Lite lindring i vinterrusket

Trots min eländesklagan i förra inlägget så finns det dock saker som lindrar. Som gör att man ser framtiden an med större tillförsikt. Som gör att man blir varm om hjärtat, lite lätt fjollig och plötsligt börjar prata med pipig jollrande röst.

Japp! Jag pratar om.... VALPAR!!!

Systerdottern har en arbetskamrat med hunduppfödning. Systerdottern frågade i julas sin mamma (den listige räknar säkert ut att systerdotterns mamma är... tada! just det! Min syster!!) om hon ville komma och titta på valpar när de var tillräckligt gamla. En sån chans kan ju inte få passera, utan jag bjöd raskt in mig själv och lät förstå att det blev inget valptittande om inte jag fick komma med.

Idag var det dags. Full av förväntant packade vi in oss i bilen och körde iväg. Maken fick inte följa med, men han började bli lite lätt ängslig och frågade misstänksamt - du ska väl bara titta? INTE köpa! Inte komma hem med valp!

- Självklart! svarade jag sorglöst. Jag ska bara titta. Jag har inte tid med valp just nu, jag jobbar för mycket och livet är inte så valpvänligt. Men titta får man. Planera för framtiden. Förresten är de säkert inte söta alls, skulle jag tro. Inte lockande på något vis, fortsatte jag sen och korsade fingrarna bakom ryggen.

Maken såg inte övertygad ut, men släppte med viss bävan iväg mig.

Så kom vi få fram och möttes av ett charmigt och piggt litet gäng. Ett gäng som inte stod stilla många mikrosekunder. Ett gäng som således inte var så där våldsamt lättfotograferat, men däremot så alldeles väldigt lättgullat.

Vi kastade oss bums ner på golvet och jollrade och klappade och gullade så att det stod härliga till. För vem blir inte lite fjollig i närheten av såna här små pluttefnuttegullefjun? Med genomskådande blickar, trots att de bara var fyra veckor och precis lärt sig gå. Med världens gulligaste små svansar!

 

 

 

 

Jag behärskade mig och muttrade tyst mitt mantra för mig själv: jagskainteköpavalp, jagskainteköpavalp... INTE. Oj vilken vacker moder valparna hade.

 

Och en blivande moder... herregud FLER valpar! Som inte ska flytta hem till mig...

Jag är en beslutsam kvinna. Jag klarar det här. Hoppas jag.

 

Sen fanns det fler valpar! Den här lille rackaren var så livlig att han var nästintill omöjlig att fotografera.

Han klättrade upp i mitt knä och bet mig i fingret - ögonblicklig kärlek kan jag meddela.

Sen bände vi oss loss med kofot från valparna och körde hem. Jag klev in genom dörren och meddelade maken att jag varit ett under av självbehärskning och inte köpt valp! (Jag har bara tingat en)

... Äsch jag kunde inte låta bli! Jag visste att maken kommer att läsa inlägget och jag vill se hans min när han läser förra meningen! Så skojfrisk är jag av mig. Men nej, jag har inte tingat någon valp, käre make.

Någon gång ska det bli en papillon i Huliganhemmet, det ska det. Först en (minst en!!) vätte till, sen en papillon. Så får det bli. Men inte just nu, tyvärr.