När man tänker vara lite otrogen

Nej käre make, du kan ta upp hakan från golvet nu. Det är inte otrogen som i otrogen på det sättet alltså, alltså med galanta män, svandun och sexpack (muskler, inte öl).


Men lite pirrigt känns det. Ska man våga? Ta språnget? Tänk om... jag har ju i så många år enbart låtit en man vidröra mitt inre. Eller okej två då. Tre, om man räknar noga.


För det är så, när jag var tjugo började gå hos Gilbert. Gilbert var tandläkare. Och sen har jag varit denna tandläkarmottagning trogen i en alldeles våldsamt massa år. Efter Gilbert kom Bo. Och sen blev det Mats. Och jag har varit ganska nöjd med det, faktiskt.


Men så idag, när jag åt en alldeles harmlös ostmacka så sa det pjong!!! Eller vad det nu var, hur ska jag veta vad tänder säger? Rätt vad det var så var det ett stort, vasst hålrum i nederkäken. Ja, käre Petimeter, hålrum kan visst vara vassa, i alla fall det här! Ni vet, man måste dit och kolla med tungan; är det verkligen ingen tand där? bara vassa rester av en gammal fyllning av mumieartad ålder? Sådär så att det skaver rejält på tungan och man undrar oroligt hur länge de där amalgamresterna tänker klamra sig fast.


Då ringde jag till den mottagning jag försörjt genom en väldig massa år. - Du kan få en tid den 23:e, svarade de vänligt. - Men, men... sa jag då, - den 23:e, det är ju om två veckor, och förresten åker jag till Bryssel då och ska gå på konferensmiddag och smörja kråset och hur smörjer man ett krås när gebisset är bristfälligt? Va?


Detta hade tandsköterskan inget svar på, men hon meddelade att någon tidigare tid inte fanns att uppbringa. Jag lade moloket på. Eller rättare sagt; jag tryckte moloket ner samtalet, den tid när man lade på telefonluren är ju sedan länge förbi (ja kära eventuella troskyldiga barn som läser det här, det fanns en tid när en telefon var en svart mackapär som satt fast i väggen och man hade en petmoj att snurra på och lur att lägga på när tandsköterskor inte hade några tider åt en - fast nu vimsar jag visst in mig).


Men sen tänkte jag Det måste finnas fler tandläkare i Lund! Vågar jag? Kan jag? Ska en vilt främmande karl få komma med krokar och petmojer och sugar och allt vad det är (borrar! glöm inte borrarna!) och peta i mina tänder?


Och jo, jag gjorde det! Helt wild-and-crazy. Imorgon kl 10.20 kommer jag att vara dentalt otrogen. Minsann.

Men.... va?

Jag har ju en teori om att det finns en hel del oupptäckta svarta hål i tillvaron (och då pratar jag inte bara om de som sväljer enstaka strumpor) utan såna som sväljer tid. Tid som man trodde man hade. Tid som skulle användas till att leva. Ja ni vet; käka frukost, gå hundpromenad, jobba lite, sticka lite, blogga lite. Kanske inte så mycket städa lite, men ett visst mått av hundludds-dammtuss-var-kommer-alla-j..la-böcker-ifrån?!-kaos-sanerande vill man väl ändå få till.

Men vips! så har det gått en vecka till. Har man blivit en vecka klokare? Tveksamt.
Har man blivit en vecka äldre och rynkigare? Otvetydigt är det så.

Och jag tänker; vad har jag använt denna veckan till? En hel del ändå, när jag riktigt rannsakar mitt inre. Däremot har jag sovit alldeles för lite, och sånt kan man väl ägna sig nåt när man är 20 och odödlig och klarar av sömnlösa nätter och partajande och ändå ser ut som en nyponros. Nu ser man mer ut som en avgjort vissen och synnerligen död rosenbuske. Som drabbats av svartfläcksjuka, rost och alla kända varianter av rossjukdomar.

Det struntar jag dock i, för jag är glad ändå! Det är fredag! Jag ska pussa på maken, äta kvällsmat med syrran, killa Huliganen bakom örat och äta choklad. Jodå, på fredagar får man äta choklad, så är det bara och då ska det vara mjölkchoklad. Jag har sedan länge insett att jag struntar i min image, det där med att på ett elegant och världsvant sätt bara säga sig äta choklad med en kakaoprocent som ligger i höjd med K2, eller i alla fall Kebnekajse, det är verkligen inget för mig. Det sägs ju att tanken är att äter man en, eller möjligen två, eller föralldel kanske tre då, sådana bitar med choklad så blir man så nöjd och belåten och vill alls inte ha mer. Okej, jag är inte dum. Jag förstår teorin, och låt mig storsint medge att det är en skön tanke. Men fungerar i praktiken? Nja, det är väl som med många goda hypoteser, de gör sig bäst i teorin. För mig funkar det i alla fall inte kan jag raskt konstatera, och ska jag ändå peta i mig ett försvarligt antal bitar, så kan det lika gärna vara gott.

Förresten så var jag på stickcafé i veckan också. Det är verkligen så himla roligt, men man inser att livet, ja det är för kort! För även om man får visat upp sitt nya projekt, så ser man ju alla andras nya projekt också och blir vansinnigt pepp på att prova på dem också. Dessutom sitter man där omgiven av fantastiska garner i underbara färger... jag kan ju säga att det kräver någon med större motståndskraft än jag besitter att då inte komma hem med något litet nytt nystan. Som jag inte riktigt vet när jag ska sticka. Jag ser det dock som en investering, en investering i min själsliga hälsa.

Dessutom har jag investerat i lite penséer också vilket också är bra för själen. Det är nämligen snålkallt här, så jag tar mitt ansvar! Jag gör mitt bästa för att framkalla vårkänslor, och vill man ha vårkänslor, ja då är penséer ett säkert kort. Så jag har shoppat loss minsann, sån är jag. Ett liv i lyx och flärd, det är precis det jag har. Om man med liv i lyx och flärd menar lite mjuka garner, en kopiöst bortskämd hund som är mjuk bakom öronen, några penséer och en älskad man.

Mer behövs faktiskt inte.

Fredag

Fredagsfeeling
Fredagsfirande
Fredagsfjärilar i magen
Fredagsfinemang

Helt enkelt.

Sällskaplig tystnad

 Jag har alltid pratat mycket med Huliganen.

- Hit!
- Stanna!
- Duktig pojke!
- Skäll inte på labradoren, han bor faktiskt här
- Vill du gå åt det hållet? Jamen jag vill gå hitåt... okej då, vi går väl ditåt då
- Vill du ha en frolic säger du?
- Måste du morra varje gång vi ska torka tassarna?
- Mattes hjärta!
- Tyst!

Dessemellan brukar det vara ett utbyte om vädret, hur långt vi ska gå, vad vi ska ha till kvällsmat och så vidare. Vissa kommandon har Huliganen lyssnat på, andra har han mer sett som ett litet önskemål från mattes sida som inte var så allvarligt menat. Vi har kommunicerat med varandra på olika sätt, sånt är ju så viktigt har jag förstått.

Därför har jag nu så svårt att förstå att han faktiskt inte hör, nästan inte alls. Man kan öppna lådan där frolicen finns utan att han kommer som skjuten ur en kanon. Man kan fråga "vill du ha en bit ost" utan att  han nästan slukar även fingrarna på en i sin iver att sno åt sig ostbiten innan matte eventuellt ångrar sig.

Jag tror inte att Huliganen funderar över sin förlorade hörsel. Möjligen tycker han det är skönt att matte äntligen slutat tjata om "tyst" och "hit" och så där, att hon insett att livet blir så mycket behagligare om han får göra som han vill.

Visst pratar jag med honom ändå, men efterhand så blir jag tystare på promenaderna. Vi vankar fram i någon slags tyst samförstånd och kommunicerar ändå; när Huliganen vill gå åt ett visst håll och jag inte fattar det  till exempel, så tvärstannar han och blänger under lugg. Drar gör han inte, för det får man inte och han är på sitt sätt en lydig hund. Tvärstanna får man dock göra, och blänga under lugg tills matte inser att hon vill visst gå åt det håll som Huliganen vill. Oftast så inser matte det då.

Jag kan inte alltid ha honom lös som förr, när jag visste att han faktiskt stannade när jag sa "stanna" - nu hör han inte om det kommer en cyklist till exempel, och då alltså inte heller några kommandon. Så för allas säkerhets skull så väljer vi nu var Huliganen får gå okopplad.

Jag känner ändå att han "hör" vad jag tänker; att han är en fin hund. Bäst i världen, faktiskt - åtminstone i mattes värld. Alla hundar är nog bäst i sina mattars värld, och det är precis som det ska vara. Min bäste lille kompis, lite grå om nosen, lite grå runt ögonen och med skrynkelöra. Då är det rätt så gott att vandra fram under sällskaplig tystnad.

Nytt sytt

- Du kan väl sy något till mig, sa maken och såg förhoppningsfull ut.
- Ja, jo, det kan jag väl - vad skulle det vara, svarade jag och tänkte i mitt stilla sinne att svarar han "kostym" så tvärvägrar jag.

Maken, som ägnat en stor del av inledningen av 2015 åt att vara förkyld uttryckte ett önskemål om en flanellnattskjorta.

Rask som jag är beställde jag med en gång några meter flanell. Det fanns med mönster av kaniner och ugglor (tror jag det var) och jag tvekade en aning. Kaniner? Ugglor? tänkte jag och vägde för mot emot. Sen ryckte jag i förnuftet och beställde rutig flanell, det kändes liksom lite mer vuxet.

När tyget kom tänkte jag kasta mig över det med saxen i högsta hugg.

- Nattskjorta? Sa jag det? sa maken då och såg förvånad ut. - Jag menade ju pyjamas, sa han sen.

För mg själv tänkte jag att det är ju himla bra om det finns någon form av förbindelse mellan hjärna och mun, men jag beställde medgörligt lite mer flanell och ett mönster. Sen frågade jag inte mer, för vem vet vad han då trodde att han sagt?

Jag har klippt och sytt. Kragar och knapphål och en himla massa annat som jaga fick hålla tungan rätt i mun på. Byxorna sydde jag först och de hann knappt bli klara innan maken ryckte åt sig dem. Idag blev pyjamasjackan klar också, så nu kan maken sova i stil!

Jag känner mig väldigt nöjd och som en väldigt snäll fru.

Sen tänkte jag - undrar om man kan få maken att posera i pyjamasen för bloggen? Men sen insåg jag att det vore nog inte ens lönt att fråga och dessutom hostar maken så mycket att han förmodligen inte ens skulle hört vad jag sa. Men jag ville ju ändå ha någon(t) som poserade med pyjamasen...

Voila! Pyjamas, sovande nallebjörn och rutor kallar jag detta verk. Nu kan vi se natten an med tillförsikt - omsluten av metervis med varm flanell borde maken sova gott.

Å ena sidan - men å andra sidan

Å ena sidan hostas det i Huliganhemmet. Det snoras. Är lite febrigt sådär.
Å andra sidan har dagarna blivit så mycket ljusare!

Å ena sidan så har det faktiskt snöat idag. Okej - snöblandat regn, men i alla fall.
Å andra sidan så blommar vintergäcken. För att inte tala om snödropparna!

Å ena sidan så har det bäddats ner sig under diverse filtar och i spridda soffor (det är nu man är tacksam för de senaste årens ihärdiga handarbetande; man har kunnat välja på mormorsrutefiltar, virkade ripplefiltar för att inte tala om lapptäckstäcken (oj så konstigt det såg ut, då).

Å andra sidan har man tagit in årets första bukett från trädgården.

Trots att det hotas med mer snöblandat regn så känns det ändå som att det ljusnar. Hostan lär gå över så småningom. Rätt vad det är så blir det vår ändå! Tills dess nöjer jag mig med lite snödroppar i ett snapsglas.

Och lite choklad. Allt blir ju så mycket bättre med choklad.

99

Vi var på födelsedagskalas i helgen, maken och jag (pga av elaka baciller kunde ätteläggarna inte följa med, man kan inte sprida virus omkring sig hur som helst när självaste födelsedagsbarnet är av aktningsvärd ålder). Det var inte vilken födelsedag som helst, utan en 99-årsdag! Visst inger det respekt? 99 år... nästan ett helt sekel! Det är min svärmor som fyllde år, och på något sätt så är hennes liv som en historielektion över 1900-talet.

När hon föddes i en liten ort i Tatrabergen fanns inte det land som skulle bli hennes, nämligen Polen. Hennes mamma dog i Spanska sjukan när hon var 9 månader gammal - Spanska sjukan, det är ju verkligen något man läste om i historieböckerna.  Fast det bara är en generation bak (okej, en väldigt lång generation i min svärmors fall...) så känns det som en helt annan tid. Hon har varit med om att radion kom. Bilar. Telefoner i var mans hem. Det där med datorer däremot tror jag har gått spårlöst förbi. Hon förlorade många familijemedlemmar under kriget och kom själv till Sverige med de vita bussarna från koncentrationslägret Ravensbrück efter krigsslutet. Just idag stod det i tidningen om att alla de vittnesmål som en läkare tog upp när de fritagna kom till Malmö med bussarna ska göras tillgängliga digitalt, men att många av de som jobbar med detta tycker att vittnesbörden är så förfärliga att det är svårt att göra.

Min svärmor skulle egentligen flyttat vidare till Argentina där hon har en bror. Men så råkade hon träffa en stilig ung dansk man, nämligen min svärfar! Och det var ju en väldig tur, för annars hade ju inte maken funnits, och hur skulle det gå ha gått för mig?

Jag tycker det är skönt att tänka på att efter alla svåra upplevelser så blev det ändå ett gott liv här i Sverige, det blev barn och sedan barnbarn.

Numera lever min svärmor lite grann i ett skymningsland, hon har krympt lite och är lite tröttare. Det kan man få vara när man är 99 tycker jag. Om ett år blir det 100-årsjubileum!