Empirisk studie

Nu har jag haft en veckas semester, ja är rentav inne på den andra och sista. Väldigt skönt med semester är det ju, det har man liksom en spontan känsla av.

Det finns dock ett orosmoln! Nämligen oron för att hjärnan ska gå i ide och skrumpna ihop under ledigheten. Det vill man ju inte vara med om, alltså har jag trimmat de små grå hjärncellerna med diverse tankenötter under ledigheten så att de ska fortsätta att vara spjångiga och alerta.

Jag har bland annat roat mig med att fundera på om det verkligen är så att semestermorgnar är lite behagligare än jobbmorgnar? Jag har vägt för och emot, grunnat, grubblat, lagt pannan i djupa(re) veck.

Men så kände jag att ingen möda får vara ospard, är man vetenskapligt lagd, så är man! Alltså tog jag mig till jobbet igår. Jag kunde genast konstatera att jo, det kändes tyngre. Måhända beroende på att det är uppförsbacke hela vägen till jobbet. Onekligen ett tungt vägande bevis! Men man vill ju inte dra några förhastade slutsatser, alltså kände jag noga efter. Gjorde + och -listor.

Efter mycket övervägande kom jag fram till att jo, det är nog trots allt så att det är lite angenämare med semestermorgnar! Denna slutsats underbyggdes också av att cykeln på hemvägen rullade väldigt lätt...

Idag kom det slutliga beviset, nu när jag är tillbaka från min utflykt till grottekvarnen. Hör bara här på dessa otvetydiga bevis:

1. Igår, självaste jobbdagen, regnade det på morgonpromenaden. Ja faktiskt hela vägen till jobbet.
2. Idag, semesterdag, kom solen fram och regnjacka var alls icke nödvändig.

Glasklart eller hur? Vi kan nog säkert dra slutsatsen att semestermorgnar är lite lättvindigare än andra morgnar. Kalla mig Sherlock.

Och nu kan hjärnan få gå lite i dvala ett tag - tills det åter är dags att damma av den gamla velocipeden och bege sig mot den plats som håller huliganhemmet med frolic och havregrynsgröt.

Släktbesök

Idag hade vi fint besök! Tänkte först skriva att det var tjocka släkten som hälsade på, men när släktingen väger ca 4 kg så vore det väl "tjock" verkligen fel adjektiv?



 Vi gick ut i trädgården och undersökte den ur alla vinklar och vrår, de skärskådades ur alla aspekter. Provluktning av gräs till exempel.











 Jag försökte få Huliganen och Zoya på samma bild, lättare sagt än gjort.





 Rätt vad det var stannade Zoya till och började speja - det var något som lät bakom grönskan!! Och det som lät var Linus, som såg ut att tänka "jädrans staket".








Ibland blev jag kanske lite för närgången med kameran... man kan ju vilja vara lite privat emellanåt!

Vi är synnerligen nöjda med detta vackra tillskott till familjen!

Blekt, glåmigt och rödörat...

...så vaknade vi imorse. Det bleka och glåmiga (och för all del rödörade) berodde inte på ett kvälls utsvävningar i den större stilen, tyvärr. Nix, det kom sig av att det åskade här i natt. Och med en hund som blir mer och mer åskrädd vartefter åren går är det liksom svårt att sova då.

Man vaknade miss-i-nassen av att något frenetiskt försökte ta sig in under sängen (det var inte maken). Utrymmet mellan sängkanten och golvet är mycket trångt, så Huliganen gav upp försöket, men jag, som är en klok och insiktsfull matte insåg att nu, nu är det nog åska på gång!

Mycket riktigt, åskan kom närmare och Huliganen blev mer och mer panikslagen. Uppenbarligen är det oerhört lugnande att försöka gräva sig ner genom mattorna (själv har jag inte provat), så det var vad han gjorde. Nu tycker jag inte vi är onödigt petiga i det här hemmet, men vi tycker väl inte att mattor ska ha stora hål i sig, så jag försökte lugna honom. Vi stängde in oss i badrummet, drog för gardinerna och sjöng små lugnande visor. Den enda effekten var att Huliganen blev fast övertygad om att nu hade det totalt slagit slint för matte, sitta där och sjunga i mörkret mitt i natten?!

Vi drog oss in mot sovrummet igen och rullade ihop mattan. Medan jag rullade tog Huliganen ett pantersprång upp i sängen.

- Maken märker nog inte en västgötaspets i sängen, tänkte jag lättsinnigt då.

Och det kanske han inte hade gjort - om inte Huliganen försökt gräva sig ner UNDER husse. Och när någon försöker trycka sig ner under den kudde man själv försöker sova ovanpå, ja då vaknar man.

- Det gör inget, det är synd om grabben, sa maken då. Är det konstigt att man älskar denne praktmake? Va?

Vi halade dock ut hunden under kudden och sen fick han ligga hos mig medan jag klappade honom lugnande. Åskan drog bort och hunden hoppade ner ur sängen. Fast helt nöjd var han ju inte, så han kom på att om man ligger på sidan och sparkar och sprätter, ja då kommer man ändå in under sängen. Om man bara vill tillräckligt mycket. Och det ville Huliganen.

Sen sov han under sängen, och vi sov i sängen tills morgonen randades, regnig och mörk men saligen åskfri.

Det röda örat? Ja det får man om man är så trött att man somnar på ett öra som vikt sig.

Och nu är det vissa som är tar sig en extra tupplur efter en ansträngande natt.

Huliganen har fått en kusin!

I februari var jag och syrran och systerdottern och tittade på valpar - ja faktiskt inte bara valpar utan även charmerande vuxna hundar.

Nu var det så att man vet ju hur det är, man har en hund och rätt vad det är så har man en hel hög. 11 till exempel. (fast vad vet jag om det, jag som bara har en (1) hund, sa hon lite bittert.... å andra sidan, det är ju en sjujäsikens hund! sa hon, genast betydligt gladare).


Som sagt, man insåg att mängden hundar kanske skulle vara något mindre - och då kom man på att min syster, hon skulle bli en utmärkt matte till en fin liten papillondam! Och det hade man alldeles, alldeles rätt i. Så nu har lilla Zoya flyttat in!

Och eftersom syrran till all lycka fick punktering fick jag ju följa med och hämta hem vovven och passat på att kela med en hel hög med andra små piggelina hundar - då var det nära att det följde med ytterligare en i väskan kan jag ju säga!

Idag har Zoya fått träffa Huliganen - och då kan man ju genast dra slutsatsen att Huliganen fick träffa Zoya. Det var ögonblicklig kärlek från hans sida och han ville bums bjuda upp till dans och sedan bjuda hem henne för att kolla på etsningar. Zoya tyckte att han fick minsann uppföra sig, men sen tyckte hon nog ändå att han var en schysst grabb. Måhända något gapig, men snäll.

Själv hade jag ju tänkt ta en massa bilder i trädgården på kusinerna - men eftersom det hällregnade blev mina planer totalt tillintetgjorda, så vi fick nöja oss med att äta chokladfondant i växthuset medan hundarna pilade ut och in och blev blöta och glada.

Sen försökte jag fotografera inomhus, men dels var det för mörkt, dels fick jag liksom två hundar i knäet när jag satt på golvet och tog fram kameran. Inte lätt då, kan jag ju säga.

Men någon liten bild blev det ändå på underverket!





 Det kommer att bli bra, det här!

Hur man får tyst på en granne

Igår blev vi bjudna på kvällsmat av Ellenfamiljen. Väldigt trevligt! Inte blev det mindre trevligt av att vädret spottade upp sig så att vi kunde sitta ute i trädgården. Vi satt där och njöt av lantlivets frid och den ljumma kvällsvärmen.

Då började det låta inne hos grannen. Det lät av trummor och pling-å-plong och tro mig på mitt ord, det var inte trummor och pling-å-plong av njutbaraste slag.

Ellenmamman, som är en snabbtänkt och redig person, insåg att något måste göras!

- Här måste anläggas moteld! sa hon och ilade med raska steg in i huset och hämtade en gammal sångbok från min barndomstid, nämligen den  oranga "Nu ska vi sjunga".



 - Sjung! sa hon uppmanande till mig och placerade boken i mina nävar och Ellen i mitt knä. Och jag, som är en timid och blyg person, vågade ju inget annat. Jag sjöng om Kungens lilla piga och Ekorrn som satt i granen och Jag heter Annika jag tralalala och det ena med det andra.

Efterhand blev jag riktigt uppvärmd och i gasen och klämde i för kung och fosterland. Då blev det tyst hos grannen och jag hörde hur de gick in i huset och stängde dörren. Ellenmamman log triumferande.

Och Ellen somnade av pur utmattning - förmodligen för att slippa ifrån mer ylande.





Den stora bataljen!

Igår hade vi årets traditionella golffamiljefejd. OK, det var första gången, så kanske det är att ta i att kalla det en tradition, men alla traditioner börjar väl någonstans?

Från själva bataljen har jag inga bilder, men låt mig bara påtala att kampen böljade hård över fairways och greener. Hopp tändes! Hopp släcktes! Svordomar osade. Jubelrop klingade. Det var syrran och maken och systerdotter och svärson och sonen och jag som kämpade.

Vinsten var en buckla som systerdotter med make inhandlat på loppis. De, som hade sett tingesten i verkliga livet (IRL för den datoriserade generationen), verkade något tveksamma till att försöka vinna pokalen och ge den ett hem även om de kämpade på bra. Vi andra, som inte sett skapelsen och levde i lycklig okunnighet, stred som gladiatorer utan att hämmas av synvillor. Maken och jag tyckte oss ha en komfortabel ledning, men blev snöpligen omsprungna av lag Syrra&Son som på de sista hålen tog in och gick om.

Sen samlades vi hemma hos oss för lite mat och prat och firande i största allmänhet.













 Vi stod där i kvällsolen och njöt av livet och väntade på bubblet. Då kom maken... "Min gud, han har blivit galen! Han ska säkert hota till sig pokalen!" tänkte jag. Men sen kunde vi andas ut, som tur var.









 Tja, sen åt vi och pratade och drack och hade det väldigt trevligt. Alla fick pris också, och det är ju faktist de bästa tävlingarna tycker jag! Den fina pokalen får vänta tills nästa år... men då ska den flytta in i huliganhemmet har jag tänkt!





Sommarfrukost i växthuset

Frukost är egentligen inte min passion, även om jag plikttroget slevar i mig dagens kvot av havregrynsgröt varje morgon efter hundpromenaden.

Men frukost i växthuset är en helt annan sak!