Men.... va?

Jag har ju en teori om att det finns en hel del oupptäckta svarta hål i tillvaron (och då pratar jag inte bara om de som sväljer enstaka strumpor) utan såna som sväljer tid. Tid som man trodde man hade. Tid som skulle användas till att leva. Ja ni vet; käka frukost, gå hundpromenad, jobba lite, sticka lite, blogga lite. Kanske inte så mycket städa lite, men ett visst mått av hundludds-dammtuss-var-kommer-alla-j..la-böcker-ifrån?!-kaos-sanerande vill man väl ändå få till.

Men vips! så har det gått en vecka till. Har man blivit en vecka klokare? Tveksamt.
Har man blivit en vecka äldre och rynkigare? Otvetydigt är det så.

Och jag tänker; vad har jag använt denna veckan till? En hel del ändå, när jag riktigt rannsakar mitt inre. Däremot har jag sovit alldeles för lite, och sånt kan man väl ägna sig nåt när man är 20 och odödlig och klarar av sömnlösa nätter och partajande och ändå ser ut som en nyponros. Nu ser man mer ut som en avgjort vissen och synnerligen död rosenbuske. Som drabbats av svartfläcksjuka, rost och alla kända varianter av rossjukdomar.

Det struntar jag dock i, för jag är glad ändå! Det är fredag! Jag ska pussa på maken, äta kvällsmat med syrran, killa Huliganen bakom örat och äta choklad. Jodå, på fredagar får man äta choklad, så är det bara och då ska det vara mjölkchoklad. Jag har sedan länge insett att jag struntar i min image, det där med att på ett elegant och världsvant sätt bara säga sig äta choklad med en kakaoprocent som ligger i höjd med K2, eller i alla fall Kebnekajse, det är verkligen inget för mig. Det sägs ju att tanken är att äter man en, eller möjligen två, eller föralldel kanske tre då, sådana bitar med choklad så blir man så nöjd och belåten och vill alls inte ha mer. Okej, jag är inte dum. Jag förstår teorin, och låt mig storsint medge att det är en skön tanke. Men fungerar i praktiken? Nja, det är väl som med många goda hypoteser, de gör sig bäst i teorin. För mig funkar det i alla fall inte kan jag raskt konstatera, och ska jag ändå peta i mig ett försvarligt antal bitar, så kan det lika gärna vara gott.

Förresten så var jag på stickcafé i veckan också. Det är verkligen så himla roligt, men man inser att livet, ja det är för kort! För även om man får visat upp sitt nya projekt, så ser man ju alla andras nya projekt också och blir vansinnigt pepp på att prova på dem också. Dessutom sitter man där omgiven av fantastiska garner i underbara färger... jag kan ju säga att det kräver någon med större motståndskraft än jag besitter att då inte komma hem med något litet nytt nystan. Som jag inte riktigt vet när jag ska sticka. Jag ser det dock som en investering, en investering i min själsliga hälsa.

Dessutom har jag investerat i lite penséer också vilket också är bra för själen. Det är nämligen snålkallt här, så jag tar mitt ansvar! Jag gör mitt bästa för att framkalla vårkänslor, och vill man ha vårkänslor, ja då är penséer ett säkert kort. Så jag har shoppat loss minsann, sån är jag. Ett liv i lyx och flärd, det är precis det jag har. Om man med liv i lyx och flärd menar lite mjuka garner, en kopiöst bortskämd hund som är mjuk bakom öronen, några penséer och en älskad man.

Mer behövs faktiskt inte.