt stillsamma, väldigt vilsamma och väldigt lågmälda. Men jag undrar om det inte blev för mycket av det goda när man såg så många verk på en gång. Alla hans människor ser nämligen synnerligen introverta ut, ingen tittar på någon annan, alla ser ut att vara djupt försjunkna i inte alltför muntra tankar om meningen med livet. Till och med midsommartavlan var knökafull med folk som blickar melankoliskt ut i tomma intet.

Bäst jag gick där och muttrade lite hädiskt för mig själv så fastnade jag framför en tavla. "I ro" hette den, och det var en ganska trevlig tavla, så jag nickade gillande för mig själv. Då kommer det någon och ställer sig vid sidan och säger något (inte till mig) och jag noterar att jag känner igen rösten. Då får jag en förstulen knuff av maken som uppenbarligen inte enbart har blick för tavlorna, och när jag diskret ser mig om så ser jag att det är drottning Silvia som står där. Det kändes märkligt, det gjorde det. Ena dagen Gösta Ekman, andra dagen drottningen. Man hamnade liksom i ett kändisstim. I sällskap hade drottningen sina svågrar, så de fick också sprida lite kändisatmosfär omkring sig.

Vi drog oss diskret åt sidan, vore jag drottning så hade jag velat få titta ifred när jag gick på utställning. Men var vi än begav oss, så nog kom hon dit. När vi gick över i själva slottet för att titta på salongen och det vackra blomsterrummet, vem dyker upp om inte drottningen?

Då gick vi och åt lunch, och ja ett glas vin slank väl också ner. Sen skulle vi promenera till Thielska galleriet hade vi tänkt oss. Jag frågade i informationen hur lång tid det skulle ta att promenera dit, och fick till svar att 25-30 minuter, eller tio om vi var norrmän. Norrmän var tydligen väldigt raska av sig, och förflyttar sig uppenbarligen rakaste vägen mellan två punkter utan att ta hänsyn till om det finns några framkomliga vägar. Vi är inga norrmän, men å andra sidan så hängde regnet hotande i luften, så det tog 20 minuter.

Jag har aldrig varit på Thielska galleriet förut, vilket hus! Varför är man inte en omåttligt rik bankir så man kan bygga sig något sådant? Där hade säkert inte handtaget ramlat av på tvättmaskinen, det kan jag aldrig tro.

Vi knatar runt och tittar på alla fantastiska tavlor, och när vi kommer ut från ett rum, vem står väl inte där? Jo, minsann, drottningen hade också kommit. Satte man sig för att njuta av tre Eugen Jansson-tavlor, ja vips dök hon upp där. Stod man och tittade på Ernst Josephson så smög hon bakom ryggen. "Dyker hon upp ikväll när vi ska äta middag får vi fråga vad hon håller på med" muttrade maken som började känna sig förföljd.

Man får inte fotografera inne på Thielska, kan jag upplysa om. Vi blev nämligen hötta åt med fingret av en vakt när jag fotograferade Richard Bergs Riddaren och Jungfrun uppifrån galleriet. Han borde ha vetat bättre än att hötta åt min make som bums blir lite obstinat då, och som sedan bara-för-att-liksom tog en bild inne i Munch-rummet också.

Fast sedan så fick vi faktiskt vara ifred, och drottningen dök aldrig upp när vi åt bouillabaisse och drack en alldeles utmärkt riesling från Türckheim på kvällen. Där gick hon faktiskt miste om något. Å andra sidan blev det ju mer vin till oss då.

Men märkligt är det, på söndagsförmiddagen gick vi på visning på Slottet, och där borde man ju kunna tycka att man kunde snava över en eller annan kunglighet. Men icke då. Bara en massa turister. Och vi. Sen blev de Liljevalchs och Märta Måås Fjätterström och sen blev det kvällståget hem. Ganska trött var man då. Men väldigt nöjd med helgen.

För kort för kultur

Eftersom semestervädret är som det är, dvs minst sagt ostadigt, beslöt maken, dottern och jag att ägna en del av dagen åt utställningen "Modernismen" på Kulturen här i Lund. Den är förvisso inte rykande aktuell, skapad som den är för över tio år sedan, men väldigt bra. Vi var där för några veckor sedan när vi hade tittat på utställningen om överlevare från Ravensbrück, men då var det så varmt att man inte orkade gå runt. Nu är det ju då som sagt inte varmt (sa hon bistert), så nu passade det ju bra.

Väldigt bra utställning som visade hela den röda tråden från Art and Craft fram till HSB:s folkhem på 30-talet, det fanns till och med information att läsa, i alla fall vid en hel del föremål och som en övergripande inledning vid de olika avsnitten (detta är en liten, men dock pik till Barbaricumutställningen på Historiska Muséet), men i likhet med nästan alla andra utställningar så måste den som skapat den vara en reslig och ståtlig figur som inte inser hur det är när man är kort, har ont i nacken och är allmänt osmidig. Man blir oerhört trött av att alltid behöva böja huvudet bakåt för att kunna läsa, ska man dessutom försöka fokusera texten genom de progressiva glasögonen så kan det bara sluta på ett enda sätt - man blir trött och yr. Och då kan det hända att man missar en spännande tavla av GAN, en vacker bägare av Wiven Nilsson eller en rolig reklambild från HSB från 1937.

Jag vill i det här sammanhanget framhäva Kelvingrove-muséet i Glasgow - föredömligt informativt, pedagogiskt upplagt och där sitter informationen på ytterst läsvänlig höjd! Och kan skottarna så borde väl vi kunna?

Dock fick vi nog sett det mesta, och jag och maken tillbringade närmare 4 timmar tillsammans med dessa modernister. Med avbrott för en liten välbehövlig paus nere på Kulturens sommarcafé med goda smörgåsar och fantastiska, fluffiga kanelbullar.

Kanelbullar ja, det är en annan sak jag undrar över. Kanelbullar tillhör livets nödtorft tycker jag, en kanelbulle kan förgylla den gråmulnaste dag. Men varför blir aldrig mina kanelbullar så pösiga och fluffiga som de som serverades här? Detta är ett av livets små mysterier. Jag tycker jag gör precis som det står i recepten, men aldrig uppnår jag detta tillstånd av pösighet. Dessa bullar vi fick idag var en prydnad för sitt slag. De var nog bland de bästa jag ätit, enda närmaste konkurrenten i Lund är nog de som man får på Café Brunius.

Men alltså!

Här går man på Historiska muséet för att titta på Uppåkra-utställningen, Barbaricum. Kilian Stobaeus kuriosakabinett lockar ju också (eftersom jag ju är gift med en synnerligen kuriös man så tycker jag ju att detta är precis platsen för oss). Fulla av förväntan cyklar vi dit, vi har ju varit på flera av visningarna i Uppåkra och vill nu se lite mer av fynden lite mer ordnat. Att besöka Uppåkra har varit väldigt spännande, men man får ha mycket fantasi för att från en liten fyndplats med tilltrampad lera kunna se framför sig hur det en gång varit. Vi kliver in, betalar inträdesavgift och får två fina böcker så nog fick man valuta för avgiften, i alla fall så långt.

Sen går vi in i själva uställningen, och vad finner man? Att historiska muséet tycks ha gripits av någon strävan att efterlika storebror i Stockholm, det är estetiskt, artistiskt, men är det upplysande? Nej det är det inte. Kalla mig gammalmodig, men jag vill få saker och ting insatta i ett sammanhang. Jag vill gärna skämmas bort med information, jag vill ha små fina lappar att läsa på, jag vill helt enkelt förstå vad det är jag ser. Och innan någon magsurt nu kallar mig bakåtsträvare så vill jag påpeka att jag vill inte ha gamla dammiga glaslådor fyllda med 1 723 stenyxor med vidhörande inventarienummer. Jag vill bara ha en förklaring. Jag vill inte ha 6 glasmontrar fyllda av föremål bredvid varandra, och med en förklaringstext på väggen brevid första så att man får springa fram och tillbaka för att kunna läsa vad föremål 4 i monter 6 är. Och dessutom upptäcka att föremål 3 i monter 3 som är upptagen på informationstavlan helt enkelt saknas i montern. Stavfel gör mig också irriterad. Så visst, tilltalande för ögat men inte särskilt upplysande.

Däremot upptäckte jag när jag kom hem att själva boken som man fick, den var utmärkt. Där fanns allt det som jag saknade på utställningen, men inte ställer man sig och läser igenom en hel bok inne på muséet innan man tittar runt? Nej det får helt enkelt bli ett besök till.

Kuriosakabinettet var bättre, massor att titta på och läsa. Roligt presenterat, kanske lite rörigt och svårläst, man fick läsa på kors och tvärs och fick nackspärr av att försöka se vad som stod längre upp - det är inte lätt när man är imponerande 1.59 lång.

Vi vandrade dock vidare, muttrande för oss själva om modern museikultur och hamnade inne på domkyrkomuséet som ju hänger ihop med historiska muséet, och ser man på - där hittade vi en ny utställning om domkyrkan som var precis allt det som man vill ha - fantasieggande, informtiv, hänvisande till föremålen, rolig och intressant. Den var inte stor, men den var bra!

Ett litet visdomsord fick man också med på vägen, det hade stått på en lapp som någon förnumstig person tappat ner under korstolarna någon gång för många hundra år sedan; "skallig blir man genom att tappa ett hårstrå i taget". Så sant som det är sagt. Det känns skönt att veta att vissa sanningar liksom förblir sanningar genom århundradena.