Nyanskaffningar

Gräsklipparen drog sina sista andetag. Bildligt talat alltså, för i verkligheten andas faktiskt inte gräsklippare. Man kanske ska säga att den amputerade sig själv, utan hopp om bättring via transplantation? Hantaget rostade ohjälpligt sönder och gick av - väldigt osolidariskt och den var ju ändå bara drygt 20 år gammal?!

Det var alltså läge för att köpa en ny. Ja om man inte vill ha en vajande gräsäng eller alternativt slå gräsmattan med lie. Det ville vi inte. Jag övervägade att låta Huliganen extraknäcka som får eftersom han ändå käkar ett eller annat grässtrå, men den osamarbetsvillige hunden la in sitt veto mot denna lysande idé.

Alltså gjorde maken en marknadsundersökning. Och alltså köpte vi oss, efter att ha lyssnat på en vältalig försäljare, en juleröd maskin av märket Klippo, en praktklippare, en gräsklipparnas konung. Allt enligt såväl försäljare som makens marknadsundersökning.

Igår anlände underverket i all sin röda glans! När jag kom  hem från jobbet hade maken ränt runt med klipparen, lycklig som ett barn på julafton. Sen underhöll han mig en lång stund med att berätta hur tyst den var! Hur bra den klippte! Hur väl den "munchade" det avklippta gräset. Ja såvitt jag förstod hade jag nästan brädats ur min förstaplats på makens favoritlista av sagda maskin.

Gräset var dock välklippt och jag utdelade välvilligt beröm till såväl gräsklipparen av mänsklig art som den maskinella varianten.

Sen slog vi oss ner på altanen och maken plockade fram alla papper som följt med Klippon. Han plockade fram bruksanvisningen och bleknade lite. Sen läste han högt för mig "innan du klipper första gången, se till att du läst bruksanvisningen och förstått den". (Kursiveringen är min). Oj!! Här hade maken ränt runt alldeles obeläst och klippt på som om det vore en självklar sak, helt utan instruktioner, vare sig förstådda eller oförstådda.

Maken tittade sig förstulet omkring, men ingen hade nog sett fadäsen. Sen ägnade vi oss åt annat och så småningom randades kvällen. När jag skulle gå på kvällsrundan med Huliganen fann jag maken vid altandörren, drömskt tittande ut på gräsmattan.

- Jag längtar efter att få klippa gräset igen! utbrast han, och tittade strängt på gräset för att få det att växa lite snabbare.

Själv undrade jag lite tyst för mig själv om han blivit spritt språngande galen, men traskade ut i sommarkvällen med hunden.

Imorse frågade jag maken om han förstått bruksanvisningen, även om han nu gjort det i fel ordning, klippt först och läst sen? Och jo, det hade han, sa han. Det var ju för väl.

Jag förutser att vi de närmaste veckorna, i alla fall innan den första förtjusningen lagt sig, kommer att ha kvarterets mest välklippta gräsmatta...

Drömmar

Första dagen på jobbet idag - slit och släp, ingen rast och ingen ro. När jag färdats hem på velocipeden föreslog jag för Huliganen att han kunde ju få ta hand om matte lite - det kunde så att säga vara payback-time för all frolic som funnit sin väg ner i hans hungriga gap. Han kunde ju springa lättare ärenden åt matte, fläkta henne med palmblad (eller stora funkiablad i sorglig brist på palmer)? Huliganen stirrade kallsinnigt och avfärdande på mig och fortsatte sin sysselsättning, nämligen att sova i solskenet på altanen. Skithund. Är det tacken, det?

Nåja, jag drömmer mig bort, bort till ledigare dagar. Som till exempel när maken och jag återigen hemsökte vårt västra grannland. Jojomensan, vi har fått vår beskärda del av tungomålstalande!

Fast först for vi till Helsingborg för att titta på Kärnan. Och det gick väl bra. Att titta på, alltså. Andra prepositioner, "i" faller en ju osökt i tankarna, gick inte för Kärnan var stängd för renovering. Nåja, man har väl en egen historienörd i familjen, en som kan visa och berätta! Om Kärnan som var högt, men stängt.





 Sen så hittade vi till all lycka en basilisk också! Maken samlar nämligen på basilisker - ja är det inte skalbaggar eller riksvägar eller svenska 50-talsfilmer så är det basilisker. Medge att han har en bred intressesfär!



Sen gick vi in i Mariakyrkan. Där hittade vi inte direkt basilisker, men andra saker att titta på: votivskepp, såväl med som utan segel till exempel.











 Sen drog vi till Helsingör. Det var vi och ungefär halva Helsingborgs befolkning. På väg av båten mötte vi en stor del av Helsingörs befolkning som skulle in till Helsingborg. Jag, som är en klurig figur, kom på att om alla bara stannade där de var så hade det blivit betydligt tommare och mer angenämt på båtarna.

Väl framme i Helsingör, som är en förtjusande liten stad med gott om stockrosor ville maken att vi skulle gå på en restaurang som han kände till där man kunde få en delikat hakkeboef. Utmärkt idé! tyckte jag. Och visst var det, om det nu inte varit så att senaste gången maken var där var ca 1967 och han hade lite lätt dimmiga begrepp om var restaurangen befunnit sig. Vi hittade märkligt nog inte dit! Men det löste sig ändå, det blev frokostplatte så alla blev nöjda!

Efter inmundiga lunch gick vi för att titta på karmeliterkloster som är Nordens enda komplett bevarade medeltidskloster. Där kan man varje fredag och lördag kl 14 gå en guidad visning till det synnerligen facila priset av 20 danska kronor per person. Det var ingen rusning direkt, faktum är att åhörarskaran bestod av tvenne rekorderliga personer, nämligen a) maken och b) jag. Å andra sidan så är ju i synnerhet maken (fast även jag) så intresserade att farbrorn som berättade blev riktigt i gasen och höll på i över en och en halv timme. Kan varmt rekommenderas! Underbar miljö och väldigt intressant.












Tja och det var väl ungefär det. Hamlet hanns inte med den här gången, men Kronborg lär nog ligga kvar där det ligger.

Människor vi mött

Häromdagen var Huliganen och jag och hälsade på fadern. Efter uträttat värv traskade vi hem genom staden och när vi passerade stationen i god ordning blev vi beropade av en man.

- öööhhh, vad är det för hund? undrade den unge mannen som var proppfull av svällande muskler och tatueringar, men försedd med väldigt lite hår.

- en västgötaspets! svarade jag stolt och tittade kärleksfullt på Huliganen.

- Får man klappa? undrade den unge mannen vidare. Jag gav det äskade medgivandet och hoppades inom mig att Huliganen inte skulle ha alltför mycket synpunkter. Klappandet utföll dock till belåtenhet.

- Jag älskar djur! utropade den unge mannen sedan och då log jag uppmuntrande mot honom och höll med om att djur, det är verkligen kryddan på moset, pricken över i:et och allt det där.

- Jag skulle mycket hellre slå ihjäl en människa än en hund, fortsatte den unge mannen.

Jag drog mig försiktigtvis och förstulet åt sidan. Bara omutifallatt, alltså.

- Det är mycket lättare att hata människor än hundar, fastslog den unge mannen.

Och där någonstans kände jag att det var dags att säga tack och adjö och vandra vidare på vår väg. Medan det fortfarande var "vi" och i pluralis alltså.

Promenad på heden

Det var varmt. Det var soligt. En perfekt dag för en promenad på heden!

I all synnerhet som vi fick sällskap! Så vi vandrade längs samma stig och snusade i allsköns samförstånd. Vi hängde i baren och skuttade i högt gräs, våra frisyrer blev vindrufsiga och livet var skönt och fritt!


















 Vi mötte även diverse vilda djur på heden. Se bara på denna vildsinta fjäril!



 Vi kom dock hem med livhanken i behåll, nöjda och belåtna med vår utflykt.

Besöksstatistik

Förra året skrev jag ju långa litanior om Bilprovningen och min golgatavandring där. Då fick jag ju bums besök i min blogg av bilprovningens server.

Idag roade jag mig återigen med att titta på besöksstatistiken; jag gör det ibland och undrar vem som döljer sig bakom alla servrar och vem det är som följer mitt liv med maken och huliganen, ja förutom de närmaste då som mer eller mindre är tvingade att läsa min blogg. Vad såg jag väl då? Jo att Ängavallen AB varit inne på min blogg i inte mindre än 7 minuter, och den som har ett bättre närminne än jag kommer kanske ihåg att jag i gårdagens inlägg skrev om det mindre lyckade besök vi hade där. Inte för att inte gården är vacker (det är den), eller att maten skulle vara dålig (kan jag inte uttala mig om), utan för att vi helt enkelt inte fick någon som helst service; när det är tre (3) sällskap som ska äta lunch ska man väl inte behöva sitta och vänta i närmare en kvart utan att någon som mycket som hälsar en välkommen, ger en menyn eller åtminstone säger att de kommer så fort de hinner? Två bastanta skåningar kan man väl liksom inte direkt missa i matsalen?

Så kära Ängavallen, skulle ni hedra min blogg med ett nytt besök, lämna gärna en kommentar!

Och när jag nu ändå sitter här och undrar, så undrar jag faktiskt vem det är i Canada som rätt ofta läser min blogg? Väldigt roligt att ha en läsare där måste jag säga, men lite kittlande för nyfikenheten. Jag kan ju inte direkt påstå att Huliganbloggen är en av de större bloggarna... men jag tittar på den lille Huliganen och säger till honom att han minsann är en internationellt känd Huligan! Huliganen plirar på mig, gäspar och rullar ihop sig igen och sover en stund till - han tycker det är självklart att alla vill läsa om honom.

I vilket fall som helst, vi uppskattar alla våra läsare! Även de från Bilprovningen och från Ängavallen. Ni är alla varmt välkomna hit!

Nördarnas paradis

...eller Roadtrip med Maken


Jag har kanske nämnt vid något tidigare tillfälle att maken har en viss svaghet för att skaffa sig hobbies av de mest märkliga slag. Ja han kan helt enkelt inte passera en hobby med anstrykning av nörderi innan han raskt och geschwint anammar den.

Nu har maken gjort en ny bekantskap, en som i all oskyldighet nämnde att det finns en tidning som heter Riksettan. Detta är uppenbarligen en tidning som behandlar våra gamla riksvägar, sträckning, gamla mackar, 50-talskaféer etc. När maken hörde talas om detta tändes det en intresserad glimt i hans ögon - självklart kunde han inte stå emot frestelsen att till alla sina övriga intressen foga ett sånt praktexemplar till nörd-hobby.

Maken är en man som går grundligt tillväga. (Är någon förvånad?). Han scannade in Lantmäteriets kartor och ritade ut sträckningar, inte bara 50-talsvarianten utan även den från sekelskiftet 1900. Häromdagen var det så dags för premiärturen. Hunden (aka Huliganen) och jag var lätt skeptiska, men följde med. Jag för att köra medan maken läste kartor, Huliganen för att jag mutade honom med frolic.

Vi skulle gå ut lite lätt med att följa Rikstvåan från Lomma till Trelleborg - och dessutom köra 50-talssträckningen ner och sträckningen från 1900 hem. Ja ni förstår hur spännande det var!

Bilen styrde kosan mot Lomma och skulle där köra Strandvägen. Då stötte vi på första hindret!! Någon, förmodligen en helt historielös vandal, hade spärrat av Strandvägen - ja man baxnar.



 Vi gav inte upp hoppet utan gjorde en kringgående rörelse och stötte på det kulturella centrat i Lomma. I Lomma kan man såväl dansa som släktforska som brottas. Ett rikhaltigt utbud av nöjen!









 Vi hade dock inte tid att vara kulturella, här gällde det att färdas vidare! Vi körde genom Malmö, och det finns icke på bild ty chauffören var fullt upptagen med att hålla tungan rätt i mun - jag gillar inte direkt att köra där nämligen.

Så småningom skulle vi köra vidare söder om Malmö söder om Petersborgs gård ("Sveriges minsta fideikommiss" upplyste min egen käre nördmake mig om), och där såg man återigen hur historielösa vandaler varit i farten. Hmpfff!!! är det minsta man kan säga.



 Det blev till att göra en ny kringgående rörelse och ansluta till rikstvåan lite längre söderut. Vi passerade diverse byar av olika slag. Bland annat Vellinge. Där kunde man ätit lunch, om inte Gästgiveriet hade varit stängt just då.

Vi färdades alltså vidare, ända tills vi kom till Ängavallen.

- Här kan vi äta! utropade jag som började bli rejält hungrig. Ängavallen är en vacker gård och har en fin restaurang och ljuvliga omgivningar av skånskaste slag



 Ängavallen är känd för sina glada grisar. Vi kom dock inte närmare en gris än så här:

Ja faktum är att det blev ingen mat här heller! Nä, för servicen var urusel, för att inte säga helt obefintlig. Vi körde således vidare mot metropolen Trelleborg. I Trelleborg regnar det och längs gågatan finns det diverse matställen som i stort sett serverar kebabpizza allihop, eller möjligen grillburgare.

Till slut hittade vi dock en pub där vi intog en dagens som visade sig vara oväntat smaklig och med en rapp, glad och tillmötesgående personal. Där hade vissa (typ de på Ängavallen) kunnat gå på kurs.

Därefter skulle vi köra hem igen - oj vilken spännande dag det var! Och nu skulle vi då köra vägen från sekelskiftet 1900!! Det var så att man fick gåshud av upphetsning.

Vi gick ut hårt med att köra in på ett industriområde och virra runt där ända tills jag tog saken i egna händer och vägrade köra in på varenda liten återvägsgata där. Trelleborg (och Rikstvåan för den delen) vann inga popularitetspoäng där kan jag ju säga.

Men på ringlande vägar och med god vilja tog vi oss ända mot hemmet. Den här gången via Bjärred, där maken föreslog att vi skulle stanna vid Långa Bryggan och äta glass, förmodligen i en svag känsla av att lilla hustrun kanske behövde blidkas lite med en sån.








 Så här spännande har vi det på våra semestrar! (Har jag någonsin nämnt att vi kört Europa runt och tittat på olympiska hoppbackar?)

P.S. Jag älskar maken varmt - trots (eller tack vare?) alla hans ...hm.... udda intressen!

Sommarlunch

Sommarlunch tycker jag normalt sett ska intas i trädgården. Något svalt, något lätt - men nu är det ju inte direkt sommarväder, så då för man taga vad man haver och göra det bästa av situationen. I all synnerhet som man hemsökt sitt västra grannland inte mindre än TVÅ gånger denna vecka.

Alltså får det då bli smörrebröd till lunch.

Och eftersom man lyckligtvis har en systerdotter som gift sig klokt med en man som är en fena på att brygga öl, så får man även ett gott sådant till.

Det kunde varit värre.