Vildmarksexpotition

 Vi kände skriet från vildmarken!

- låt oss återvända till våra rötter, få klorofyll i lungorna (eller vänta nu, det där blev väl inte rätt? va?) och få upp kondisen! sa dottern och arrangerade raskt en picknick i Skrylle. Kanske inte den vildaste av marker, men på behändigt avstånd och med en barnvagnsvänlig slinga. Ett helt gäng frejdiga kvinnor av blandad höjd över havet samlades alltså där, försedda med hembakta bullar (syrran), kaffe, te, saft och mjölk av diverse skilda slag. Själv var jag alldeles väldigt huslig och galopperade inom Java och köpte ett paket shortbread. Det gäller att inte stå utan näring när man ska ut på äventyr. Hard-core renlevnadsvildmarksupptäckare tycker säkert det är helt ok att livnära sig på lavar, granskott och regnvatten, men personligen tycker jag ju att det är liksom trevligare med en bulle. Eller två.

Prognosen lovade regn hela dagen. - Ha! sa vi och kände att SMHI, dem litar vi inte på. Mycket riktigt regnade det inte när vi anlände, men när den kortaste deltagaren styrkt sig med en liten färdknäpp öppnade himlen sig och det vräkte ner. - Ha! sa vi då igen och rusade in under ett parasoll och skulade där medan vi levnadsvist sa att det snart skulle sluta regna. En skur, det är ju något övergående, det hörs ju på namnet.

Mycket riktigt, en liten stund senare upphörde regnet och vi älgade iväg. Säkert en 2-300 meter eller så när Stina hittade en koja i skogen. - Här fikar vi! sa vi då, mat måste man ju ha så man orkar med hela barnvagnsspåret. 1,2 km, det kräver lite bränsle i form av bullar. Eller mjölk då, för de som ännu inte upptäckt tjusningen med bullar.

Bullarna var mycket goda och alla försåg sig. Zoya så ut som "jamen ja då?!" så hon fick en tuggpinne av syrran som hon raskt fnös åt och spottade ut på marken. Hon ville ju också ha bulle. Som tur var tappade Stina en bullbit så alla blev nöjda. Även Zoya.

Sen, ja sen sken solen och då spänstade vi iväg igen! Det fanns mycket att upptäcka ute i vildmarken! Myror, sniglar, småstenar och hallon, till exempel. Man ser och upptäcker så väldigt mycket mer när man är ute med en 3,5-åring! Hjärtegrynet ville också upptäcka så hon påtalade att det där med att åka vagn, när man har en alldeles utmärkt mormor som kan agera kuli, det var ju alldeles väldigt fånigt.

Nöjda, glada och utmattade efter våra strapatser anlände vi sedan tillbaka till utgångspunkten och de med bäst kondition passade på att gunga så att flätorna vajade och åka rutschkana så att vindilen gjorde utslag på SMHI:s vindmätare på lekplatsen innan regnmolnen åter drog in över Skrylle.

Kreativa lösningar

Vad gör man en regnig söndag?

 Tja, man kan ju börja med att åka till tippen med gamla kartonger och annat bråte, och sen känner man sig så oerhört duktig och rekorderlig att man med gott samvete kan gör ungefär precis som man själv vill. I makens fall inbegriper då detta att läsa historiska böcker så att hjärnvindlingarna går i spinn och sedan kanske lite Formel 1 och friidrott på det.

I mitt fall blir det att läsa lite, nämligen The Happy Ever Afterlife of Rosie Potter som, om jag förstår det hela rätt, bl.a. handlar om en kärlekshistoria med ett spöke. Den är irländsk och rolig och vad mer kan man begära? Och det där med spöke, det kan man ju själv känna sig som när man lite oförsiktigt blickar in i spegeln en måndagsmorgon.

Nu, nu är det söndag och när jag inte läser så dricker jag kaffe och stickar. Också är jag alldeles oerhört rejäl och sydde resår i makens nya blåa flanellpyjamas, så nu är han rustad när nordanvinden viner. Dessutom har jag sytt färdigt en tröja i vecka som jag började på förra sommaren, det är lite som i reklamen; Plötsligt händer det,,,

Av detta blev jag så alldeles väldigt mallig och dumdristig att jag sydde färdigt en kjol som jag också började på förra sommaren, men som jag övergav och som sedan hängt på provdockan. Nu är den klar och nu kommer jag ihåg varför jag övergav den. Den kändes liksom lite tajt redan då, och då den inte töjt sig över vintern, medan jag å andra sidan töjt mig något... tja, kjolen är klar men får nu ligga och skämmas i en låda.

Jag kände mig ändå inte riktigt färdigsydd. Jag ville ha ett litet, snabbt projekt utan måttpassning. Tänka, tänka.... jag kände mig som Nalle Puh där jag tänkte och funderade och kliade mig i huvudet... men så; Tiddelipom! kom jag på det. Nya fräscha nåldynor. Utan passning. Medge att det är smart!

Nu börjar jag dock fundera på om det inte är dags för en eftermiddagskopp? Och kanske en äpplemuffins till det. Ja, jo, lite mindre äpplemuffins så kanske den där kjolen går på så småningom. Men tills dess har jag ju mina nåldynor som funkar fint såväl med som utan äpplemuffins.  En ytterligare bonus är ju att jag använde mig av små bitar av resttyger så nu känner jag mig såväl påhittig som sparsam. Och sugen på muffins.

Lördagstankar

Det är ju inte klokt så fort veckan rinner iväg. Bra på sitt sätt, alltså det där med semester hägrar ju vid horisonten. Skrämmande på andra; vi är en bit inne i juli och man inser att sommar, det kommer det ju inte att vara hur länge som helst. Och förresten; var e' den? Sommaren alltså, jag bara frågar.

Fast visst, ok, det är ju så varje år, det är inte 24 grader och sol jämnt inte. Ganska ofta inte. Och då är man ju ändå inte utan sysselsättning. En kväll var jag hos syrran till exempel och åt upp all hennes ost och drack te och pratade. Mycket ost och mycket prat blev det! Lite strumpstickning på det. Jag stickar just nu gråa strumpor till maken (nähä?!). Igen. I ett väldigt vackert (ehuru grått...) garn från CoopKnits som heter Socks Yeah! vilket ju onekligen väcker strumpstickarlusten till livs. Dessutom kommer det i härvor så man får vädra garnvindan och nystmaskinen och det är faktiskt barnsligt roligt!

Dessutom har jag varit i andra änden av stan och hämtat mina Elizabeth Zimmermann-böcker som jag beställde från Adlibris. Varför de envisas med att leverera dem till andra änden av Lund när vi bor 2 minuters cykelväg från ett utlämningsställe, ja det är ett av livets små förtretliga mysterier. Men nu har jag dem här och jag läser just nu Knitting Without Tears och känner att Bettan, det är en besläktad själ! Så otroligt roligt och underfundig att jag helt enkelt läser den som skönlitteratur med en garntwist. Och på tal om twist, är det någon som kommer ihåg de där tavlorna i twistsöm som "alla" sydde på 60-talet. Själv påtade jag ihop en liten fågel eller två vill jag minnas.

Det finns ju andra saker man minns - och det är nu jag är rätt glad att jag är en, om än utan egen förskyllan, någorlunda modern person. Av någon outgrundlig anledning har alla mina foton som jag någonsin lagt ut på bloggen lagrats i min mobil och där finns ju ett eller annat på den lille Huliganen, full av spring i benen och med livsglädjen sprutandes som ett fyrverkeri omkring honom.

Det är inte klokt vad vi saknar honom! Man kan inte tro hur stor plats i ens liv och i ens hjärta en sån där liten krabat kan fylla. Jag hämtade hans aska igår, och nu ligger den under äppleträdet, fast egentligen är han ju inte där. Han är överallt omkring mig!

 

Det är ju annant man saknar med hundlivet också; alla promenaderna till exempel. Visst tänker man att "jag kan ju gå och promenera ändå" - men hur kul är det att gå där mol allena utan en fyrbening som håller en sällskap och gör att man pratar med de mest skilda personer? Det är ju så, har man en hund med sig så är man automatiskt med i en särskild klubb.

Den dagen vi hade varit hos veterinären och insett hur illa det var, då tog jag Huliganen med mig och åkte till Dalby Hage, naturreservatet i närheten, för att gå en promenad tillsammans ute i skogen för sista gången. Rätt vad vi gick där kom vi runt ett hörn och där stod en man med två stora huskys och en konstig vagn. Det var en något äldre man, ni vet en sån där som ser ut som en Hells Angelstyp med kedjor, lång gråsprängd hästsvans, skinnväst och en sån där liten fjollig skinnpaj som är knuten runt huvudet. I normala fall, utan hund, hade jag ryggat bakåt och tänkt "hjälp! säkert en våldsam typ den där!!!" och han hade lika säkert å sin sida tänkt "hjälp! En tant! Mitt ute i skogen!". Men nu, nu pratade vi hund och jag bölade lite och han klappade mig tafatt på axeln och sa att han visste hur det var. Och i den konstiga vagnen, ja där hade han en liten valp, "för den orkar inte gå så långt" sa han och sen skildes vi åt. Såna möten, ja då vill det nog till att man har hund, för jag är tämligen säker på att hade vi varit frimärkssamlare båda två, ja då hade vi nog tänkt de där hjälp:en båda två och sedan raskt gått åt var sitt håll.

Med lite guldpuder över tillvaron

Igår hade jag fint besök! Det som är så fantastiskt med att blogga är att man så generöst får inblick i andra människors liv och intressen. Jag läser emellanåt bloggar från Australien, från England, från Österrike (fast det är dåligt med uppdateringarna, Karin-Ida!), från olika delar av USA; jag läser handarbetsbloggar, hundbloggar, livsstilsbloggar och såna som min, dvs ett osorterat pratande om ditt och datt. Och ibland har man då turen att få träffa en medbloggare i verkliga livet!

Jag har ju suttit och stickat med Karin-Ida på såväl Kulturens café som i Botan, jag har tränat hund med Larsson, vars fantastiska blogg om västgötaspetsarna Ymer och Gusten tyvärr slutade för flera år sedan, rätt ofta träffar jag ju syrran (som också uppdaterar dåligt!) och igår träffade jag för första, men förhoppningsvis inte sista, gången Frida. Frida som i Frida G Svensson!

Och det är rätt fantastiskt att man utan att ha träffats förut kan prata oförblommerat och med stor entusiasm i flera timmar, trots att man kanske inte hade stött på varandra utanför bloggvärlden. Frida är hälften så gammal som jag, men vi hade massor att prata om. Politik, juridik, Brexit, böcker, smink, barn, bloggande, karriärval och det där som kallas livet.

Nu tror ni kanske att det blir en bild på Frida här i bloggen? Men nix, det blir det inte, för det känns lite fånigt att bränna av en kamera mitt i nyllet på någon som man träffar första gången. Alltså får man nöja sig med att beskåda lite guldpudrade lakritspraliner som jag dagen till ära införskaffat på Saluhallen. Frida är nämligen lite mer glamorös än jag, så jag kände att lite guldpuder vore på sin plats! Plus att jag är väldigt förtjust i de här pralinerna så jag tycker att alla anledningar till att införskaffa sådana ska gripas i flykten.

Frida är dessutom en hjälpsam prick så vi kläckte en utmärkt plan att få maken att laga mat till mig de närmaste veckorna eller så. När hon såg alla Olympiaböckerna kom hon att tänka på Bruce Jenner och sa att maken, han vet nog vem detta är - men vet han att Bruce, alias Caitlin, Jenner numera bytt kön och är med i en dokusåpa? Det kunde jag ju aldrig tro, så lite illslugt sådär planerade vi att sätta maken på prov. Tyvärr visste dock maken att Bruce inte bara är olympisk mästare i tiokamp utan dessutom bytt kön (även om han såg lite frågande ut inför vad Kardashians är för något), så jag får väl skramla runt bland kastrullerna ett tag framöver.

Eller också livnär vi oss på guldpraliner. Det är ju också ett alternativ!

Ungt Möter Gammalt. Eller: Konsten att Massakrera en Rosett

I familjen finns en väldigt gammal dopklänning, jag tror den är från 1918. Senast den användes var när sonen ikläddes (den blå) underklänningen och den vita överklänningen. Annars har både syrran, jag, systerbarnen, mina barn, mina kusiner och min mamma och hennes syskon döpts i den. Nu har den legat i ide ett tag men så var det dags igen fast med rosa underklänning!

Hjärtegrynet skulle döpas och det pyntades och fejades! Det var flaggor, vimplar, ballonger och blommor vartän man vände blicken.

Morfadern och jag skulle hämta buffématen från Saluhallen kl 09.30 på dopdagens morgon. När vi kom dit var Saluhallen stängd?! Vi ringde dottern som sa att jo, 09.30 var det och med tanke på att dopet var kl 11 så kändes det väl som en bra tid. Vi gick runt och blängde på alla dörrar som var ihärdigt och motsträvigt låsta eftersom man av någon fånig anledning ändrat öppettider. Dock hindrar man inte en mormor som  har en mission att fylla, så jag prånglade väl in oss bakvägen och i god tid dundrade vi in med lådor fyllda av mat.

Hjärtegrynet själv var oerhört pepp och glad! Men också lite klurig... "ni tänker klämma in mig in skir dopklänning med rosett? Hmm....vi får väl se..." sa hon och såg pillemarisk ut.

Dopet skedde samma kyrka som hennes föräldrar gifte sig i för ett par år sedan. Då var det strålande sol, det var det inte nu. Men vad gör väl det när man är så här fin? Och titta noga nu, för det här var nog den enda stund som rosetten såg ut som en traditionell rosett gör.

Som mormor vill man ju ändå försöka hålla stilen lite, så jag var faktiskt också iförd rosett, dock inte runt magen.

Sen drog det hela igång och det var ljust och fint och vänligt. Hjärtegrynet tyckte att det var en härlig tillställning och njöt av såväl psalmsång som vackra ljuskronor. När det var dags den trevliga prästen att säga "jag döper dig Hjärtegryn..." så fick alla som ville komma fram närmare dopfunten, och sedan visades hon upp för alla besökarna.

Sen var det dags för doplunch och mat och prat och mingel. Hjärtegrynets farmor hade bakat jättegoda tårtor och alla högg in med god aptit! Det var ingen risk att någon skulle gå  hungrig därifrån kan man lugnt säga.

Vi åt tills vi blev fyrkantiga. Vid det här laget hade Hjärtegrynet blivit iklädd en något smidigare klänning och dopklänningen och det där skrynkliga och vältuggade som en gång varit en rosett hängdes undan. Men hon var lika fin ändå, i all synnerhet som lilla Stina gjort en mycket stilig krans till henne!

Hjärtegrynet visade oanade takter som partyprinsessa och höll sig vaken och intresserad mest hela tiden. Ja det var ett dopkalas som hette duga, det!

Och kvar i kyrkan hänger den lilla dopängeln till minne av den dag i juli när Hjärtegrynet döptes.

 

Vad har krokodiler och Alice Cooper gemensamt?

Kanske att de var på examensfest hos oss i fredags?

 Fast det började ju inte med krokodiler, det är en nog så bra ingrediens på en fest men det är ju lite mer som ska till. Först ska man laga mat (eller rättare sagt, först ska man städa, men det är så tradigt så det låtsas vi inte om, det här inlägget ska handla om festivitas och roligheter, inte dammsugare. Även om den kom fram under kvällen också).

Som sagt; det ska brynas och stekas och skalas och kokas i långa banor. Dukas bord. Skriva menyer.

Sen kommer huvudpersonerna hela vägen från den där staden som börjar på K i Värmland. Och en stund därefter kommer Hjärtegrynet och hennes föräldrar ångandes från sina alldeles egna festförberedelser.

Nu trodde kanske de nyexaminerade och numera även licensierade tandläkarna att de bara skulle få luta sig tillbaka och kolka i sig champagne i långa banor. Fel, fel, fel! Hos oss får man jobba för brödfödan. Vi ville ju också verkligen försäkra oss om att de vet vad de ska göra när de kommer loss bland borrar och tänger och lossnade tänder.

Det borrades efter kariesangrepp så att frigolitkulorna yrde som snöstorm över köket (det var då dammsugaren fick komma ut på ett gästspel). Därefter fick de träffa en liten ilsken patient som led av ett svårt fall av lösa tänder i underkäken. Det var med en viss försiktighet de behandlade herr Krokodil, för blev han inte nöjd högg han efter tandläkaren! Vi hoppas att värmlänningar i gemen är något mildare och mer lätthanterliga i tandläkarstolen.

Lilla Hjärtegrynet var så klart med, men såg lätt frågande ut; voffor gör di på detta viset? såg hon ut att tänka.

Man kan ju ändå inte plåga sina gäster hela tiden, så det är klart maken fick öppna en magnumbutelj champagne, och vi fick styrka oss med lite starters.

Sen, sen var det mat och prat och tandläkarpictionary där offren gästerna visade den mest storslagna kompetens i att illustrera såväl fluortant som amalgam som bruxism. Det lovar gott inför framtiden det här tycker jag nog! Värmlänningarna kan nog sova tryggt i förvissningen att deras tandproblem kommer att handhas med stor kunskap och påhittighet!

En väldigt rolig kväll hade vi!

Och Alice Cooper? Han ingick i kvällens tandläkarmusikquiz som spände över artister från Gullan Bornemark, över Joddla-med-Siv, Katarina Hultling till herr Alice Himself.

"Your teeth are OK but your gums gotta go". Jomensåatt. Där kan det krävas lite innovativt tandläkeriande.