Jaja, okej då. Rättelse

 Sonen dök upp på systerdotterns fölsekalas (mer om detta senare) och utbrast upprört "du ljuger i din blogg!". Maken skakade på huvudet och hävdade att det var detta han alltid framhållit, att hans maka for fram med fake news i sin blogg så att till och med Trump fått vatten på sin kvarn, jominsann.

Först kväste jag maken med en sträng blick och sedan undrade jag vad det nu var för lögn sonen var upprörd över? Visserligen ser jag det här med att bara berätta sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen mer som ett litet tips i bloggvärlden, men uppenbara lögner, det vill jag väl ändå inte tycka att jag far fram med.

- Joho! sa sonen då och vägrade att lyssna på det där med artistisk frihet och den evigt filosofiska frågan om sanningens innersta natur; - du skrev att jag aldrig tapetserat förut! Ha! Lögn! för 20 år sedan hjälpte jag till att tapetsera din syrras sovrum, vad-sa-du-nu-då-va-va-va?!

OK då. Jag rullar mig i stoftet, mea culpa och allt det där. Men en liten medhjälp vid säkerligen ytterst få tapetvåder för 20+ år sedan - kan det verkligen räknas.?

A la recherche du Alfreds Källa

Maken och jag har varit... eller rättare sagt, "är"... på turné, det får man vara när ens badrum ser ut så här. Att klara sig utan dusch, det kan gå även om odören kan få folk att fly när man närmar sig, men att klara sig utan toalett, det är knepigt, det måste man medge. Men vi har inte kommit lätt på sné, vi har kommit lite hit och lite dit. Just nu är vi tillbaka i Lund där vi hemsöker dottern och hennes familj. Åh det är ljuvligt att träffa Grynet och Pyret igen - och tänk, imorgon fyller Grynet 5 år! Fem år, är det klokt det? Nyss var hon en liten, liten plutt, och nu är hon en ung dam, en som ordnar picknick med kycklingsoppa, virkade glassar och te (Lundablandning). 

När det inte är picknick, ja då äter vi middag och någon matar Loppan med gaffel efter att först ha blåst på köttet så att det inte är för varmt - det är omtanke det. Och när vi inte äter middag ja då är flickorna mycket hjälpsamma med både dammsugning och pumpning av däck. Imorgon blir det skönsång och tårta, ryktas det. Det ser vi fram emot!

Innan dess var vi hos sonen och sonhustrun. Där gjorde maken sig hjälpsam med att tapetsera, vilket var premiär för sonen. Det var förvisso ett bra tag sedan för maken också, men tapeten kom upp och nu simmar det glada fiskar över hela väggen. Sonen greps dock av tillfällig förvirring och fick för sig att de röda fiskarna simmade upp-och-ner - "vi har tapetserat åt fel håll!" tänkte han, men hans knipskarpa mamma påpekade att i så fall skulle ju sköldpaddorna simmat på rygg och det gjorde de verkligen inte. Frid och fröjd alltså. 

När maken inte tapetserade var vi ute på utflykter, han och jag. Falkenberg, till exempel. Vem kunde anat att Falkenberg hade så fin gammal kärna? Och en medeltida kyrka! Att vifta med en medeltida kyrka framför näsan på maken, ja det är ju liktydigt med att man måste gå in. Så då gjorde vi det, och det var en fin kyrka! Märkligt nog tyckte man inte det under en period utan då byggde man ett modernt schabrak och den här byggnaden användes som biograf, som skyttebana (?!) och gymnastiksal. Lustigt folk i Falkberg.

Andra dagar blev det morgonpromenad vid havet. För mig och Loppan alltså, maken sov lugnt vidare. Nu ska man inte tro att det var i arla morgonstund, jag har sorgligt sjangserat på den punkten. Den morgonpigga punkten alltså. Men vi hälsade ändå morgonen ute vi havet även om vissa kanske ansett att det började närma sig förmiddag. Däremot lyckades maken pallra sig upp när det blev invigning av de nya möblerna i uterummet. Ingen ska alltså beskylla maken för att inte ta sig i kragen och delta när det gäller!

En dag hade maken fått för sig att vi skulle hitta Alfreds källa. "En historisk sevärdhet" enligt Halmstads kommuns hemsida. Och vifta med historiska sevärdheter framför maken, ja det är ju som att locka bin med nektar. Alfreds källa ska vi se! utropade maken och drog iväg med Loppan och mig. Fast först tittade vi på Slottsmöllans industriområde och det låter kanske inte så himla mysigt, men det var fint! Och bland alla manliga gubbs hittade vi även fru I Wallberg som drev företaget, säkerligen med stor emfas, i  rätt många år ändå.  Industrier i all ära, lite gamla kyrkor kunde också behövas. Men när kyrkobehovet är som störst är ruinen som närmast. Övraby kyrkoruin till exempel. Här låg Halmstad för skitlänge sedan. Nu har man smällt upp 3 höghus alldeles i närheten, men man är väl inte dum heller - man vänder väl ryggen åt den utsikten. 

Men sen var det dags! Mot Alfreds källa! Vi traskade förväntansfullt iväg längs Nissan. Det fanns skyltar om både det ena och det andra. Döda ekar. Gamla olympiaddeltagare från 1906 (förmodligen också döda), men fanns det någon skylt om Alfreds Källa? Not so much. Vi traskade fram. Sedan traskade vi tillbaka. - Var é den?! utropade maken. Och jag, som hade ont i knäet, undrade precis samma sak. Här fanns inget annat att göra, historiekramare eller ej, här krävdes moderna metoder. Alltså åkallade vi den store guden Google och närmare bestämt Google maps, och tänk, då hittade vi källan! Kanske inte jättestor, och helt utan skylt - men voila! Alfreds Källa!

Jamen, kolla alltså! Imponerande eller hur? Maken och jag kände att detta, det krävdes minsann en selfie. Loppan avböjde.

Sen åkte vi tillbaka till sonen  och svärdottern, alltmedan jag muttrade ett eller annat okvädingsord om Halmstad kommuns bristfälliga skyltning. 

Men det var då det - nu är det bara några timmar tills det är dags att utbrista i ja-må-hon-leva för en alldeles nybakad 5-åring!

Var finns reklamationsavdelningen när man behöver den som bäst?

 

De sista dagarna har man verkligen varit i behov av en reklamationsavdelning - helst en som fått sin grundutbildning hos en mycket hårdför mafioso, en som kickar ass så att klagomålen upplöses fortare än såpbubblor.

För tillfället är det Loppan som är synnerligen missnöjd med sakernas tillstånd. Här är man hungrig och matte fixar lite frukost - och vad får man? Uppblötta kulor?! Blicken matte fick var inte nådig. Dessutom fick man inga (0, noll, keine, inte-så-mycket-som-en-pyttebit) godisar på morgonrundan. Jag känner att det bara är en tidsfråga innan Loppan börjar vifta med demonstrationsplakat. Jag förstår henne, uppblötta kulor ter sig som en synnerligen okulinarisk upplevelse. Men vad gör man? Stränga order från veterinär, jo för Loppan var där igår. Hon skulle vaccineras och då tänkte matte att vi tar och kollar tänderna för tandsten och sånt också, nu fyller ju Loppan snart 5 och matte har alltför starka minnen av hur Huliganens tänder plågade honom på slutet. Visst har vi borstat, men att borsta bissingarna på en hund som mest bara vill käka tandkräm och vägrar gapa, ja det är inte det lättaste. Och inte så effektivt heller, visade det sig. För när Loppan var sövd ringde veterinären och meddelade att de innersta tänderna behövde dras ut p g a parodontit. Matte kände sig bums som en synnerligen usel matte men veterinären tyckte att det var ju bra att det fixades nu, och att små hundar är mycket mer benägna att få tandsten. Så nu är Loppan några tänder fattigare och matte och husse är 9 papp fattigare. 

Det var ju dock inte så mycket att reklamera, mer än en matte som är dålig på det där med tandborstning. Men sen, sen skulle vi till apoteket och hämta ut smärtstillande. Matte iklädde sig blått munskydd och ilade in. Två receptarier höll på att betjäna tvenne personer som hade långa utläggningar om alla biverkningar de drabbats av. Matte väntade tåligt för det var ju ändå hennes tur därnäst. När damen med tungan med domningar i var klar, ja då tänkte matte ila fram med sitt recept - men då försvann receptarien för att aldrig (?) mer synas till. Den äldre mannen som hörde synnerligen dåligt var dock inte klar, så matte väntade vidare. Slutligen kom en annan ung man som knappade ihärdigt på datorn och som dessemellan blandades in i den äldre mannens medikamenter. Till slut sa han dock att nä, den medicinen har vi inte. Ajö. - Men kan den finnas på ett annat apotek, undrade jag då. - Nä, svarade den unga mannen, - den är slut i hela Lund och kommer in i lager den 25. Det finns ingen ersättningsmedicin. Ajö.

 Nu blev matte lite purken - den 25:e? Vad har Loppan för nytta av det när hon har ont nu? Som sagt, var finns en mafioso när man som bäst behöver den? Maken fann dock på råd, veterinären ringdes och vi fick köpa lite piller ur deras eget lager, vilket ju var väldigt hyggligt. Det blev dagens tredje tur till Dalby det.

Sen så har jag ju köpt ny dator, jajamensan. Blå. Fin. Den skulle först rensas på allt elände som jag nu lärt mig kallas bloatware. Jag kan tänka mig andra epitet, men okej då. Så fick jag då ett sms om att datorn hade kommit och det vara bara att kila in och gå till höger efter ingången. Efter att ha vederbörligen spritat sig knallade jag till damen i kassan och sa att jag ska hämta min dator. - Har du tagit nummerlapp? sa damen då, och tänk, det hade jag inte. Hur skulle det se ut? Det fanns ju redan en (1 i väldigt mycket singular) annan kund där, en som förvisso fick hjälp av en annan personal. Men i alla fall. Ska're va nummerlapp så ska det. Då tog jag en nummerlapp till "uthämtning" men tänk, då var det inte rätt det heller! Nej, uppenbarligen skulle det vara till "service" och det var där den andra kunden stod och fick en längre genomgång av hur hennes nya padda fungerade. Då fick vi vänta igen. Efter en (alltför) lång stund och efter att a) inte ha sett till någon annan kund, men däremot b) ha sett rätt många personal knalla fram och tillbaka vid disken undrade maken (som inte vill släppa fram sin emellanåt eldfängda maka med ampra funderingar) om det möjligen fanns någon annan som kunde hjälpa till? Damen i kassan med nummerlappssyndrom sa att det fanns bara den man som redan var upptagen och ingen annan kunde hjälpa till på grund av sekretess, det var tydligen bara denne man som var utbildad i det. Jo för en del filer skulle föras över av den sekretesskunniga mannen från min gamla dator. Inte så värst hemliga, men i alla fall. Här krävdes sekretess, det var tydligt det. Då väntade vi igen och så småningom fick minsann vår audiens hos den sekretessutbildade mannen som lovade utföra önskat arbete snarast och så fick jag ett kvitto på att allt var betalt. 

Maken och jag åkte hem och åt lunch. Då plingade det till i min mail och tänk, då fick jag ett kvitto där det sa att jag hade ytterligare 1000 kr att betala? !"!!¤%& sa jag då. Strax därpå fick jag ett sms om att nu, nu kunde jag hämta datorn och efter att ha gått igenom hela konkarongen med  nummerlappar och väntande så fick jag min dator. - Allt är betalt och klart! sa mannen och förväntade sig nog att jag skulle skutta ut på lätta fötter. - Men mailet då? Om de obetalda 1000 kronorna? undrade jag, med visst fog får jag nog säga. Efter att ha konsulterat sina kollegor meddelades jag att visst var allt betalt, absolut! Jamen, varför i hela fridens dar får jag då detta mail undrade jag igen, med ännu mera fog för min undran. - Det är datorsystemet som skickar internfakturor hit och dit. Bry dig inte. Sa de. Okej, då bryr jag väl mig inte tänkte jag, åkte hem och drog igång datorn. Den startade upp med ett kick! Åh, det var ljuvligt! Mina filer låg där.... tillsammans med all bloatware. Då kände jag för att antingen dunka huvudet i väggen, eller (ännu hellre) dunka El-Gigantens kollektiva huvuden i väggen. Maken, som i allsköns ro satt och drack kaffe insåg att det finns stunder när man ska dricka kaffe, och det finns stunder när man ska hälla ut kaffet och ila iväg med makan och hennes bloatiga dator. 

Men nu sitter jag ändå här med en något missnöjd hund i soffan bredvid mig och bloggar på min nya rensade blåa dator. Jag har dock en känsla av att vissa saker faktiskt var bättre förr. 

Krakel Spektakel och Kusin Vitamin...

 ...hängde och slängde i en gardin. Fast det var ju i Lennart Hellsings värld och inte i verkligheten och det kanske syrran är tacksam för? En phalène och en aussie som dinglar runt i gardinerna vill man nog inte ha, även om det hade varit en rolig syn!

Jo för idag har vi varit och hälsat på vår sprillans nya lilla kusin - Poppy! Poppy är liten och söt och har precis flyttat in hos syrran. Jag tror hon tycker det blir lugnt och skönt, nu när hon lämnat sina 4 valpar som är i sin bästa slit-och-bit-ålder om jag förstått det hela rätt. Men säkert bedårande söta, precis som sin mamma!

Loppan och Poppy snusade igenom varandra, framlänges och baklänges och sedan promenerade vi till rastgården där de ägnade sig åt att leta godisar i allsköns samförstånd.  Helt plötsligt tyckte jag att Loppan såg gigantisk ut! Men som det så klokt sägs, storleken har ingen betydelse, för det var uppenbart att Poppy bestämmer, och är man van att basa över ett gäng valpar så har man ju en naturlig auktoritet. Det kommer att bli bra det här, det var tydligt! Så himla roligt med en ny liten vovve i familjen.

Sen gick vi hem till syrran och drack kaffe och det påtalades ganska bestämt från hundhållet att lite mer godis vore väl inte fel... men både syrran och jag tyckte att nä, någon måtta får det väl ändå vara efter godisregnet i rastgården. Poppy och Loppan enades om att deras mattar var ena snåla rackare, men tog sedan igen sig tillsammans.

Så småningom var det dags för Loppan och mig att åka hem till våran husse som bevakade skidsport på tv tills ögonen blev fyrkantiga. Vi hoppas dock att vi kan ses snart igen. 

Välkommen i familjen, kusin Poppy! Du var så efterlängtad.

Kökskompis

 Jag har suktat, längtat och trängtat. En Ankarsrum Köksassistent, det ville jag ha. En sån skulle göra mig liv komplett, det kände jag långt in i själen. Min mamma hade en sån och vart den tog vägen när vi tömde huset vete sjutton, men nu kan man inte gråta över spilld mjölk. Eller Ankarsrumar för den delen. Men så, när jag väl hade kommit mig för med att nu, nu skulle det ske, en Ankarsrum skulle inhandlas och flytta in, och den skulle vara röd! - ja då fanns det inte en röd att uppbringa. Pandemin satte käppar i hjulet. Suck! Men så, förra helgen upptäckte jag att nu, nu gick det att beställa, och jag kastade mig som en panter på tangentbordet, och det var en himla tur det, för på måndagen var den röda slut i lagret igen. Det är ju synd om alla andra som vill ha en knubbig röd pjäs i sina liv, men ändå en attans tur för mig.

I torsdags eftermiddag hämtades den hem i triumf, packades upp och jag läste instruktionsboken. Här skulle inget lämnas åt slumpen!

Premiärbaket blev bröd och ingredienserna mättes upp, i rätt mängd och allt. Brödrullen och brödkniven monterades och alla ingredienser hälldes i. - Snyggt! sa jag förtjust till mig själv. Men sen tänkte jag att storheten i det hela kanske ändå inte framgick? En actionbild fick det bli!

Tja, sedan skulle det jäsa och så, och jag vankade runt som en äggsjuk höna, medan jag väntade på att få känna på degen. Rätt vad det var så var det dags! Väljäst och pösig och lät sig bakas ut till långpannebröd med frön i. Provsmakat och befunnet utmärkt är brödet också!

I morse kände jag ändå att ja, jo, det är ju nog så bra med bröd... men det verkliga testet borde väl ändå vara att baka kardemummabullar? Om inte annat för att det gapar tomt i frysen efter bullar och så är det ju så gott! Dessutom hade jag ju inte provat degkrogen.... - Här finns inget annat att göra än att baka bullar! utropade jag och iklädde mig mitt fina lunnefågelsförkläde från Shetlandsöarna. Har man en röd Ankarsrum, ja då får man ju försöka att matcha den lite i elegans menar jag.

Det gläder mig att kunna konstatera att den bestod kardemummabulleprovet också! Jag känner på mig att vi kommer säkerligen att få en lång och lycklig relation. Och att det kommer att bakas många bullar framöver.
 

Något gammalt, något nytt... och en raggig hund i solen

 Loppan och jag har precis kommit hem från en solig och kall runda i Botan. Det där våriga, med ljuvligt tvåsiffrig värme har tagit en paus, men visst, det är ju ändå mars. Och även om maken alltid bestämt hävdar att den 1 mars, då blir det vår, jajamensan, så vet man ju att det kan vara en vår av det kyligare slaget ett tag till. Vi träffade en vänlig akitavalp på 40 kilo som gärna ville leka lite. Det ville Loppan också - från tryggheten bakom matte där hon kikade fram mellan benen. Jag förstår henne. Hade också visat en viss tveksamhet för att bli hoppad på av någon som väger drygt 4 gånger min egen vikt.

Igår var det också en solig dag och då fick maken en snilleblixt. Är man fil.dr. så är man, och då kan snilleblixtarna (ibland) stå som spön i backen. - Varför åker vi inte till Ribban och tittar på havet och låter Loppan fräsa runt på hundfältet? undrade han. Loppan och jag tittade på honom med beundran i blicken. Vilken lysande idé! Vi stuvade raskt in oss i bilen innan maken hann komma på att han kanske ändå skulle sätta in ett eller annat deltiologiskt vykort. Märkligt nog har jag aldrig varit på Ribban, jo förutom en gång för massor med år sedan när vi var och tittade på fälttävlan där. Då var det fler hästar och färre hundar och absolut ingen Turning Torso som tornade upp sig i bakgrunden.

När Loppan insåg att tjohej! här fick man springa lös på jättestor yta och - bonus! - det fanns andra likaledes lösa hundar, ja då for hon runt som ett popcorn och hälsade på folk och fä och tyckte att det här , det var ju toppen! Matte hade oroat sig lite för att det mest skulle vara massor med biffiga hundar som kanske skulle få för sig att trycka till en liten rar terrierfröken, men några sådana såg vi inte alls. Soligt och klart och lite kalla vindar från havet, det gjorde gott för ens själsliga välbefinnande. Jag inser att om man bara ska döma av bilderna så var Loppan tämligen ensam herre på täppan, vilket bevisar att man kan inte alltid lita på vad en bild visar.

När vi hade tjoat runt så det räckte och öronen började anta en rödblå nyans eftersom man inte varit förutseende nog att ta på sig mössa (häpnadsväckande, jag vet, med tanke på hur mycket ullgarn som finns i hemmet) så åkte vi hem igen för att i efterhand titta på damstafetten (nejmen, suck!) och senare på skidskyttestafetten, likaledes dam, (gud-va-vi-e-bra-alltså!). Fast först åkte vi och hämtade en ny liten kompis. Den har inte fyra ben och päls, men den är röd och innerligt efterlängtad. Jag hoppas på en lång och lycklig relation framöver.

Det gamla? Här sitter jag och knappar på det gamla tröskverket. Men en ny är beställd och förhoppningsvis ska den också bli en kompis.  Dock inte röd.

...och nu är det spännande - igen!

 Min dator och jag, vi har ett hatkärleksförhållande. Mest "hat" om jag ska vara ärlig. Den har, sedan den dag den blev medlem av den här familjen uppträtt som en fullfjädrad strulig tonåring. Den vägrar. Den trotsar. Den suckar djupt om man ber den göra minsta lilla. Den har varit inskickad på service. Den stänger omotiverat ner sig. Den är seg och ovillig.

Maken, som tycker att man ska inte låta sig hunsas av en dator, han har under något års tid tyckt att jag ska skaffa mig en ny. En som kvittrar glatt när man fäller upp locket, en som snabbt och geschwint utför det man ber den om. Jag inser ju att han har rätt, i all synnerhet de gångerna det kan ta upp emot 20 minuter att få den att sprattla igång. Och då ska man veta att det här egentligen ska vara en bra dator med tjusig processor (??), terrabyte i lagringsutrymme och så vidare. Det ser man dock inte mycket av

Så jo, jag håller med, men så är det det där med att byta dator - magsårsframkallande om något. Jag har prokrastinerat, jag har vagt utlovat att "sen... någon gång... kanske". Jag har slingrat mig. Värjt mig. Men idag, i ett svagt ögonblick, lyckades maken släpa in mig för att titta på datorer. Den unge försäljaren undrade vad jag ville ha. Jag blängde dystert på honom och sa att jag vill ha en dator som man kan fiffla runt med lite bilder, skriva ner en eller annan stickbeskrivning. Sen är jag nöjd. Men då spann han loss med ramminnen och processorer och saker som jag inte (heller) vet vad det är och som jag raskt förträngde. Ja det är ju det jag säger, det är ingen lättvindig sak att byta dator. Maken spärrade dock flyktvägen och vi fick uppgifter på ett par som försäljaren och maken tyckte kunde passa. Jag nickade, medan kallsvetten rann längs ryggen, allt för att kunna fly fältet. 

Nu tycks det som att "vi" kanske kommit någorlunda fram till vad det ska vara för dator och maken, som uppenbarligen tycker att man ska smida medan järnet är varmt och makan lite okarakteristiskt medgörlig, han tycker att vi ska åka in och köpa en imorgon. Då ska man uppenbarligen ta med den gamla, så att de kan föra över vad som ska föras över och rensa undan all onödig skit som datortillverkare häver på en när man är oförsiktig nog att inhandla sig en ny.

Kanske det är sista gången jag sitter här och knappar in ett blogginlägg på denna dator. Och tänk, då kan jag nästan känna mig lite sentimental, vi har ju ändå hunnit med en hel den, datorskrället och jag. Han (det måste vara en han, så motsträvig som han är) kom in i bilden när vi nyss flyttat innanför vallarna så det har ju hänt en del, med barnbarn och raggfior och doktorerande och annat. 

Ska man kanske ändå kämpa på ett tag till? Fast där tror jag att jag stöter på patrull och tänk så förvånad jag blir om jag kommer att kampera ihop med en tjänstvillig dator, en som fixar bilder och texter och inte har en massa egna synpunkter och som inte med jämna mellanrum lägger en grön linje över hela skärmen. Nog för att jag gillar grönt, men ändå. Jaja, vi får se.