Man vaknade miss-i-nassen av att något frenetiskt försökte ta sig in under sängen (det var inte maken). Utrymmet mellan sängkanten och golvet är mycket trångt, så Huliganen gav upp försöket, men jag, som är en klok och insiktsfull matte insåg att nu, nu är det nog åska på gång!
Mycket riktigt, åskan kom närmare och Huliganen blev mer och mer panikslagen. Uppenbarligen är det oerhört lugnande att försöka gräva sig ner genom mattorna (själv har jag inte provat), så det var vad han gjorde. Nu tycker jag inte vi är onödigt petiga i det här hemmet, men vi tycker väl inte att mattor ska ha stora hål i sig, så jag försökte lugna honom. Vi stängde in oss i badrummet, drog för gardinerna och sjöng små lugnande visor. Den enda effekten var att Huliganen blev fast övertygad om att nu hade det totalt slagit slint för matte, sitta där och sjunga i mörkret mitt i natten?!
Vi drog oss in mot sovrummet igen och rullade ihop mattan. Medan jag rullade tog Huliganen ett pantersprång upp i sängen.
- Maken märker nog inte en västgötaspets i sängen, tänkte jag lättsinnigt då.
Och det kanske han inte hade gjort - om inte Huliganen försökt gräva sig ner UNDER husse. Och när någon försöker trycka sig ner under den kudde man själv försöker sova ovanpå, ja då vaknar man.
- Det gör inget, det är synd om grabben, sa maken då. Är det konstigt att man älskar denne praktmake? Va?
Vi halade dock ut hunden under kudden och sen fick han ligga hos mig medan jag klappade honom lugnande. Åskan drog bort och hunden hoppade ner ur sängen. Fast helt nöjd var han ju inte, så han kom på att om man ligger på sidan och sparkar och sprätter, ja då kommer man ändå in under sängen. Om man bara vill tillräckligt mycket. Och det ville Huliganen.
Sen sov han under sängen, och vi sov i sängen tills morgonen randades, regnig och mörk men saligen åskfri.
Det röda örat? Ja det får man om man är så trött att man somnar på ett öra som vikt sig.
Och nu är det vissa som är tar sig en extra tupplur efter en ansträngande natt.
Stackars lille Huligan!
SvaraRaderaHär åskade det också, men Raja kollar in matte: Om matte inte är rädd så är inte hon det heller. Därför så får jag "skärpa mig" och spela oförstående även fast det åskar och mullrar så att håren i nacken reser sig!!!
Tänkte väl att de inte gett dig Rimadyl. Fast samtidigt så skulle det kanske inte varit dumt för min rygg och dela den medicinen med Raja också;-)
Vi äter Prednisolon. Det är ett cortison som vi som inte tål Betapred får istället!!!
Det verkar som både du och jag "är ett med våra hundar".
Datorn var knäpp i går så jag fick inte iväg en kommentar om Annika och hennes lilla goding!!!
"Hoppsan" vilken sötnos!!!
Ha en bra dag!
Kram
ÅH, Zoya!!! Grattis till Annika. Och till dig. Och till Huliganen! Vilken ljuvlig liten vovve! Många utropstecken blir det för jag som egentligen tycker att småvovvar just är ... småvovvar hade en papillon på valpkursen i våras och föll pladask; mycket hund i liten, förtjusande förpackning. Det här blir perfekt, för alla (och där inkluderar jag helt fräckt mig själv och Flickorna Fluff). Vad beträffar åskångesten fixar vi det imorgon med de piller Originalbeardisen fick utskrivna mot sin skotträdsla.
SvaraRaderaHej Maja; jag önskar att Huliganen också kunde lita på matte i fallet med åska... men han har liksom bestämt sig för att åska är en nära-döden-upplevelse! Visst är hon söt!!
SvaraRaderaBitte; tack för trevlig promenad!! Med massa prat... fast vi hann ju inte färdigt (som alltid). Tack för åskmedusinen också, känns skönt att ha att ta till.