6 juni

Ja det är ju väldigt bra med nationaldag måste man säga. I synnerhet när solen skiner som den gör, vilken fantastisk helg det varit! Huliganen tycker i och för sig att det är något i varmaste laget, men han knoppar in i skuggan på altanen och har det nog ganska skönt.

Och skönt, det har jag det också. Här sitter jag i skuggan under äppleträdet på samma altan, virkar, pratar med maken (som försöker läsa en historisk artikel och därför mest svarar "mhmm..."), bloggar och dricker ett glas vitt vin med lite is i. Tanken på att det är måndag och jag egentligen skulle suttit på jobbet gör ju inte känslan mindre behaglig!

Men tro nu inte att jag bara suttit här och slöat hela dagen. Nänä, här har susats runt. Gåtts på tidig långpromenad med hunden (medan det fortfarande var någorlunda svalt), bakats lite, sovits lite (ok det kanske är en ganska slö aktivitet, det medges) och sen så har maken och jag tränat lite på drivingrangen. Det gick väl rätt ok, jag sprätte bollar i diverse riktningar. Sen föreslog maken att vi skulle träna bunkerslag.

- OK! Kör i vind! svarade jag som inte bangar för någonting (om det inte inbegriper skidor och utförsåkning).

Jag vevade på. Sanden yrde. Bolluslingen låg kvar och log försmädligt. Men vad i helskotta?! Jag vevade på igen och nu träffade jag. "Fjutt" sa det och bollen hoppade iväg tre dm och rullade sedan tillbaka. Maken tittade på och frågade med viss försiktighet - han känner nämligen sin frus humör - om han fick komma med ett gott råd.

- Föralldel, sa jag och tänkte för mig själv att det kommer inte att hjälpa. Ånej. Men man ska inte underskatta maken, för rätt vad det var så hoppade bollskrället upp ur bunkern. Och mer än en gång. Då slutade jag. Man ska sluta när man är på topp.

För övrigt så var vi bortbjudna igår. Och jag var så till den milda grad uppsnoffsad att jag hade klänning med bra schvung i kjolen och högklackade skor! Jajamen, här sparades inte på effekterna. Det kändes dessutom som ett överkomligt projekt eftersom vi inte skulle gå längre än in till grannen, så jag klamrade mig fast vid makens arm och stolpade iväg. Och idag sitter jag här och kommer ihåg varför jag så sällan går i högklackat. Mina fötter är liksom inte gjorda för att vara så eleganta - men snyggt är det. Maken jublade, han gillar högklackat och nu får han leva länge på det här minnet.

En fråga om matematik

Nä, jag blev inte tvåa, precis som jag trodde. Därmot blev jag blåst på, lite regnad på och lite i största allmänhet utsatt för såväl elementens raseri som en strålande vacker och bra golfbana. Trevligt hade vi i min boll också! God lunch före och god mat efter och sisådär.

Vad jag blev? Ja det beror ju helt på hur man ser det. Det var i alla fall så här att när stridsdammet lade sig så hade tre personer exakt samma poäng, men däremot olika handikapp. Och eftersom jag då hade högst handikapp så blev jag ju 3:a enligt vedertagen golfpraxis. Men man kan ju också välja att se det som att jag blev delad 1:a. Om man tänjer lite på golfpraxis alltså.

Det tycker jag man kan göra.

P.S. Maken vann. Så hur man än ser på saken så gjorde Huliganfamiljen bra ifrån sig.

Höstvindar friska!

Det har vi här idag. Nog för att Skåne är rätt så blåsigt i normala fall, men idag tar det i lite extra. Det kommer ju att kännas, kan jag säga. Jo för idag går den stora golfbataljen av stapeln, och om någon timme ska man kämpa mot elementens raseri ute vid havet. Nåja, då har man något att skylla på när bollen går lite som den vill - vilket den har en tendens att göra i alla fall.

Huliganen ska inte spela golf, ånej, han är klokare än så. Han kommer att tillbringa eftermiddagen med sin moster och det tycker han är mycket bättre. Syrran har nämligen en stor förståelse för att hundar gillar skinka. Och ost. Och att de vill gå på promenader, bli bortskämda och få ligga på mattan vid soffan och bli kliade på magen.

Förra året lyckades jag mot all rim och reson och mot alla naturlagar bli tvåa i den här tävlingen. I år lär man dock vara tillbaka i business as usual misstänker jag. Vi har spelat på Barsebäck tidigare, och då har jag ett bestämt minne av att jag övervägde att dränka mig i Öresund när vi spelade hålen längs med havet.

Så om jag inte hörs av mer i denna blogg vet ni vad som hänt. Jag borde kanske också stannat hemma och bli kliad på magen...

Det var makens fel!!

I dagens tidning kunde man läsa om skyfallet över Skåne igår - Dalaplan i Malmö stod helt under vatten, bilar satt fast på Ringvägen, Räddningstjänst var nerringda, en Eon-chef fick rycka ut iförd kallingar och foppatofflor för att rädda ett serverrum från att dränkas..

Och ja, det är lika bra att erkänna. Det var makens fel. Men jag kanske ska ta det hela från början, så att han inte döms för hårt. Lite obetänksamt var det, jovisst, men inga onda avsikter alls låg bakom.

Det började med att vi skulle spela golf på lördagen tillsammans med vännen M. Det var liksom ganska fuktigt i luften. Inte riktigt regn, men close enough skulle man kunna säga. Det är pilligt det där, att joxa med paraply och klubbor och det ena med det fjärde, inte alls konstigt att man missade en eller annan (eller många...) puttar då skulle jag vilja säga.

Sen tog det liksom i att bli mer och mer fuktigt, och min manliga medspelare utropade bestört att "det regnar blött!". Surprise liksom, att regn är blött kan man tycka. I alla fall så avbröt vi efter sex hål och prisade våra lyckliga stjärnor att vi inte spelade tävling och var tvungna att vara ute i det regn som så illivilligt visat sig vara av blöt natur.

Helt plötsligt hade vi ju då en massa oväntade timmar till hands så då kom maken på att han behövde ett nytt regnställ. Maken är en handlingskraftig make, så ett sånt inhandlades. Sedan var det dags för hundpromenad.

- Jag följer med! utropade maken hurtigt. Alldeles oprovocerat! Huliganen och jag stirrade bestört på honom, men tyckte det var trevligt med sällskap. Då visade det sig att det berodde på att maken ville prova sitt nya regnställ, men vem är väl jag att skåda givet promenadsällskap i munnen? Det regnade vid det laget mindre och mindre och till slut utbrast maken missbelåtet, och - det erkännes - väldigt obetänksamt de famösa orden "kunde det inte regna lite mer?!". Somliga bönhörs liksom lite mer än vad de riktigt räknat med, så förlåt honom, kära ni som satt fast i era bilar och inte kom någonstans, och ni som fick era källare översvämmade. Han menade inget illa!

Maken och jag, vi hade tänkt äta lite carpaccio och lite kräftor och njuta av sommarkvällen. Men hur njuter man när det hällregnar? Jo, självfallet i sitt växthus!

Och den här gången blev det faktiskt Soave till carpaccion, vilket säkert beror på att maken vare sig var betrodd med att inhandla flaskan, öppna den eller hälla upp, nej de bitarna tog jag hand om själv, på mitt vanliga kompetenta sätt (sa hon självbelåtet). Med tanke på hans track record när det gäller att tappa soaveflaskor alltså. Dock fick maken vara behjälplig vid själva uppdrickandet, och det klarade han faktiskt.

En sån lycklig tilldragelse kunde ju ha firats med en liten bild kan man tycka, men då behagade kameran meddela att batteriet behövde laddas. "Kämpa!" utropade jag då till batteriet, "töm dina sista krafter!". Men batteriet visade sig vara av en vek natur och tvärvägrade. Alltså blir det inga bilder på vare sig carpaccion eller soaven men framme vid kräftorna så hade det fattat tillräckligt mod för att ta en, låt vara ganska kass, bild.

Och sen satt vi där och mös i stearinljusen sken och pratade och klappade hunden och tyckte att det där med att låta bygga växthus, det var minsann en av våra bättre idéer.

Alldeles torra var vi också. Till skillnad från andra alltså.

Förlåt!!

(är det någon som tycker att jag skriver alldeles för långa inlägg? Jag ber om ursäkt, jag vet att det är en konst att behärska sig, men jag är ju en sån obehärskad natur.)

Golf

Maken och sonen trotsade värmen och gav sig ut för att spela golftävling häromdagen. Såsom god maka och mor viftade jag glatt av dem och lyckönskade mig själv till att vara så mycket klokare och förnuftigare, så att jag inte gav mig ut på en golfbana i trettio graders värme.

Efter många timmar kom de hem igen, svettiga, solsvedda och trötta. Jag vinkade lika glatt och husmoderligt välkommen till dem och undrade hur det hade gått.

Maken såg glad ut och viftade med en zingoflaska. Herregud, tänkte jag, nu har det slagit slint för honom, ska man vifta glatt med flaskor ska det väl vara champagneflaskor? Eller möjligen vin i största allmänhet.

Triumferande höll han upp zingoflaskan framför mina ögon. I den befann sig en skalbagge, en som såg lätt klibbig och bedagad ut.

- men golfen då? undrade jag.

- Golfen?? sa maken och såg lätt förvirrad ut. "Jaså den, tja det gick väl sisådär, men titta vad jag hittade på 8:ans tee!" sa han sen lyckligt. Skalbaggen såg inte lika lycklig ut.

Uppenbarligen hade maken snavat över baggen, tvingat sonen att dricka ur sin zingo och sedan ömt burit med sig insekten i stekande hetta runt hela banan. Undra på att han (skalbaggen alltså) såg lite medtagen ut.

Nu är han tvättad och maken har ägnat en lycklig stund åt att artbestämma. Ett hett tips är tydligen att det kan vara en pingborre. (Jamen milde tid, finns det såna??)

Generande hårväxt har den i alla fall. Över stora delar av kroppen.

PS. Maken har just läst inlägget och påpekade upprört att så hade det inte alls gått till! Ånej. Det var på SJUANS tee han hittat baggen. Jag rullar mig i stoftet och erkänner att jag hade fel.

Huliganen drar till golfbanan

Nu är det vår, sa maken, nu ska vi spela golf! Sagt och gjort, kl nio imorse stod vi på ettans tee tillsammans med vännen M, medförandes ett styck golf-huligan.

Notera: kl 9! Vilket alltså är kl 8 vintertid, vilket ju är en högst rimlig tid att gå ut, tycker Huliganen och jag men maken och M såg lite lätt bekymrade ut när de insåg att detta innebar en timmes tidigare uppstigning.

Nåväl upp kom vi, och iväg kom vi. I ärlighetens namn ska påpekas att jo, det finns ju ingen snö, och ja, det var 6 grader "varmt", men det är vått. Vått i skåne = lera. Mycket lera. Klafs och plask och tjipp och tjopp när man går. Det var ändå skönt att komma ut får man medge.

Huliganen tyckte också det var skönt, han blir ivrig och glad och hoppade av fröjd. Det visade sig också att förra årets träning på att hitta golfbollar satt i. Sen har vi ju nu i vinter tränat mycket på att hitta nycklar och spårapporter och apportera detta till matte.

Huliganen, som är en smart huligan, begrep ju att en kombination av dessa konster ju borde resultera i en rackarns jubelstämning och minst dubbla ransonen frolic. Han inledde lite fint på att på hål två fräsa ner i en bunker och plocka upp bollen, fast han lämnade den godvilligt ifrån sig. Ja mot en bit frolic så klart, man jobbar väl inte gratis? Kratta bunkern efter sig ville han dock inte, fast vi påpekade att detta ingår i vett och etikett på golfbanan.

Sen förhöll han sig rätt lugn till femte hålet. När jag slog ut hade jag placerat honom vid min bag och sagt att han skulle stanna kvar, och det hade han gjort på alla andra hål. Nu drog han som en avlöning när jag slagit.

Man kan inte tro så snabbt en huligan kan springa på de korta benen! Som en gasell i vättekläder ungefär.  Kvar stod en snopen matte och gapade bestört - Huliganen rymmer ju aldrig, så är det bara. Men det var just vad han gjorde nu!

På en golfbanan får man inte föra väsen och inte skrika och ha sig, alltså försökte jag medelst ilska väsningar får honom tillbaka, men sånt lyssnade inte Huliganen på. Han var en Hund Med Ett Uppdrag, och det skulle han minsann utföra, kosta vad det kosta ville. M hade fått till ett bra utslag, ett som landat vid första fairwaybunkern, alltså en rejäl bit bort. Huliganen for som en pil dit med kopplet släpandes efter sig, apporterade snyggt och raskt bollen och kom sen tillbaka som skjuten ur en kanon med bollen i munnen.

"Ge mig min boll" sa M då, men Huliganen rundade honom raskt och elegant, ånej, man apporterar till matte, det vet man väl! Så matte fick bollen och återbördade den till M, Huliganen fick frolic (så klart!) och själv fick man skrattat ut.

Fast i fortsättningen höll vi litet bättre i kopplet, att apportera golfbollar på banan är nog inte helt enligt regelboken.

Europatouren nästa?

I helgen spelade jag företagstävling. Det är alltid trevligt, vi har roligt, skrattar mycket och får spela på fina banor som man aldrig spelat på annars. Sen blir det middag på Grand och prisutdelning. Alla får pris, och bara det är ju synnerligen trevligt. I år spelade vi på Elisefarm - smal, lång, svår och med en oherrans massa bunkrar. Djupa bunkrar. När man är 1.59 så är i och för sig alla bunkrar djupa, men dessa var mer som avgrundshål. Typ.

Mot all rim och reson kom jag tvåa! Ja fråga mig inte hur de gick till, och det inbegrep en del vimsande, men när stridsröken skingrades så var det obstridligt så. En poäng efter segraren som också till min oskrymtade glädje var en dam. Då vann jag den här fina bärbagen, och igår kväll var det invigningsdags. Syrran och jag drog till Ellinge med klubbor, bag och hund i högsta hugg. Det var nämligen premiärdags för hunden att spela golf också. Eller spela och spela, men att matte spelade och inte bara promenerade.

Jag var aningens skeptisk till hur det skulle gå, men tidpunkten var vald med omsorg. Få spelare befinner sig på golfbanan sent en fredagseftermiddag när man i stället vill hem till soffan, vinet och maten.

En härlig höstkväll var det och vi vankade iväg längs första fairway. Efter att först ha trasslat in oss i hund, bärbag, koppel och det hela. Någon måste ju också bajsa i buskarna först. Denne någon var fyrbent vill jag påpeka.

Han skötte sig utmärkt! Inte minsta lilla skall. Han klarade av att sitta still vid bagen medan matte slog. Han höll ordning på matte och moster och bollar och allt. Jo för jag har ju tränat honom på att hitta bollar i trädgården. Nästan lite för bra, för till slut blev det så att Huliganen kastade sig efter alla bollar och krävde belöning för upphittad boll. Även bollar som låg på green till exempel, och de kunde vi faktiskt hitta själva, tack så mycket. Sen la han även till på eget bevåg att man kunde ju, för att verkligen vara till hjälp som golfhund, apportera bollen. Ingen bra idé tyckte vi och återplacerade bollen efter förstulna blickar omkring oss för att se så att ingen upptäckt detta flagranta regelbrott. Vi väntade oss nästan att intendenten skulle poppa upp bakom en buske och ryta "fyra pliktslag för detta fusk!!" Så skedde dock inte, vilket var tur för våra nerver.

Det var en trevlig upplevelse att bära, smidigt och så. Inte så tungt heller, för jag hade bara med mig halva setet med klubbor.

Och hur det gick? Om man betänker att det var första gången jag trasslade runt med bärbag, hund, och med bara hälften av klubborna?

Tja (sa hon med illa dold belåtenhet): Jag spelade skitbra!! Inledde med par på 1:an, jag som aldrig gjort par på ett par 5-hål tidigare. Sen fortsatte jag med par på 2:an och sen, i ett saligt rus, så gjorde jag minsann par på 4:an också. Ja, förvisso strök jag 5:an och 6:an, eftersom några bunkrar blandade sig i spelet på ett högst osolidariskt sätt, men scoren efter de åtta hål vi spelade blev 18 poäng.

Han är minsann en riktig golfmascot, den hunden! Man kunde kanske leja ut honom till Tiger Woods som väl inte rosat banorna precis i år? Mot en procentsats på inspelade pengar?

Och sen blev det soffan, vinet och maten.

Glorious golf!

Eller kanske rubriken ska vara "Gastkramande golf?" - ja det ena kan ju leda till det andra, för onekligen så är det att golfen lockar fram ett brett känsloregister till och med hos den obotligaste träbock.

Det var ju märkligt hur den här bloggen spretar iväg, förresten. Den skulle ju handla om hund och trädgård och vips! så har såväl skalbaggar som golf nästlat sig in på det försåtligaste vis.

Man skulle, som i den danska nationalsången, kunna säga att "han stod i rök och damm", om man byter ut rök och damm mot stormvindar, hagel och åska. Men utan att darra på manschetten så stod han som klubbmästare till slut! Sonen, klubbmästaren. Med 7 slags marginal stod han pall och landade överst på prispallen. Detta nämner jag bara lite i förbigående sådär, mest för att illustrera hur golfen som sagt tar över den här bloggen.

Om jag är stolt och vill låta hela världen få veta? Inte då! Att jag funderar på att trycka upp t-shirts med bild och med texten "Min son, klubbmästaren!" beror mest på att det är dags att fylla på garderoben med lite höstkläder.

Huliganen - numera också golfspelare!

Jag är ju inte bara matte, jag är ju golfspelare (?) också. På vår klubb var det länge förbjudet att ha hund med sig på banan, men i takt med att golfklubbarna får mer ekonomiska problem, färre greenfeeintäkter och så, så får de ju bli lite mer användarvänliga så att säga. Alltså tillåts sedan något år sedan hundar på banan.

Trevligt, kan man ju tycka. Det finns dock ett förbehåll, hundarna ska vara tysta och inte störa. Högst befogat och mycket rimligt. Dock är det ju så att Huliganen är en spets, och inte en liten blid och timid en som inte vill framhäva sig själv. Nej det är snarare så att "där huliganen drar fram, där hörs det" (gammalt djungelordspråk). Så hela konceptet föll ju liksom på det.

Men nu har vi ändå gått där och tänkt att man kanske skulle försöka ändå? En dag när man kan räkna med att banan inte är överbefolkad. Idag var det dags. Idag skulle det ske. Vi beslöt att börja försiktigt, jag skulle inte spela utan bara traska med, så att jag kunde hålla Huliganen i herrans tukt och förmaning medan maken och vännen M spelade. Blev det för högljutt så fick vi helt enkelt göra en snabb sorti och låta lugnet lägra sig igen över banan.

Sagt och gjort - kvart i jävla sju imorse stod vi på första tee, inte uppvärmda men redo. Bollarna susade iväg över fairway och vi susade efter. Ja susade är rätta ordet, för Huliganen blev till den milda grad upphetsad över att få följa med att han använde sig med stor kraft och lust av den gångart han uppfunnit på egen hand, nämligen den så kallade katapultlarvstilen. Denna stil går ut på att man hänger sig i kopplet och med fyrfotahopp studsar framåt, döv och blind för sin omgivning. I synnerhet då för sin matte.

I fjärran skådade vi en annan golfande hund som gick fot bredvid sin husse och som prompt satte sig och väntade så fort husse skulle slå. "Sicken inställsam mespropp till hund" såg man att huliganen tänkte då.

Men annars måste jag säga att huliganen skötte sig utmärkt! Jag vill inte hävda att han inte drog i kopplet, för det vore en grov osanning. Jag vill inte påstå att han inte vill gräva i bunkrarna, för det ville han (men fick inte). Jag vill heller inte dölja att han bajsade på 7:ans tee, för det gjorde han (upplockat). Men han var - hör och häpna - tyst!! Ett enda litet småskall kom det och det var när husse ganska grovt missade en putt på ettan, och det var mer som "kom igen nu gubbe, hur puttar du egentligen?!". För övrigt - tyst som en mus. Han hade fullt sjå med att hålla reda på oss på banan, för är man vallhund så är man, och då vill man ha alla samlade. Inte att en hookar till vänster och den andra slicar till höger, nej samlat och fint ska det vara. Han tittade intresserat på alla slag, svansade runt och tröstade den som uttryckte sitt missnöje efter ett missat slag och var kort sagt mycket mer lätthanterlig på banan än vad man kunde trott.

Nu ska jag bara lära honom att spåra upp bollarna i ruffen också (och att förstulet sparka fram mattes boll till ett bättre läge när ingen ser).

Mera motion

Förutom morgonens dopp så skulle det motioneras mer. Vi fräste iväg ut till Ellinge för att jaga små vita bollar över fairway. Ganska varmt var det, och någon risk för att bli dränkt i ett regnväder tycktes inte föreligga idag. Snarare att bli dränkt i sin egen svett. Eller att man möjligen skulle dränka sig i en damm, av frustration över sitt usla spel. Till all lycka var det inte så uselt, så jag är fortfarande alldeles odränkt.

Sonen mötte vi därute, han hade haft lektion. Jag tittar på honom och tänker tyst för mig själv på den lille hetlevrade gosse som vi spelade med för ett antal år sedan. Den gosse som kunde bli så arg redan på ettans fairway för att han möjligen kunde missa ett slag, han blev liksom preventivt arg. Ibland blev det mycket korta rundor, det har hänt att den inte ens blev ett hål långt. Numera är sonen lång, slår ännu längre och har ett lika långt tålamod. Där tidigare invektiven kunde fräsa som blixtar över golfbanan kan man nu möjligen höra ett "nej!" eller "äsch".

Och sen undrar man ju vad det är för orättvisa att mina (och ja för all del makens också) gener har producerat 186 cm son som går över green på 1:an (par 5) på sitt andra slag, när man själv kommer in på sitt femte slag. Det kan inte vara rätt! Så fort jag kommer på vilken instans man ska klaga till, så kommer jag att skriva en inlaga.

Vi spelade med vännen M och hela tiden hördes "bra slag!", "himla otur!" och liknande uppmuntrande tillrop. Det är så golf ska vara, tycker jag. Civiliserat och trevligt. Ja, hade man fått till lite längre slag också så hade det ju för all del varit bra. Går det inte så bra på något hål så säger man ogillande "usch vad de släppt upp ruffen högt här", eller "oj så svår flaggplacering", eller "ja jag har alltid tyckt att den bunkern är sällsynt illa placerad". Inget "jamen, hur spelar du din fubbick?!", eller "skärp dig nu för bövelen".

Maken funderar på att köpa sig en ny driver, för han har lånat vännen M:s och den gick så rakt och långt, och sonen har väl nyligen köpt sig lite nya klubbor. Själv är jag också lite materialspelare, fast jag bryr mig inte SÅ mycket om just klubborna. Jag spelar med makens avlagda putter, sonens avlagda järnklubbor, men faktiskt har jag egeninköpt driver och fairwaywood. Nej det jag tycker är viktigast är lite snygga golfkläder får jag till min skam erkänna. Och jag var på vippen att köpa mig en ny snygg abacus-kjol idag, men när jag kom tillbaka till shopen efter rundan så var den stängd. Men det kommer väl fler tillfällen!

Jag är nämligen helt övertygad om att i den optimala golfkjolen kommer även jag att gå över green på 1:an på andra slaget.

P.S. Sonen gjorde sånär eagle på 11:an. Vem vet hur det hade gått i en abacus-kjol?

Regntunga skyar

Jag har aldrig varit med om maken till omväxlande väder - rena aprilvädret trots att det är (nästan) augusti. Igår, t.ex., vandrade jag och Huliganen ut på morgonpromenad i strålande sol. "Fint!" tänkte jag (vad Huliganen tänkte vet jag inte, han var mest upptagen med att snusa på intressanta fläckar), "nu blir det cykeltur ner till stan i solskenet, och sen en härlig golfrunda där man kan spä på solbrännan på benen". Trodde jag, ja.

Lagom tills jag fått ut tvätten på tork så drog mörka skyar in, och det blev till att ta bilen ner till stan där vi gick på årets sista guidning i domkyrkan, den handlade om pilgrimsfärder. Att gå på guidningar i domkyrkan tillhör sommartraditionerna, det finns ju uppenbarligen hur mycket som helst att se, massor av olika teman och väldigt bra guider. Skulle man råka höra samma sak två gånger så gör det inte så mycket, eftersom man ändå glömmer en hel del mellan gångerna.

Vi åt lunch och konfererade med systern, som skulle med på golfen, om det skulle bli golf eller inte, ihärdigt spanade vi upp mot skyn, hoppfullt tänkte vi att "nu klarnar det nog". De där dagarna när man spelade golf i vilket väder som helst, de är sedan länge passerade med tilltagande ålder och bekvämlighet.

Men så, så sprack det minsann upp, och lagom tills vi kom ut till golfbanan så sken solen. Det var i stort sett tomt där ute och vi gick där och mös och pös och tänkte att vi hade prickat in rätt tid. Varmt och skönt blev det också, och spelet flöt på ganska bra. Fast så, på tredje hålet, så började det torna upp moln. Mörka moln. Moln som lät. Vi ignorerade det så gott det gick, och sa uppmuntrande till varandra att nej, det är inte åska, det är nog tåget. Sen började det droppa, och när vi hunnit en liten bit på fyran så inte bara droppade det. Det forsade. Det porlade. Det blåste. Det åskade (vid det laget hade vi gett upp tåg-teorin). Så det var bara att ge upp och dra sig mot bilen. På denna korta stund hann man bli totalt genomblöt. Det kippade i skorna. Kjolen hängde som en genomsur skurtrasa kring benen som inte alls blev mer solbrända, paraplyet höll på att vända sig in och ut. Å andra sidan så hade det för mig och maken inte gått så bra på fjärde hålet - själv lade jag två slag i bunkern, och maken hamnade med sitt tredje slag på femmans tee, utan att först håla ut på fjärde, så det var kanske lika bra. Syrran däremot hävdar att hon nog skulle dragit in minst tre poäng, och eftersom hon var den enda som höll sig ur såväl bunkrar, som buskar, som ovidkommande tees, så tror jag henne.

När vi kom tillbaka till Lund så sken solen igen från en klarblå himmel. Men då var det ju så dags.