Maken tar sig ton

Ja alltså, min värld är i uppror! Här har man traskat på i sitt äktenskap, år efter åt, trivts bra, haft roligt, förvisso haft våra diskussioner. Maken, som är en klok man, har ju ibland ändå tyckt fel. Dvs han har inte tyckt som jag. Men detta har ändå alltid gått att lösa. (För det mesta när han insett att jag ändå haft rätt).

Men nu! Ja jag vet inte... ska man tåla sånt här?

Sedan maken tog tjänstledigt så har han ju skött en hel del av matlagningen och veckostädningen. Igår tyckte jag ändå att jag kunde bidra eftersom jag inte hade något bättre för mig och maken hade lite ont i ryggen. Jag tog således dammsugningen, och maken jagade runt med dammtrasa och våttorkade och hade sig.

Allt var frid och fröjd. Brummandes och gnolandes jobbade vi oss fram genom huset. Ända tills maken undrade:

- har du inte dammsugit arbetsrummet?
- inte än, jag tar köket och matsalen först, svarade jag glatt, ja rentav lite muntert.

Och det var då han sa det. Det där oförlåtliga.

- det är fel ordning. Sa han. Bara så där. Det visade sig att maken tycker man tar vardagsrum-sovrum-arbetsrum-matsal osv. Själv gör jag inte så. Jag tar det i en helt annan ordning, vilket jag vänligt förklarade för maken.

- Det är fel ordning. Helt ologisk! uttalade sig denne mansperson kategoriskt då.

Jag stirrade bestört och avvisande på honom. Förr, när vi hade våra meningsskiljaktigheter kunde jag ju alltid svalt fråga om han ville laga sin egen mat när han vägrade inse sakernas rätta natur (= dvs att jag har rätt). Det brukade få honom att besinna sig. Men nu kan jag ju inte göra så! Nä för då går han bara ut och rasslar med kastrullerna och fixar något själv.

Hjälp! Har jag närt en städningsfascist vid min barm?!? Hur lösa detta dilemma?

Är det för tidigt?

Att prata om julen menar jag. Känns det lite out of season? Blir man kanske rentav lynchad? Men jag tar betäckning här bakom min datorskärm, hukar mig lite och skriver oförtrutet vidare om julens fröjder. Nämligen den del av fröjderna som börjar växa till sig och synas; grönkålen!




Jag har varit väldigt sen med mina sådder i år, jag har ju fnattat hit och dit och det har liksom inte varit någon reda med någonting. Men lite måste man ju odla. Också är det ju det där med maken (jag tycker mig minnas att jag nämnt någon gång att jag har en make? Känns det vagt bekant?).

Maken är hallänning. I Halland äter man grönkål till jul. Maken gillar grönkål. Jag gillar maken. Således odlas det grönkål i huliganträdgården och det resulterar i ett julinlägg redan i juni. Här växer alltså makens (och min, jag tycker det är rätt gott också, mycket bättre än den skånska brun-diton) julefröjd.

...

Fast jag inser att jag nog måste göra lite bot och bättring, man kanske inte kan slänga grönkål i nyllet på folk som snavar in i ens blogg, chocken blir möjligen för stor. Folk bryter kanske ihop, börjar irra med blicken och minns den förfärliga vintern vi hade. Man kan ju inte förneka att julen liksom infaller mitt under isigaste vintertid. Så för att lugna upprörda sinnelag, gjuta olja på vågorna, skänka sinnesfrid och sommarfröjd lägger jag även in en bild på årets första rosenbukett!

Generös som jag är bjuder jag inte bara på Ghislaine de Féligonde och Crown Princess Margareta, ånej, jag slänger in lite kirskål, salvia och romersk malört också. Sån är jag. Givmild liksom.

Kanske bäst att ta en rosenbild till? För säkerhets skull, så att man helt kan förtränga det där med vinter den där avlägsna årstiden ni vet.

Sådär. Nu är det nog lugnt.

Krånglande teknik?

Apparaturen krånglade. Big time. Om det inte  lyste "ERROR!!!", så stod det försmädligt "fel PXQW19992 - å supporten har gått hem för dagen" i rutan.

Goda råd var således dyra. Mycket dyra! Ty det var ju fotbollsdags på TV, och inte vilken fjutt-champions-league-final som helst, nä det var ju Sverige-Finland. Och då kan det verkligen inte stå "ERROR", då vill man ju se vårt broderfolk få på tafsen.

Maken trixade. Han fixade. Han klurade. Men TV-skrället vägrade samarbeta på ett synnerligen osportsligt sätt.

Då tittade maken på mig och det glimmade till i hans ögon.

- Du är ju så teknisk, du kanske kan lösa det? föreslog han.
- Teknisk?! Moi?? svarade jag synnerligen förvånat. (Alltså vi pratar om jättemycketmegamest-synnerligen).
- Var inte fånig, fortsatte jag sen, - jag är ju blond så jag begriper mig verkligen inte på "fel PXQ etc".

Men maken han påstod att jo jag var visst teknisk. Beviset var att jag är en sån modern människa, en sån som har Iphone. Hur svag är inte den bevisningen, då?

Jag kände mig dock lite utmanad och grep manualen och tänkte att nu, nu ska han få se på trissor, den gode maken.

Herregud! VEM skriver tekniska manualer? Man trasslade ju in sig redan på första meningen och sen kom man liksom aldrig rätt igen. Så småningom, med gemensamma krafter, kom vi dock fram till att jo, visst skulle det funka, och nog var tv:n förberedd, men för att peta i mojängen i manicken så saknades en mackapär.

Det var då min tekniska sida slog till. Det var då jag greppade Iphonen och ringde syrran och bjöd in oss på fotbollstittande. Mycket lyckat! Vi fick pratat och gått på promenad med lycklig Huligan, maken fick tittat på fotboll och alla fick fika med rabarbermuffins.

Så har man tekniska problem - vänd er med fullt förtroende till undertecknad!

(Och här utbrister hela Huliganfamiljen i ett stort och innerligt tack till syrran!)

6 juni

Ja det är ju väldigt bra med nationaldag måste man säga. I synnerhet när solen skiner som den gör, vilken fantastisk helg det varit! Huliganen tycker i och för sig att det är något i varmaste laget, men han knoppar in i skuggan på altanen och har det nog ganska skönt.

Och skönt, det har jag det också. Här sitter jag i skuggan under äppleträdet på samma altan, virkar, pratar med maken (som försöker läsa en historisk artikel och därför mest svarar "mhmm..."), bloggar och dricker ett glas vitt vin med lite is i. Tanken på att det är måndag och jag egentligen skulle suttit på jobbet gör ju inte känslan mindre behaglig!

Men tro nu inte att jag bara suttit här och slöat hela dagen. Nänä, här har susats runt. Gåtts på tidig långpromenad med hunden (medan det fortfarande var någorlunda svalt), bakats lite, sovits lite (ok det kanske är en ganska slö aktivitet, det medges) och sen så har maken och jag tränat lite på drivingrangen. Det gick väl rätt ok, jag sprätte bollar i diverse riktningar. Sen föreslog maken att vi skulle träna bunkerslag.

- OK! Kör i vind! svarade jag som inte bangar för någonting (om det inte inbegriper skidor och utförsåkning).

Jag vevade på. Sanden yrde. Bolluslingen låg kvar och log försmädligt. Men vad i helskotta?! Jag vevade på igen och nu träffade jag. "Fjutt" sa det och bollen hoppade iväg tre dm och rullade sedan tillbaka. Maken tittade på och frågade med viss försiktighet - han känner nämligen sin frus humör - om han fick komma med ett gott råd.

- Föralldel, sa jag och tänkte för mig själv att det kommer inte att hjälpa. Ånej. Men man ska inte underskatta maken, för rätt vad det var så hoppade bollskrället upp ur bunkern. Och mer än en gång. Då slutade jag. Man ska sluta när man är på topp.

För övrigt så var vi bortbjudna igår. Och jag var så till den milda grad uppsnoffsad att jag hade klänning med bra schvung i kjolen och högklackade skor! Jajamen, här sparades inte på effekterna. Det kändes dessutom som ett överkomligt projekt eftersom vi inte skulle gå längre än in till grannen, så jag klamrade mig fast vid makens arm och stolpade iväg. Och idag sitter jag här och kommer ihåg varför jag så sällan går i högklackat. Mina fötter är liksom inte gjorda för att vara så eleganta - men snyggt är det. Maken jublade, han gillar högklackat och nu får han leva länge på det här minnet.

Det är olika med helger

Denna helgen sitter jag i sommarvärmen på altanen, iförd sommarklänning och bloggar. Vi har cyklat till stan. Suttit ute och ätit lunch. Njutit av solen, värmen och livet i största allmänhet.

Förra helgen gick ju mer i lammullskoftans tecken. Jo för syrran och jag drog ju till Glasgow för att besöka dottern. Det var nervöst, det var det - skulle vi komma iväg? Med tanke på illvilliga isländska vulkaner som gjorde sitt för att sätta käppar i hjulet. I rent uppfostrande syfte (se hit, alla isländska vulkaner!) vill jag alltså visa en väluppfostrad skotsk vulkan, en som liksom gjort sitt och som nu vilar på sina lagrar och som möjligen är lite svettig att ta sig uppför, men annars är stillsam och beskedlig, nämligen Arthur's seat i Edinburg.



För övrigt var det en mycket trevlig, om än något kylig och regnig helg. Det regnade dock inte hela tiden, ånej! Men liksom ofta. Det var "paraply upp!" och "paraply ned!" ideligen, ideligen. Vi är dock tre rediga kvinnor så vi löste det genom att ägna oss åt lite shopping bl.a. Bl.a. köpte jag mig en prickig väska, för jag insåg att livet, det är liksom inte värt att leva om man inte har en prickig väska. För säkerhets skull köpte jag mig en prickig plånbok också. Allt för att passa ihop med bloggens prickiga tema.


Sen så åt vi också. Såklart. Man kan ju inte resa bort utan att äta? Fast någon haggis blev det väl inte den här gången.... det blev afternoon tea på the Willow tearooms vilket kan beskådas här! Fast vi åt ju nyttiga saker också, härliga frukostar, gröna sallader, pregnant Jooles pasta ur Jamie Olivers bok, frangipani. Oss gick det ingen nöd på!


 



 



 

 

 

Det är väldigt bra att resa med syrran. Till exempel om man ska sy maskeraddräkter med miljarders paljetter på. Dottern ska nämligen på maskerad där med skotskt tema. Det snillrika barnet har därför valt att gå som ett regnmoln, vilket känns synnerligen skotskt!  (en avgjord förbättring från när hon var barn och prompt ville bli utklädd till bord och jag fick tvinga på henne en tyllkjol och säga ifrån att hon fick väl vara prinsessa som alla små flickor vill - herregud jag kan väl inte sy ett bord?! ). Sy är inte min starka sida. Inte dotterns heller tror jag. Så vi lagade mat och syrran sydde:


 

Ena dagen skulle vi ta en morgonpromenad i Glasgows fina botaniska trädgård. Denna promenad fick till att börja med ske inomhus eftersom himlen öppnade sig. Igen. Det gjorde dock inget, det finns fina växthus där.

Så småningom klarnade det upp, och jag tvingade med mig syrran och dottern att beskåda rosorna.

 

Det klarnade upp mer och mer, och vi vandrade längs river Kelvin och det var riktigt fint, vilket kändes som en angenäm omväxling måste jag säga.

 

 

 

Dottern behövde dock ägna sig åt diverse kemistiska aktiviteter. Hennes moster och jag följde med och ställde diverse intelligenta frågor. Eller rättare sagt, det kanske jag inte gjorde, jag begriper verkligen inget av kemi så jag fotograferade sånt som ändå ser påtagligt ut. Labbglas, till exempel.

Dottern utförde diverse mystiska riter i ett dragskåp, och vi fann för gott att lämna henne där ett tag (vilket hon säkert uppskattade!), medan vi drog oss ner mot stan och förberedde shoppingen.

På vägen hem gjorde vi ett stopp i Edinburgh vilket är en vacker stad. Vackrare än Glasgow får man väl säga, även om jag gillar frejdigheten, vänligheten och andan i Glasgow mycket. Jag förstår förvisso inte vad de säger, men man blir glad av att höra det vilda tungmålet.

Men visst är Edinburgh fint?

Skotsk industri ligger också i den absoluta teknologiska framkanten, se bara här!

 

Det var verkligen en himlans trevlig resa! Mycket prat, mycket mat, mycket shopping och väldigt roligt att få träffa dottern igen. Då blir man så här glad!

P.S. Det regnade inte i Edinburgh. Det haglade. En synnerligen vältajmat liten hagelskur precis utanför en härlig garnaffär så visst kom jag hem med lite garn. Och håll i er nu; det var inte grönt!! Nix ett lila merinoull/silkesgarn fick följa med. Och en härva rött. Men inte den minsta lilla gröna garntåt, vilket kändes lika omvälvande som att syrran besökte en quiltbutik i Glasgow och kom ut utan att ha köpt något tyg!! Jomensåatt. Man kan fortfarande förbluffa sin omvärld.

Är detta rättvist?

Som valp och unghund var Huliganen en morgonpigg liten rackare. Förvisso kunde jag väl tycka att det bland blev väl tidigt, men jag är ju också en sån där rälig "morgonstund-har-guld-i-mund"-figur. Eller kanske snarare var. Jo för jag tycker mig ha märkt att såväl hund som matte inte skuttat upp med samma frenesi som ett par duracellkaniner i ottan, nix vi har liksom börjat sova lite längre. Ibland händer det rentav att Huliganen legat kvar i sin bädd och obekymrat snarkat vidare när jag svingat de lurviga över sängkanten och tassat ut i badrummet.

Därför tänkte jag att det nog var helt ok för maken (som aldrig utmärkt sig för någon vidare morgonpigghet) att passa Huliganen när jag och syrran var och hemsökte dottern i Skottland. Och se, där tänkte jag helt rätt, för när jag kom hem igen rapporterade maken belåtet att morgonpromenaderna under helgen skett vid halvtiotiden ungefär.

Idag är det helg. Därför tänkte jag mig att man kunde ju sova lite längre, så att man vaknade upp och såg utsövt och fräsch ut. Åtminstone utsövd, man kanske inte ska ta i?

Hunden vaknar 06.00 och kör en sval nos i armen på mig. Jag öppnar ett sömnigt öga och väser att han ska tänka på mattes utseende, hon behöver sin skönhetssömn! Huliganen ser road och oövertygad ut, men knörvlar ihop sig i sin bädd igen. Fem minuter senare petar han på mig igen och påstår att han behöver gå ut.

- Det gör du inte alls det, säger jag bestämt. SOV!!
- Det gör jag visst det! Jag behöver gå ut jättemycket. Gå upp slöfock!! säger Huliganen minst lika bestämt.

Jag fnyser och rullar över på andra sidan. Då börjar Huliganen grumsa. Mutter, mutter. Snurra, snurra.

- Jag behöver bajsa! säger han sen. Med stort eftertryck. Jag inser när jag är slagen och pallrar mig ur sängen. Maken sover lugnt vidare. Jag ser ut som ett russin och alls inte som en nyponros, och det är helt och hållet den lille huliganens fel.

Varför det är bra att ha rabarber i trädgården

Tja det kan ju finnas många anledningar till det; man kan använda bladen som regnskydd, till exempel. Eller använda dem och göra cementavgjutningar.

Fast det finns ju bättre användningsområden som man rent spontant kan komma att tänka på;

Rabarbermuffins med kanel&nötströssel - det är en utmärkt anledning till att dela sin trädgård med ett rabarberstånd eller två.

För att inte tala om rabarber&jordgubbspaj! En lika utmärkt anledning. Visst för all del, havregrynsgröt i all ära... men lika gott som rabarberpaj, det är det inte.

Sen är det ju uråldersgenerna inom en som talar. De där från när man var en liten urtant som rusade runt och skördade och lagrade och samlade i ladorna för bistra vintertider. Det är onekligen tillfredsställande att skörda i sin egen trädgård och spara för framtiden.

Voila! Titta! Jag har minsann gjort rabarber&vaniljmarmelad! OK, kanske man inte direkt håller svälten från dörren med två burkar marmelad (och dessutom knappt två burkar om man ska vara petnoga) men nog blir man imponerad av min oerhörda husmodersaktighet som syltar och saftar? (Eller "marmeladar" om vi nu ska vara fortsatt petiga). Själv är jag i alla fall oerhört imponerad!

Nu tycker man kanske att om man låtit bli att blogga på flera dagar så kanske man kunde skriva om något annat än rabarber? Fast jag vet inte... jag har lite svårt att släppa rabarbertemat känner jag. En rabarberfärgad kompromiss är nog på sin plats!

 

Jag var i Köpenhamn och shoppade garn. Med hakan fyrkantig av beslutsamhet knallade jag in i affären. Här skulle inte köpas grönt garn! Nix. "Grönt är skönt" sa jag till mig själv, "men det finns ju andra färger, världen är full av färger! Blåa, röda, rosa, gula, gråa, svarta, gredelina!" Nu skulle jag visa att jag kan välja från en annan färgskala. Att jag har vidare vyer. Att jag inte är en gröngöling. Det gick väl sådär... fast lite mer gulgrönt än vanligt får man väl ändå säga?

Jag får nog vara nyskapande en annan dag.