Ladda batterierna

Denna veckan har, förutom kantareller och myggbett, inneburit jobb. Mycket jobb, mycket övertid. Och hur kul det än kan vara så blir man lite trött.

Då är det skönt att ladda batterierna med någon timme i Helsingborg.

Där kan man gå på Tant Thea och pilla på alla garnerna tillsammans med en god vän. Låta några följa med hem, jo för det är bara att inse; jag har blivit garnnörd. En sån som lägger garn på hög och klappar på dem.










Och sen, ja sen går man på kondis i 50-talsmodell, dricker kaffe och äter valnötskaka och pratar så att öronen fladdrar.

Efter det är man laddad. "Fully charged" hade det stått om man varit ett batteri.

Så nu är jag beredd; ro hit med fredagsrödtjutet och lite mat. Just bring it on. Jag står pall för det mesta nu!

Om skogens gula guld. Och en viss frustration

Maken och jag har varit runt i skogarna lite då och då för att hitta svamp. Man hör och läser om folk som plockar tonvis med svamp. De kan inte bo på Lundaslätten kan jag ju säga, här är det så ont om skog så i de dungar som finns örler det av svampplockare både bittida och sent. Hur ska man då hinna sno åt sig några kantareller, jag bara frågar?

Men idag stod lyckan oss bi! Efter jobbet drog team Huliganen ut i skogen i det strilande regnet, och för en gång skull kom vi hem med fler kantareller än myggbett! En storartad triumf kan man säga.

Så idag lider jag alls inte av någon svampfrustration, tvärtom har vi rensat och plockat och brynt och haft oss. Med "haft oss" syfter jag då på kantarelltoast så klart!

Nej, frustrationen i rubriken kommer sig av att jag just nu inte hinner blogga så som jag vill. Och jag som har så många rafflande och andlöst spännande inlägg att skriva!

Jag antar ju att en andlöst väntande omvärld biter på naglarna för att få läsa om Roadtrip del 2, den gastkramande berättelsen om när maken och jag körde Rikstvåan norrut? Jojomensan.

Eller få en superintressant redogörelser över makens arkeologiska äventyr i Uppåkraleran, komplett med vilda djur, ädla metaller och ...äääähhhh... spännande lera?

Eller  få läsa om vårt sprillans nya vrålåk?

Håll ut! Det kommer snart!

Ilska

Ibland hickar man till. Idag till exempel hickade jag till lite på lunchrasten och det var inte på något sätt en hicka som föranleddes av för mycket bubbel, till exempel. Några principer har man väl trots allt, och till det hör att inte dricka bubbel på arbetstid. I de allra flesta fall, kanske man ska tillägga.

Nix, hickan kom sig av att jag cyklat ner till stan för att uträtta ett bankärende på lunchen. Väl nere på den lokala gågatan sprang jag på en vän, och då gör man ju som man brukar göra när man oförhappandes träffar på en trevlig prick, man ställer sig och pratar såklart.

Rätt som vi står där hör vi en barsk röst.

- ur vägen, kärringskrällen, här ska jag fram!
- Ja jag är jättarg! fortsatte rösten, och det fanns liksom ingen anledning att betvivla det.

Rösten kom från en liten tant. En liten, tunn och argsint tant.

Vi lämnade rum åt henne och efter en stund fortsatt jag min väg. En bit bort mötte jag två män som såg lätt förvirrrade ut och som uppenbarligen mött samma argbigga.

- Om man ska hota att slå någon på käften för att den inte flyttar sig tillräckligt fort, är det så smart om man går med rollator då? frågade den ena lite undrande.

Och det kan man ju onekligen fråga sig. Det är lite krut i dagens tanter, det får man nog hålla med om.

Åska

Huliganen är en modig hund. Men även modiga hundar kan ha saker som man är lite orolig för och som måste skällas på - samt saker som liksom passerat "jag-skäller-ut-dig-din-j-vel"-stadiet och som man bara är genuint riktigt, riktigt rädd för. Som raketer och smällare. Och åska, som tidigare skrivits om.

Ju äldre han blir, ju räddare blir han. Nu är vi ju verkligen inne i åskvädernas tid och det är inte alltför länge sedan som jag hade ett veklagande inlägg om detta med att ingen får sova när åskan dundrar på nätterna. Detta inlägg lästes av vår vän briardens och kokosbollens matte som raskt ryckte ut till undsättning. Originalbeardisen hade nämligen lidit av samma åkomma och fått medikamenter utskrivna av en veterinär, och av dessa piller delade nu briardens och kokosbollens matte (låt os kalla henne för b-o-k-m för enkelheten skull) generöst med sig av. B-o-k-m (blev detta verkligen enklare??), gav också noggranna instruktioner.

Nåväl, igår kväll när maken och jag satt och njöt av lördagskvällens lugn och ro, för att inte tala om kantarelltoast, citrus och kanelkryddad lammstek med en god Barolo till så insåg jag att något var på gång. Den osvikliga åskbarometern pekade på åska. Dvs svansen var slickad mellan benen och inte ens lammsteken förmådde pigga upp honom till ett ihärdigt tiggande. Förvisso märktes ingen åska, men jag insåg att det bara var en tidsfråga.

Sålunda petade jag i Huliganen några lugnande piller och vi slog oss ner framför tv:n för att avnjuta Trimfens Ögonblick, en film som enligt maken inte kan avnjutas tillräckligt många gånger. Så handlar den ju också om Paris-OS 1924, både gammal och OS på en och samma gång, bättre blir det ju inte!

I alla fall, rätt vad det var så blixtrade det till och dundret kom inte långt därefter. Bredvid makens soffa snarkade Huliganen obekymrat vidare. Succe!

Sen var jag visserligen oförsiktig nog att ta en kvällspromenad medan åskan lät på avstånd och det var väl inte jättesmart, men heller inte katastrofalt.

Vi gick hem (drog i kopplet kan man också kalla det) och skuttade i säng. Hunden övervägde om han skulle ta ett panikkrafs i mattan, men övergav tanken och slumrade fridfullt in i sin binge, alltmedan hans matte snarkade lika fridfullt i sin.

Klockan tre på natten drog åskan in igen för fulla muggar över huliganhemmet och jag väcktes abrupt av en hund som försökte gräva sig ner genom sovrumsmattan, förmodligen till Nya Zeeland eller så. Krafs, krafs, flåsa, flåsa lät det. Jag traskade upp i mörkret och började rulla ihop sovrumsmattan. Den är av lång och smal modell och jag rullade och rullade, och framför mig hade jag Huliganen som backade och krafsade och backade och krafsade. Till slut stod han uppe på rullen och krafsade frenetiskt. Jag trevade mig fram i mörkret, grabbade tag i hunden och stoppade ner honom i hans säng igen och klappade lite på honom.

Och se på sjutton! Eller kanske inte direkt "se", det var ju beckmörkt, men ta det lite bildligt - hunden suckade till, rullade över på sidan och somnade och sov sig sedan igenom dunder och brak och hällregn.

Visst var det en succéartad avslutning på en lördag som inleddes med att plocka tomater och vaxbönor och sedan en långpromenad runt Flyinge med ovannämnda b-o-k-m, komplett med såväl briard som kokosbollshund?

Det är skönt med kemi - och med goda vänner!

Nyanskaffningar

Gräsklipparen drog sina sista andetag. Bildligt talat alltså, för i verkligheten andas faktiskt inte gräsklippare. Man kanske ska säga att den amputerade sig själv, utan hopp om bättring via transplantation? Hantaget rostade ohjälpligt sönder och gick av - väldigt osolidariskt och den var ju ändå bara drygt 20 år gammal?!

Det var alltså läge för att köpa en ny. Ja om man inte vill ha en vajande gräsäng eller alternativt slå gräsmattan med lie. Det ville vi inte. Jag övervägade att låta Huliganen extraknäcka som får eftersom han ändå käkar ett eller annat grässtrå, men den osamarbetsvillige hunden la in sitt veto mot denna lysande idé.

Alltså gjorde maken en marknadsundersökning. Och alltså köpte vi oss, efter att ha lyssnat på en vältalig försäljare, en juleröd maskin av märket Klippo, en praktklippare, en gräsklipparnas konung. Allt enligt såväl försäljare som makens marknadsundersökning.

Igår anlände underverket i all sin röda glans! När jag kom  hem från jobbet hade maken ränt runt med klipparen, lycklig som ett barn på julafton. Sen underhöll han mig en lång stund med att berätta hur tyst den var! Hur bra den klippte! Hur väl den "munchade" det avklippta gräset. Ja såvitt jag förstod hade jag nästan brädats ur min förstaplats på makens favoritlista av sagda maskin.

Gräset var dock välklippt och jag utdelade välvilligt beröm till såväl gräsklipparen av mänsklig art som den maskinella varianten.

Sen slog vi oss ner på altanen och maken plockade fram alla papper som följt med Klippon. Han plockade fram bruksanvisningen och bleknade lite. Sen läste han högt för mig "innan du klipper första gången, se till att du läst bruksanvisningen och förstått den". (Kursiveringen är min). Oj!! Här hade maken ränt runt alldeles obeläst och klippt på som om det vore en självklar sak, helt utan instruktioner, vare sig förstådda eller oförstådda.

Maken tittade sig förstulet omkring, men ingen hade nog sett fadäsen. Sen ägnade vi oss åt annat och så småningom randades kvällen. När jag skulle gå på kvällsrundan med Huliganen fann jag maken vid altandörren, drömskt tittande ut på gräsmattan.

- Jag längtar efter att få klippa gräset igen! utbrast han, och tittade strängt på gräset för att få det att växa lite snabbare.

Själv undrade jag lite tyst för mig själv om han blivit spritt språngande galen, men traskade ut i sommarkvällen med hunden.

Imorse frågade jag maken om han förstått bruksanvisningen, även om han nu gjort det i fel ordning, klippt först och läst sen? Och jo, det hade han, sa han. Det var ju för väl.

Jag förutser att vi de närmaste veckorna, i alla fall innan den första förtjusningen lagt sig, kommer att ha kvarterets mest välklippta gräsmatta...

Drömmar

Första dagen på jobbet idag - slit och släp, ingen rast och ingen ro. När jag färdats hem på velocipeden föreslog jag för Huliganen att han kunde ju få ta hand om matte lite - det kunde så att säga vara payback-time för all frolic som funnit sin väg ner i hans hungriga gap. Han kunde ju springa lättare ärenden åt matte, fläkta henne med palmblad (eller stora funkiablad i sorglig brist på palmer)? Huliganen stirrade kallsinnigt och avfärdande på mig och fortsatte sin sysselsättning, nämligen att sova i solskenet på altanen. Skithund. Är det tacken, det?

Nåja, jag drömmer mig bort, bort till ledigare dagar. Som till exempel när maken och jag återigen hemsökte vårt västra grannland. Jojomensan, vi har fått vår beskärda del av tungomålstalande!

Fast först for vi till Helsingborg för att titta på Kärnan. Och det gick väl bra. Att titta på, alltså. Andra prepositioner, "i" faller en ju osökt i tankarna, gick inte för Kärnan var stängd för renovering. Nåja, man har väl en egen historienörd i familjen, en som kan visa och berätta! Om Kärnan som var högt, men stängt.





 Sen så hittade vi till all lycka en basilisk också! Maken samlar nämligen på basilisker - ja är det inte skalbaggar eller riksvägar eller svenska 50-talsfilmer så är det basilisker. Medge att han har en bred intressesfär!



Sen gick vi in i Mariakyrkan. Där hittade vi inte direkt basilisker, men andra saker att titta på: votivskepp, såväl med som utan segel till exempel.











 Sen drog vi till Helsingör. Det var vi och ungefär halva Helsingborgs befolkning. På väg av båten mötte vi en stor del av Helsingörs befolkning som skulle in till Helsingborg. Jag, som är en klurig figur, kom på att om alla bara stannade där de var så hade det blivit betydligt tommare och mer angenämt på båtarna.

Väl framme i Helsingör, som är en förtjusande liten stad med gott om stockrosor ville maken att vi skulle gå på en restaurang som han kände till där man kunde få en delikat hakkeboef. Utmärkt idé! tyckte jag. Och visst var det, om det nu inte varit så att senaste gången maken var där var ca 1967 och han hade lite lätt dimmiga begrepp om var restaurangen befunnit sig. Vi hittade märkligt nog inte dit! Men det löste sig ändå, det blev frokostplatte så alla blev nöjda!

Efter inmundiga lunch gick vi för att titta på karmeliterkloster som är Nordens enda komplett bevarade medeltidskloster. Där kan man varje fredag och lördag kl 14 gå en guidad visning till det synnerligen facila priset av 20 danska kronor per person. Det var ingen rusning direkt, faktum är att åhörarskaran bestod av tvenne rekorderliga personer, nämligen a) maken och b) jag. Å andra sidan så är ju i synnerhet maken (fast även jag) så intresserade att farbrorn som berättade blev riktigt i gasen och höll på i över en och en halv timme. Kan varmt rekommenderas! Underbar miljö och väldigt intressant.












Tja och det var väl ungefär det. Hamlet hanns inte med den här gången, men Kronborg lär nog ligga kvar där det ligger.

Människor vi mött

Häromdagen var Huliganen och jag och hälsade på fadern. Efter uträttat värv traskade vi hem genom staden och när vi passerade stationen i god ordning blev vi beropade av en man.

- öööhhh, vad är det för hund? undrade den unge mannen som var proppfull av svällande muskler och tatueringar, men försedd med väldigt lite hår.

- en västgötaspets! svarade jag stolt och tittade kärleksfullt på Huliganen.

- Får man klappa? undrade den unge mannen vidare. Jag gav det äskade medgivandet och hoppades inom mig att Huliganen inte skulle ha alltför mycket synpunkter. Klappandet utföll dock till belåtenhet.

- Jag älskar djur! utropade den unge mannen sedan och då log jag uppmuntrande mot honom och höll med om att djur, det är verkligen kryddan på moset, pricken över i:et och allt det där.

- Jag skulle mycket hellre slå ihjäl en människa än en hund, fortsatte den unge mannen.

Jag drog mig försiktigtvis och förstulet åt sidan. Bara omutifallatt, alltså.

- Det är mycket lättare att hata människor än hundar, fastslog den unge mannen.

Och där någonstans kände jag att det var dags att säga tack och adjö och vandra vidare på vår väg. Medan det fortfarande var "vi" och i pluralis alltså.