Gå på promenad

Alltså, jag vet inte riktigt... jag känner mig lite tveksam till verbet.... "gå"??

Tveksam

Maken läste föregående inlägg och utropade sen belåtet

- Heureka, jag har lösningen! Kalla mig Arkimedes. Grabben ska så klart ha suspensoar på sig när han går ut.

Men jag vet inte jag - är detta verkligen det bästa för en lite vätte med snoppen för nära snön?

Ibland är jag korkad

Det finns kanske de som tycker att man kan stryka det där "ibland" i rubriken.... men jag tycker det kan få stå kvar.

Idag var jag dock Korkad - med stort K.

Solen sken. Jag var ledig på eftermiddagen. Jag har ett nytt objektiv. Det har snöat jättemycket. Jag har en hund med korta ben. Jag har själv korta ben. Hunden har artros. Jag har artros. Min hjärncell har gått i dvala. För normala människor hade såklart gått en lagom lång promenad på de eventuellt skottade gångvägar som finns. Så icke jag. Jag utropar hurtigt "solen skiner! Låt oss kämpa mot elementens nedfallna raseri, låt oss bege oss till Nöbbelövs mosse och fotografera pippifåglar!". Maken lät dock meddela att han tyvärr hade mycket som måste pluggas in och försvann raskt till sin pluggfåtölj, medan han drog en lättnadens suck över att han slapp.

Den trogne hunden, han följde dock med. Vi parkerade vid kyrkan och började pulsa. Pulsa, pulsa, svettas, svettas. För att överhuvudtaget komma ner på vägen mot mossen fick vi klättra över en jättevall. Vissa hoppade lätt över, andra kröp över på ett synnerligen osmickrande sätt.

Sen pulsade vi vidare. Men herregud, det gick ju inte! Det var så knaggligt och knöligt och isigt och besvärligt att vi fick ge upp. Och det var då jag fick min korkade idé - i stället för att kämpa oss tillbaka längs det som en gång varit en gångväg, skulle vi gena över ett fält. Ett fält som låg ganska orört och då skulle vi få mycket kortare väg, räknade jag ut. Eventuella läsare, som säkert är mycket smartare än jag, förstår jag vad som händer när man släpper ut två dvärgbeningar på ett fält där skaren inte bär och där snödjupet på sina ställen är just djupt.

Jag sjönk ner och ramlade och klev fel och ramlade och trampade igenom och ramlade.... framför mig kämpade Huliganen. Mot skaren som inte bar honom heller, mot snömängderna och mot sin mattes stupiditet. För rätt vad det var såg jag blodspår i snön - så går det när man skrapar hela manligheten mot skarsnö. Vid det laget var jag färdig att sparka på mig själv (om jag inte hade suttit fast).

Vi kom dock tillbaka till bilen och körde hem. Huliganen är ompysslad och tvättad med alsolsprit och verkar vara vid någorlunda gott mod. Maken var behjälplig vid själva ompysslandet, fast han bleknade i manlig sympati.

Efteråt satte jag mig på golvet och klappade om min tappre lille kompis. Han drog mig kärleksfullt i håret. Hädandefter ska här inte traskas ut på några fält. Åtminstone inte förrän i maj.

Förresten tror jag att man nog bordet stryka det där "ibland" ändå.

Trettondagen

Egentligen en sån där lite meningslös helgdag tycker jag, fast vem är jag att skåda given ledig dag i munnen? För ingen kan ju neka till att det är rätt så skönt att få en mjukstart på 2011 års arbete.

Alltså vaknade man full av tillförsikt imorse. En ledig dag, den skulle nog kunna tillbringas på bästa sätt. Ens tillförsikt dämpades något när man var tvungen att knuffa upp ytterdörren för att ta sig ut - kung Bore hade uppenbarligen varit på frikostigt humör i natt. Men man tröstade sig med tanken på att maken alldeles gratis skulle få ett träningspass, maken till vältränad make (sic!) som det kommer att bli efter någon månad av det här vädret, det har världen sällan skådat!

Huliganen och jag, vi plöjde oss runt morgonrundan. Sen slog man sig, fortfarande full av tillförsikt, ner vid frukostbordet och ögnade igenom gårdagens tidning. Tänkte att man kunde ju kolla tv-programmen, vem vet, det kunde ju visas någon spirituell och romantisk film med en västgötaspets i en av de bärande rollerna?

Men nä. Inte det. Det var skidor på längden och på tvären, sportspeglar och fotbollar och mera skidor. Skidor skidor skidor. Missförstå mig inte. Skulle jag någon gång vilja vara en idrottsman så skulle jag nog vilja vara längdskidåkare, jo för de verkar vara så otroligt starka! Jag är ju dock inte dummare än jag inse att att denna styrka, den kräver mycket träning. Hård träning. Svettig träning. Jag kommer således aldrig att bli skidåkare.

Maken, däremot, han skuttade ut och skottade så snön yrde, kom sen lyckligt in och tänkte beskåda skidor dagen lång. Jag tittade på Huliganen. Huliganen tittade på mig. Sen tog vi det gemensamma beslutet att fly detta skidinferno och traskade i stället hem till syrran och våldgästade henne. Mycket trevligt! Huliganen fick julskinka och jag fick små goda chokladkakor. Detta slog skidorna med hästlängder kan jag ju meddela.

Nu är vi hemma igen, och nu ska vi snart äta lammstek långkokt i olivolja. Dricka ett gott shiraz.

Så jo, trots denna myckenhet av såväl snö som skidsport så blev dagen utmärkt i alla fall.

Pyssel och knåp

Det är nog drygt 30 år sedan jag virkade senast, jag är ju inte direkt någon handarbetsfantom. Men uppenbarligen är det som med cykling, har man en gång lärt sig det så kan man hjälpligt knåpa ihop såväl luftmaskor, som smygmaskor som fasta maskor.

OK, det är ju inga direkta stordåd som utförts, inga spetsmönster, inga sängöverkast, inget spektakulört alls. Bara små grytlappar, men lite nöjd är jag nog. Jo det är jag.

Vem vet - rätt som det är så sitter jag där och krusar örngottsband.

Jamen, alltså!

Jag tycker jag är en ganska modest person. En som inte har så stora krav. En som nöjer sig med det lilla. (Ja i och för sig tackar jag ju aldrig nej till lite bubbel, dyr choklad, god mat, trevliga resor). Men nu har jag fått nog. Jag behöver inte mer. Inte mer snö, inte mer halka, inte mer vinter.

Är man född i Skåne så behövs det inte mer än så här. Jag är så TRÖTT på att halka runt, att inte kunna traska iväg i god fart och på långa rundor. Alltid vara rädd för att halka omkull. Klä sig i broddar.

Jag tänker längtansfullt på bättre årstider. Årstider när man ikläder sig sandaler och hund och ilar åstad.  Nu, nu är man som en modern och tantig inkarnation av Bambi på isen. Okej, jag är inte fyrbent. Inte brun med vita prickar och söt. Men vinglig, det är jag. Kalla mig Fru Bambi.

Eftersom jag faktiskt tycker att det är förenat med fara för livet att ranta ut med hunden på blankisen så tänkte jag ju att man kunde ju faktiskt släppa ut honom i trädgården för att göra ifrån sig då och då.

- Skulle du själv vilja pinka i snö som räcker dig upp till magen? frågade Huliganen retoriskt då.

Nej, det skulle jag väl inte.... så jag ryckte väl ut med snöskyffel och skyfflade fram såväl kökstrappa som en liten lagom plätt för en kortbent hundhuligan att pinka på.

- Jag är faktiskt inte typen som pinkar i trädgårdar, meddelade herr Huligankommendant då. - Jag är typen som behöver gå på promenad!

- Åja, sakta i backarna! svarade jag upprört. - Nog har du pinkat i trädgården lite då och då, så varför inte nu?

Men då sa Huliganen att jo, för all del, pinka kunde han väl, men inte utföra Nr. 2 så att säga. Så medgörlig som jag är så ikläder jag väl broddar och rantar runt på blankis, allt för att tillfredsställa en nödig liten hund.

Därför har jag behövt shoppa bort lite ångest. Jominsann. Jag har shoppat virknål och bomullsgarn, här ska minsann virkas grytlappar.

Så kära dotter, om du läser det här; låtsas bli överraskad när det dimper ner snea, vinda, ojämna grytlappar i din skotska brevlåda, nu när du flyttat till nytt hem.

Det lär nog faktiskt ta ett tag, så du hinner kanske rentav flytta både in och ut ur den nya lägenheten?

Traditioner

Igår åkte julgranen ut - enligt traditionen var det undertecknad som plockade av allt pynt, öste ut granen genom altandörren och sopade/dammsög upp (de flesta) barren. Lagom tills detta var klart kom (också enligt traditionen) maken ner i vardagsrummet och sa att "behöver du hjälp?". Han har en osviklig timing, den mannen!

Och precis som varje år så sa jag belåtet att "lika roligt som det är att ta in och pynta granen, lika skönt är det när den åker ut". Dels för att jag tycker det, dels för att det hör till att säga det; hur skulle det annars se ut om man bara rev av glittret och kulorna och hivade ut granen alldeles oackompanjerat av snusförnuftigheter?

En annan tradition är att sonen fyller år idag. Med osviklig regelbundenhet fyller han år den 3 januari, år efter år efter år...

Eftersom han ju inte bor hemma längre har vi inte kunnat sjunga för honom. Detta tror jag såväl han som hunden uppskattar. Hänsynsfull mamma som jag är har jag heller inte ringt ännu och brölat "jamåhanlevautihundradeår" i telefon. Men snart är det nog dags?