Mera motion

Förutom morgonens dopp så skulle det motioneras mer. Vi fräste iväg ut till Ellinge för att jaga små vita bollar över fairway. Ganska varmt var det, och någon risk för att bli dränkt i ett regnväder tycktes inte föreligga idag. Snarare att bli dränkt i sin egen svett. Eller att man möjligen skulle dränka sig i en damm, av frustration över sitt usla spel. Till all lycka var det inte så uselt, så jag är fortfarande alldeles odränkt.

Sonen mötte vi därute, han hade haft lektion. Jag tittar på honom och tänker tyst för mig själv på den lille hetlevrade gosse som vi spelade med för ett antal år sedan. Den gosse som kunde bli så arg redan på ettans fairway för att han möjligen kunde missa ett slag, han blev liksom preventivt arg. Ibland blev det mycket korta rundor, det har hänt att den inte ens blev ett hål långt. Numera är sonen lång, slår ännu längre och har ett lika långt tålamod. Där tidigare invektiven kunde fräsa som blixtar över golfbanan kan man nu möjligen höra ett "nej!" eller "äsch".

Och sen undrar man ju vad det är för orättvisa att mina (och ja för all del makens också) gener har producerat 186 cm son som går över green på 1:an (par 5) på sitt andra slag, när man själv kommer in på sitt femte slag. Det kan inte vara rätt! Så fort jag kommer på vilken instans man ska klaga till, så kommer jag att skriva en inlaga.

Vi spelade med vännen M och hela tiden hördes "bra slag!", "himla otur!" och liknande uppmuntrande tillrop. Det är så golf ska vara, tycker jag. Civiliserat och trevligt. Ja, hade man fått till lite längre slag också så hade det ju för all del varit bra. Går det inte så bra på något hål så säger man ogillande "usch vad de släppt upp ruffen högt här", eller "oj så svår flaggplacering", eller "ja jag har alltid tyckt att den bunkern är sällsynt illa placerad". Inget "jamen, hur spelar du din fubbick?!", eller "skärp dig nu för bövelen".

Maken funderar på att köpa sig en ny driver, för han har lånat vännen M:s och den gick så rakt och långt, och sonen har väl nyligen köpt sig lite nya klubbor. Själv är jag också lite materialspelare, fast jag bryr mig inte SÅ mycket om just klubborna. Jag spelar med makens avlagda putter, sonens avlagda järnklubbor, men faktiskt har jag egeninköpt driver och fairwaywood. Nej det jag tycker är viktigast är lite snygga golfkläder får jag till min skam erkänna. Och jag var på vippen att köpa mig en ny snygg abacus-kjol idag, men när jag kom tillbaka till shopen efter rundan så var den stängd. Men det kommer väl fler tillfällen!

Jag är nämligen helt övertygad om att i den optimala golfkjolen kommer även jag att gå över green på 1:an på andra slaget.

P.S. Sonen gjorde sånär eagle på 11:an. Vem vet hur det hade gått i en abacus-kjol?

Sommar igen!

Jag vet inte vad som hänt, men nu är det sommar igen! Myggbett, svett och flugor - och härliga sommarktvällar. Precis vad som behövs innan novemberrusket sätter in (sa hon pessimistiskt).

Igår hade vi grillkväll med kusinerna och systern. Sonen kom hem från Halmstad och somnade raskt på soffan, utmattad som han är efter ihärdigt golfande. Han vaknade dock till livs lagom till att hjälpa till med de spenat och chevre-fyllda pirogerna som vi skulle ha till fördrinken, jag skördade gurka och tomater i växthuset, dukade på altanen och sen, ja sen kom de och vi hade himla trevligt, drack alsacevin (fast sen gick vi över till box, eftersom smaklökarna väl ändå fått vad de tålde).

Och sen på kvällen, vid 12-tiden så tyckte dottern att "ska vi inte ta ett morrondopp i Tvedöra imorgon?". Så då gjorde vi det. Kvart i sju gick reveljen, fast maken och sonen sov lugnt vidare. Det var en ljuvlig sommarmorgon, och världen kändes så där ny, ren och fräsch när vi kom ut. Alldeles ensamma var vi också - ja om man bortser från det par som tältade tvärs över den lilla sjön. Det kan hända att de tänkt sig att sova lite längre en lördagsmorgon, men i så fall bedrog de sig gruvligt. Huliganen studsade ner till vattnet, skuttade av fröjd och gjorde vad en västgötaspets gör den när den blir upphetsad och glad. Skäller. Och eftersom Tvedörasjön ligger ner i en liten gryta, så ekar det bra. Lika bra det - vad ska folk ligga och sova bort sådana härliga morgnar för?

Hunden hann ner och upp och ruska av sig på oss ett flertag gånger innan vi kom i. Men i kom vi, och det ska erkännas att det kändes lite svalt först (inom mig tänkte jag "herregud, vems idé var det här?" och tittade menande på dottern). Hon var modigast och slängde sig i först, så sen fick jag ju också doppa mig. Och efter att ha pipit och sjåpat sig en stund så var det ljuvligt!

Efteråt torkade vi oss, rullade oss i sanden (i alla fall vissa av oss), och åkte till Evas hembageri i Södra Sandby och köpte frallor och blåbärssnurror.

Sen åkte vi hem och väckte maken, duschade av hunden Tvedöra-vattnet, vilket han inom parantes tyckte var högligen onödigt, åt frukost i växthuset, och sen somnade vissa av oss, trötta efter morgonens motion.

En alldeles, alldeles underbar morgon!

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

Dottern och jag skulle vandra en liten sväng på Österlen och sedan avsluta med att fika på Olof Viktors hade vi tänkt oss. Eftersom det där med Olof Viktors var minst lika viktigt som själva vandrandet så beslöt vi oss att ta en liten runda i Hagestad naturreservat, som ligger behagligt när denna Österlens pärla.

Sommaren har kommit tillbaka, och det med råge, så att vi inte skulle bli ensam vid havet, det hade vi liksom räknat ut. Maken, som jobbat i tre dagar efter semestern, kände sig lite utarbetad, så han beslöt raskt att det var dags för en semesterdag ochf ör att följa med - det kunde ju hända att han hittade en sällsynt österlenbagge.

Vi började rundan med gott mod, hittade tämligen rätt med en gång och traskade iväg. Solen sken, hunden flåsade och vi letade skalbaggar som sagt. Så småningom kom vi ner till stranden, och den skulle vi följa i ett par kilometer, var det tänkt. Jag gick där och tittade på havet som glittrade i solen, skrattade åt hunden som skällde på vågorna och rätt vad det var hade vi traskat rakt in i ett naturistområde. Att vara iklädd vandrarkängor, ryggsäck och shorts när alla andra är spritt språngande nakna känns lite udda, och maken muttrade om att där ville han minsann inte gå. Inga skalbaggar fanns det heller. Så då traskade vi upp i vegetationen och tänk då var det heller inte bra - nä för det var tallskog, och tallar fick maken nog av när han gjorde lumpen i Eksjö för 35 år sedan... När han muttrat färdigt, och vi hade kommit in i lite mer blandskog så blev han dock på bättre humör.

Och sen, när vi kom fram till bilen igen, ja då hittade minsann jag en skalbagge som inte redan fanns i samlingen, nämligen en kameleontbagge (Harpalus affinis), så då blev maken god och glad igen. Jag hittade en fästing också (hu!), men den ville han inte ha, sa han.

Och sen, sen åkte vi till Olof Viktors och åt mackor med ost från Vilhelmsdal och underbara kakor ute i trädgården. "52 kronor för en ostmacka!!!..." utbrast maken då, och då sa jag raskt "säg nu något positivt, snabbt" (för annars... tänkte jag, men det sa jag inte), och så fortsatte han lika raskt "...det var billigt!".

Sen satt han där och tittade så förnöjt på sin bagge i röret med lupp, till andra gästers illa dolda förvåning, och sen, ja sen åkte vi hem igen. Sandiga, svettiga, mätta och nöjda

Men nästa gång jag ska gå den rundan, ja då ska det vara på hösten så man inte snavar rakt in bland en massa naturister.

Trädgårdspyssel

Ibland tänker jag att man skulle minsann aldrig orka om man inte hade sin trädgård. Om man inte fick rensa tankarna efter jobbet genom att pyssla lite i trädgården när man kommit hem, ägna sig åt lite kontemplativt ogräsmördande och sinneslugnshöjande rosenrensande.

Jag tycker jag är ganska bra på selektivt seende i trädgården. Det är nästan ett måste när man har ca 1000 kvadratmeter och massor av saker som växer liksom lite som det vill. Då måste man kunna se bara det som är bra, det som man precis fixat till, eller det som är vackert just nu och ignorera allt det andra. Jag kommer aldrig att få en trädgård där allt är perfekt, och jag vet faktiskt inte heller om jag vill ha det. Det skulle ge mig sån prestationsångest tror jag. Jag är ganska bra på att ha prestationsångest på många andra områden, så trädgården vill jag hålla som en fredad zon, där man kan få pilla som man vill.

Jag hörde en gång ett föredrag av Gunnel Carlsson och hon sa ungefär så här att det enda man inte fick göra med sin trädgård, det var att tycka att den var jobbig, en börda. Annars får man göra som man vill. Det där har jag tagit till mig. Jag är till exempel en inbiten plottrare. Det där med att ha få växter, men många av varje, det har jag aldrig lyckats ta till mig. Jag har ingen plan för hur saker och ting bör bli, mycket sker av stundens ingivelse. Blir det inte bra, så kan man ju alltid gräva upp och flytta. Många saker sker överhuvudtaget inte alls, för att jag inte orkar, har lust eller kunskap. Jag har massor av planer och de flesta är totalt orealistiska. Men det gör inget, för trädgården är rolig, det är som att ha en gigantisk lekstuga.

Men ibland så grips man ändå av vanmakt och uppgivenhet. Idag var jag ute i trädgården efter jobbet för att det var skönt väder och härligt att vara ute. Jag började så smått med att kanthugga en rabatt, men sen hamnade jag i det där att jag började se mig omkring och gripas av "åh herregud vad mycket jobb det finns att göra!", och där man helt planlöst börjar riva i åkervindan som trasslar runt i ormbunkarna, rensa i rabatterna samtidigt som man inser att man bara måste gallra i den storbladiga murgrönan som växer runt växthuset, eftersom den håller på att ta sig friheter med såväl funkiarabatten som schersminbuskarna OCH dessutom håller på att växa upp längs växthusväggarna som något i en Hitchcockfilm. Då börjar jag hektiskt riva och slita i allt samtidigt - murgrönan, åkervindan, ogräset i rabatterna och dessutom klippa i öppningen in till rosengården så att man ska kunna ta sig in där.

Rosorna, ja. De tycks samfälligt ha drabbats av svartfläcksjuka, bladmögel och alla sjukdomar som finns i boken, plus några till. Rosen Kalmar blommar förvisso, men på i stort sett kala grenar. Moschatarosen Felicia blommar inte alls, och the Pilgrim ser högst sjuklig ut, den kommer aldrig att komma fram till Jerusalem.

Häcken måste snart klippas igen, den ser ut som ZZ Top ungefär, fast ännu mer vildvuxen. Jag känner hur alla dessa måsten tynger axlarna tills jag ser ut som Ringaren i Notre Dame och känner mig ungefär lika munter.

Jag suckar djupt. Då kommer hunden. Han inser att matte måste muntras upp, och vad kan väl mer muntra upp en matte än att kasta en boll i snöre åt hunden? "Gå din väg, jag har inte tid nu" säger jag surt. Men hunden inser ju att det där, det är bara dumheter, så han envisas med sin boll, och till slut faller jag till föga och kastar bollen. Det roligaste är ju i och för sig inte när matte kastar bollen, det roligaste är när matte sen jagar hunden för att få tag i bollen, och han är starkast och snabbast och smidigast i hela världen. Så vi far fram över gräsmattan så att mossan ryker och när vi är andfådda och trötta säger jag "ska vi gå in och göra köttbullar nu?" och det tycker hunden är en utmärkt ide så då gör vi det.

Och häcken får fortsätta se ut som ZZ Top ett tag till.

Skor

Jag hyser en kärlek till skor. Gärna högklackade, eleganta skor, skor man kan få känna sig lite lång och tjusig i. Tyvärr är denna kärlek i stort sett obesvarad. Kanske lika bra det, eftersom jag nog ändå inte är sinnebilden för lång och tjusig.

Jag har en vän som ohämmat köper de mest högklackade skor som tänkas kan. När jag förbluffat frågar om hon kan gå i dem, tittar hon oförstående på mig och säger "gå? De här skorna ska man inte gå i, man ska sitta uppflugen på en barstol och dricka champagne". I sådana fall hade jag nog också klarat av det, om jag blev stöttad fram till barstolen och sedan fick ta av mig skodoningarna innan jag skulle hoppa ner.

Fast det vete sjutton - hur elegant är man om man måste hasa sig upp på en barstol? Förtar det inte lite av den förföriska tjusigheten?

Min mor sa alltid att folk inte kunde gå vettigt i högklackat, att de flesta gick som hösäckar i dem. Tyvärr har hon ju då fått en dotter som är själva inkarnationen av hösäck.

Jag tycker ändå jag är lite modest, jag köper inte mer högklackat än så här, ändå antar jag omedelbart hösäcksform:

Därför landar det oftast på att jag är så himla förnuftig och tar något mer fotvänligt när jag ska vara så där lagom fin, eftersom jag då inte är den där sorglösa champagnedrickande barstolstypen:

Men för det allra mest hittar man nog ändå mig iklädd sådana här skodoningar:

Och nog för att jag älskar mina Meindl-kängor och dito -skor, men särskilt eleganta kan man väl inte påstå att de är. Inte tror jag väl heller att de direkt gör sig i champagnesammanhang heller. Fast när det gäller att gå ut med hunden, ja då är de oslagbara!

Skördetider i växthuset

Alltså, jag är ju inte mycket till odlare såtillvida att jag vare sig djupgräver köksland, odlar pumpor, kålrötter och spenat och sånt. Man kan ju inte neka till att det ändå är något som tilltalar urmänniskan inom en att gå ut och skörda lite av sin egen mat. Så idag har jag skördat. Fyra tomater och en slanggurka. Efter att jag klubbat ihjäl bytet, släpade jag in det i köket och gjorde bruschetta. Jag kunde inte varit mer nöjd med mig själv om jag så hade skördat 8 hektar råg eller så.

Det är kul med växthus - det är som att ha en lekstuga igen nu när man uppnått mogen, för att inte säga övermogen, ålder. Länge pratade jag om att jag ville ha ett växthus. Maken som är van vid att jag hyser de mest högtflygande planer för både det ena och det andra muttrade något otydbart och hoppades att jag skulle komma på bättre tankar. Men så småningom, hösten 2006, inköptes ändå ett växthus när det var rea på Willabs. Ett kvadratiskt, grönt växthus, knappt 10 kvadratmeter stort.

Men så var det ju som sagt höst. Och Bengt som brukar hjälpa oss med alla större projekt i trädgården var helt uppbokad hela hösten, så själva monteringen skulle ske "senare". "Senare" visade sig bli just det. Först var träd som skulle beskäras, stenläggning som skulle läggas och det ena med det andra. Allt hos andra människor. Detta var ju före lågkonjunkturen, trädgård var synnerligen inne och alla skulle ha precis allting gjort i sina trädgårdar. Och av vår Bengt, som är en synnerligen kompetent och trevlig man. Till jul skulle det väl ändå komma upp. Trodde jag. Men sen började det regna. Och regna. Och regna. Julen kom. Julen gick. Inget växthus. Det fortsatte regna som om syndafloden var över oss, och jag höll på att bryta ihop och tänkte att jag aldrig skulle få mitt växthus. Jag tröstade mig med att köpa fröer att ha i beredskap, fast jag började nästan misströsta om att få så dem i mitt växthus. Men så blev det ändå uppsatt, en salig vecka i mars när det faktiskt inte regnade.

Sen stod det där, och jag måste erkänna att när jag först såg det, alldeles tomt, alldeles grått och lerigt omkring, inte minsta lilla planta, ja då tänkte jag "åh herregud, vad skulle jag ha det här till?!". Men det kunde jag ju inte erkänna, efter allt mitt lyriska växthusprat.

Växthuset invigdes dock vederbörligen med skumpa en kall och stjärnklar kväll, och då tänkte jag att det blir nog bra det här. Och det blev det! I mitt växthus äter jag frukost om helgerna och när jag är ledig, jag frösår, jag har min vinranka, mitt olivträd och massor av olika blommor. Samt, som sagt, en tomatplanta och en gurkplanta, därav dagens skörd.

Växthus är bra för själen, det är jag övertygad om. Trots dess tämligen ringa yta går det ändå att knö in 7 personer där för att fira midsommar, t.ex. Man kan ha glöggfest där. Man kan sitta långt ut på sommarkvällarna och dricka te. Eller vin, om man nu känner för det.

Världen vore nog en bättre plats om lite fler människor hade ett växthus. Och om telemonopolet fanns kvar.

Men kanelbullarna då?!

Igår skulle vi ha en tjej/tant/kvinno (stryk ej tillämpligt)-fika, dottern, systerdottern, syrran och jag. Först hade vi tänkt gå på Tekulturen, men de hade semesterstängt. OK då, sa jag, som kom att tänka på kanelbullarna på sommarkaféet på Kulturen, då går vi dit!

Ingen hade några invändningar och vi traskade med raska steg iväg, alltmedan jag i lyriska ordalag utbredde mig om dessa kanelbullars förträfflighet. Jo, jag tänkte äta en macka också, om inte annat så för att verka vuxen och ordentlig, människan kan ju inte leva av kanelbullar allena.

Vi kommer dit, solen skiner, vi nalkas förväntansfullt bordet som tjänstgör som disk. Men vad ser man? Goda mackor, javisst. Muffins, jo för all del, delicatobollar och lite annat. "Har ni inga kanelbullar?" undrar jag då med av oro darrande röst, och fick av gossen bakom disken till svar att "mamma har inte bakat några kanelbullar idag". Hon hade bakat muffins. Säkert rekorderliga muffins. Goda och så. Men OM man nu händelsvis bakar Lunds bästa kanelbullar, ska man inte hålla sig till det då?

Vi hade trevligt ändå, vid bordet under trädet. Men sen fick jag ju själv åka hem och baka. Stöta kardemumma i morteln, knåda och ha mig. Och visst, det blev goda bullar det med, men kanske inte riktigt av samma kaliber. Men å andra sidan så kunde vi äta dem i växthuset på kvällen, i skenet från massor av stearinljus medan skymningen föll utanför, och det var minsann inte dumt det heller.