Ömsom vin, ömsom vatten

 Mest vatten, faktiskt. Dels för att maken och jag kör lite återhållsamhet dietmässigt och nog för att vin är gott, men det innehåller en hel del kalorier. Trots att det är rinnande, vem kunde trott det? Så det blir mest vatten och te och sånt och det går ju det med. 

Sen har det varit lite vattenmässigt även i överförd bemärkelse - dagar med huvudvärk, den sista slängen av den inflammerade käkleden, även om den sköter sig ganska bra och sen, som kronan på verket, ett sår vid ögat som jag om ett litet tag ska uppsöka distriktssköterskan Erik för att få hjälp med.

Det här låter ju tämligen dystert, men så är det minsann inte hela tiden! Ånej, har man sin make, sin hund och sin stickning så klarar man sig långt.

I söndags var Loppan och jag ute i Skrylle, och när man såg träden kan man tro att det är vår. Men det är det inte, och alltså lagade jag en värmande viltgryta och bakade en fransk äpplekaka, för är det höst (och pre-dietåterhållsamhet) så är det precis vad som behövs. Väldigt lämpligt dessutom, för på kvällen kom Grynet och Pyret med vidhängande föräldrar och åt kvällsmat. Mormor hade varit på hugget och köpt lite ny playdoh-lera så flickorna var väldigt sysselsatta när de inte petade i sig kvällsmat.

En väldigt trevlig kväll var det, och måndagen gick inte av för hackor, den heller.Då samlades nämligen ett gäng små och taggade hundar på lite hooperträning på Lunds BK. Det kan väl hända att hundarna fick för sig att det var playdate och inledde med att leka hela-havet-stormar med många decibel, men så småningom blev det ändå ränt runt lite på banan.

Lilla Enya var också med och hon var på hugget rejält. Det där med hooper, det var minsann pin livat om man frågade henne. Hon var så snabb att hon inte fastnade på bild.

Vad mer har hänt? Jo, maken, Loppan och jag tog en tur till Alnarpsparken. Där finns många gamla, knotiga vackra träd och då måste man fotografera, i alla fall om man är så svag för träd som jag är.

Tycker jag, då. Loppan undrar mest vad jag håller på med? Fotografera träd? När man har en sån gullig vovve i sin närhet? Det har hon ju rätt i, förstås.

Ett annat glädjeämne är ju att garnet jag beställde för länge sedan har kommit! Ja, det skulle kommit långt tidigare till garnbutiken i Staffanstorp, men Postnord hade behagat förlägga paketet. Typiskt Postnord. De är nog inte så handarbetsintresserade. Men nu, nu kom garnet och jag ilade till Staffanstorp för att lösa ut det.

Nu har vi börjat en lång och glädjefull tillvaro tillsammans. En Champagne cardigan ska det bli, och det känns väl alldeles rätt att börja med den en fredag. Även om det blir vatten i dag också. Åh, jag ser fram emot att linda in mig i en härligt brun och varm kofta framöver. När det nu månde bliva, det är rätt många nya sticktekniker (för mig i alla fall) inblandade. Ska bli jätteroligt!

Men nu, nu väntar snart Erik på mig och mitt öga, så nu får det minsann vara färdigbloggat för den här gången.

Nu är vi igång!

 

Med det höstiga, alltså. Imorse när Loppan och jag tog vår lilla morgonsväng i Botan var det 7 friska grader och jag tycker nog att det är ganska skönt ändå. Var sak har sin tid - och nu är vi på gång att gå in i Yllets tid. Jajamensan, jag är igång med vantstickandet, fattas bara!

I stort sett varje morgon tar vi första rundan i Botan, när man nu har en finfin botanisk trädgård utanför knuten så vore det väl dumt att inte få sin klorofyllfix direkt på morgonen? Häromdagen hoppade jag dock förbluffat till, ja jag kände att adrenalinet började fräsa runt i blodådrorna, för vad såg jag? Jo att någon helt ogenerat stod och klippte av dahlior i den fina dahliarabatten. Jodå, visst dagdrömmer jag ibland om att man ska komma där en morgon och se en skylt där det står "plocka dig gärna en liten bukett", men även jag inser att det är liksom mest fria fantasier. Man får överhuvudtaget inte plocka med sig något från en botanisk trädgård. Inga pinnar, inga fröer, inga sticklingar, no nothing helt enkelt - det var därför adrenalinet började svalla när jag tog denna ogenererade dahliatjuv in flagranti så att säga.

Mannen i fråga log dock vänligt och berättade att han var inte vilken blomtjyv som helst, han var anställd i Botan - och nu var det ju så att Lunds universitet minsann fick sin första nobelpristagare i fysik, nämligen Anne l'Huillier (jodå, jag erkänner; jag fick googla hur man stavar namnet) och nu skulle det firas på universitetet och då, ja då gick man faktiskt loss med sekatören i Botan. Rimligt, ändå kan jag tycka. Nog kan Anne vara värd lite lokal blomprakt.

Nu är det ju så att det är inte den enda pristagaren här i Lund nu i veckan, nej minsann.

I måndags var det avslutningstävling i Hooper och vem var det som gick och vann, om inte min lilla Loppa? Nu ska man säga att hela det lilla hundgänget var helt spralliga och for som popcorn över planen och för det mesta inte hade en tanke på att det var tävlingsdags så det var lite otippat. Men trots att det poppade även lite i Loppan tog hon sig igenom hela banan, alla hinder från rätt håll och utan att avvika och på hyfsad tid dessutom, och då får man pris. Ja nu är det så bra att alla får pris, både hundar och förare och det är väl en utmärkt ordning tycker jag. Loppans pris finns inte på bild för den tuggade i sig snabbare än en gris hinner blinka, men matte valde med omsorg detta pris. För just så är det matte tänker om sin Loppa. Och eftersom Loppan är en generös natur så tycker hon att även fysik-Anne kan få ta åt sig av budskapet på kexchokladet.

Så visst har Lund haft anledning att fira i veckan!

Men så här kan vi ju inte ha det

 Bloggen - utan foton? Nog för att jag är ett fan av det skrivna (och talade, för den delen) ordet, men när man nu har en blogg så kan man väl peta in ett eller annat foto kan man ju tycka.

Jag lade pannan i djupa veck. Nu har jag ju i och för sig redan veck, både i pannan som på andra ställen i ansiktet, men djupaRE då. Vad skulle jag kunna pryda ett litet inlägg med grubblade jag?Men lösningen låg ju faktiskt där på mattan och stirrade mig i ögonen med en blick som sa "att nu tycker jag faktiskt att det är dags för en liten promenad, hörredu". Problem solved.

Alltså greppade jag Loppan och maken och rände ut i den närbelägna nationalparken som skryter med att den är Sveriges minsta nationalpark. Den är inte en park som förhäver sig och tycker att störst är bäst och sånt prål, nej, liten men naggande god är dess paroll. 

Så voila! Loppan ute i Sveriges Minsta Nationalpark! Jag medger att det inte är direkt omvälvande att se bilder på Loppan balanserades på diverse bråte som man finner i skogen, men nog blir man glad ändå av att se hennes rufsiga nuna? Hon ser förvisso lite sorgmodig ut på fotot, men lita på mig; inombords var detta en mycket glad Loppa.

För säkerhets skull, för att man inte ska tro att bloggen omvandlats till en dystopisk skrift av svartsyntaste slag som fnyser föraktfullt åt frivoliteter i stil med lättsamma foton med hundinslag så slänger jag in ett foto till, av Loppan och maken i ovannämnda nationalpark. Ja maken är ju ingen hund, men han är tämligen lättsam av sig. Om han inte har datorstrul så klart, men vem är lättsam i sådana situationer?

Inte minsta lilla foto blir det idag

 Nix, för jag har inte tagit några. Så idag blir det bara att lägga ut texten och egentligen om inget särskilt. Maken och jag sitter och tittar på Ryder cup och man får bara bekräftat att det är inte bara den tekniska skickligheten som gäller, nej man måste minsann tro på att man har flyt också. Jag vet inte om det är så trösterikt för undertecknad som vare sig har teknisk skicklighet eller egentligen tror på mitt eget golfspel - fast för det mesta tycker jag ändå att det är väldigt trevligt att traska runt med maken och Loppan. Vi gjorde det i veckan och maken spelade bra och Loppan var duktig och jag tyckte ändå att jag var värd den där glassen efteråt. Jag undrar om Ryder cup-spelarna får glass? Fast det får de nog och de är väl värda det i så fall, inte minst med tanke på att vartenda slag beskådas av massor av åskådare. Det tycker jag personligen är skönt att slippa när jag hackar mig fram längs fairway.

Vi håller oss i vardagsrummet med dörrarna stängda ut mot innergården, jo för studenterna har höstfest på Malmö nation och det måste tydligen ske till ljudlig musik. Men den är inte så hög att glasen står och skramlar i köksskåpen i alla fall, så det blir nog bra med det.

Innan musiken drog igång var jag ute i köket och bakade kärleksmums - nog är det ändå ett trevligt namn på en kaka? Så ikväll blir det lite kärleksmums till kvällsteet tänker jag mig. Efter de spättafiléer som vi ska ha först, maken, Loppan och jag var nämligen på torget och handlade fisk i förmiddags. Det var länge sedan vi åt spätta, så det blir nog gott hoppas jag. Bra med fisk, det lär ju sätta sprätt på intelligensen och det kan väl aldrig skada?

Oj, nu slog Hovland just ett fantastiskt bunkerslag, det var verkligen värt att gå i hål. Så ser det inte ut när jag slår bunkerslag kan jag säga, och då menar jag inte att jag direkt sätter bollen i hål från bunkern. Min taktik när det gäller bunkrar är inte att träna, nej jag vill helst inte hamna där alls. Vilket ju är en fåfäng förhoppning, så det kanske vore en klokare taktik att träna lite bunkerslag ändå? Nu hjälpte ju Hovlands fina bunkerslag inte Europalaget ändå, men det var i alla fall ett fantastiskt slag. Lite roligt att hans partner är en spelare från vår gamla hemmabana som traskar runt där utanför Rom och spelar för Europa - nu kommer han ju inte direkt från Eslövs GK, men ändå, han har säkert slagit bollen i vattnet på 15:e precis som jag alltid gjorde. I alla fall när han var en liten parvel, han Åberg.

Nu börjar det nog närma sig Pimms o'clock tror jag, och sen är det väl dags att se den där intelligensbefrämjande spättan i ögat och tillaga den.

Och nästa gång jag bloggar så kanske det blir en liten bild ändå. Det finns ju fina barnbarn och fina hundar i min närhet så motiv saknas ju inte.

Hösten, ändå

 Säga vad man vill, men hösten är ändå en härlig tid. Vilket jag tjatar om med skrämmande regelbundenhet, men jag känner att jag har en mission här i livet, att försöka omvända alla som gnäller över att det blivit höst att inse att det är minsann inte kattskit till årstid, det här. 

Man knallar ut med hunden och möts av härliga, mustiga färger. Det är nypon och ekollon och hagtorn. Det är lite grönt och lite brunt och what's not to like, liksom?

Alltså stickar jag också i höstfärger. Varma, gosiga Alma-vantar växer fram. Ännu är behovet inte så stort, men det kommer säkert, och då är jag beredd! Här ska inte råda någon brist på stickade vantar i tretrådigt ullgarn, inte om jag får bestämma i alla fall. Och det får jag ju. Man kan kalla mig stickningsdiktator i den här familjen.

Baka bröd gör jag också. Förvisso gör jag det året om, men medge att det ser väldigt ombonat och hemtrevligt och lite så där lagom höstigt ut med nybakat bröd.

Det är också dags att damma av knypplingspinnarna. Visst kan man knyppla på sommaren också, men av någon anledning gör jag inte det. Den här terminen går jag inte på kurs, jag går på typ knypplingscafé, lite som att gå på stickcafé. Men den skillnaden att när det är knyppling är det tämligen tyst och koncentrerat runt bordet. Ja förutom de verkliga ringrävarna då, de kan både prata OCH knyppla samtidigt. Där är jag inte ännu, och jag är inte säker på att jag kommer att uppnå detta knypplingens nirvana.

Nu ska maken och jag gå ut och äta lunch - men för att avsluta detta inlägg på absoluta toppen, så lägger jag in en bild på ett mycket glatt Knytte som svärdottern skickat över. Det är kanske inte så mycket höst över det hela, men finare inläggsfinal tror jag inte man kan önska sig.

Hattar och vantar

 Nu är vi ju en bra bit in i september och förvisso skiner solen och det känns mer som sensommar - men rätt vad det är så är det dags att plocka fram yllevantar och huvudbonader.

Tur då att vi haft hjälpsamt övernattningsbesök; Grynet och Pyret kom och sov över medan deras mamma och pappa gick på bio och ut och åt. Vi åt minsann vi också; pizza och pinnglass så här var den kulinariska nivån hög! Och är det fredag så ska det väl märkas? Alltså åkte hattarna på, allt blir ju liksom lite mer elegant om man har något tjusigt på skulten.

Sen fick mormor god hjälp vid garnvindan, jo för nu var det ju dags att ta fram det tretrådiga ullgarnet från Järbo. Här ska minsann göras allt för att fingrarna ska hålla sig varma och gosiga i vinter. Pyret, hon nystade och nystade och vips så hade mormor tre fina nystan att sätta stickorna i! Ett par Almavantar i lejongult och vitt står först i kön.

Så småningom dök mamma och pappa upp, Dottern sa bistert att den nya Poirotfilmen de sett som hon förväntat sig vara lite så där mys-mordaktig, den hade visat sig vara en skräckfilm! Man baxnar. Poirot ska inte blanda sig i skräckfilmsgenren, vad skulle Dame Agatha ha sagt?! Jag tror hon vänder sig i sin grav. Och med tanke på priset på biobiljetter så känns det som ekonomiskt vansinne att köpa biljetter till en film där man blundar större delen av tiden för att den är för rälig.

Nej, här krävdes kultur av mysigare slag! Tur då att det var Kulturnatt i Lund (och det där med 'natt' det är ett vitt begrepp, här sprids det kultur hela dagen minsann). Vi traskade ner mot Lilla Fiskargatan för där inne på en gård väntade en scen där flickorna deltog i en konsert med Pop-Henrik som är lärare på deras skola. Det var inte det minsta skräckblandat utan bara jättefint och jättebra och allt annat positivt man kan tänka sig. Där stod vi och njöt, ja ända tills mormors rygg packade in och morfar och jag fick traska hemåt igen. Men nu har jag ju ändå fint nystat garn att ägna mig åt medan ryggen skärper till sig.

Spänstig söndag

 Läser man rubriken kan man ju förledas att tro att jag inte har någon som helst pejl på vilken dag det är. Vilket emellanåt stämmer alltför väl...men just nu vet jag i alla fall att det är måndag, och om bara några timmar så är det tisdag. Jag har således full koll! Däremot var det söndag igår, och den gick i spänstens tecken. Inte för mig och maken, ånej. En eller annan hundrunda var väl så långt vi kom.

Men vi tillbringade en trevlig stund på idrottsplatsen, där det var prova-på-tävlingar för barn. Och eftersom Grynet ska börja träna friidrott så passade det ju utmärkt att prova på lite olika sportgrenar. Pyret, ja hon bangade ju inte heller. Sportiga töser, det där.

Jag måste säga att det var fantastiskt trevligt anordnat, alla fick tävla så många gånger i de olika grenarna man ville, och ville man inte få reda på sitt resultat så behövde man inte. När man kände sig klar, ja då fick alla tröja och medalj. Dessutom fanns det såna där stora björn-maskotar. Jag får erkänna att jag tyckte lite synd om dem i värmen, men de verkade fryntliga och nöjda ändå.

Grynet och Pyret sprintade 60 meter jättefort! Och mer än en gång. Hade det varit jag, hade jag nöjt mig med en gång och sedan hade jag skrutit ohämmat om min bravad, vare sig man velat höra på eller ej. Men dessa töser, de tyckte bara "en gång till!" och fräste iväg igen.

Man kunde prova på stavhopp också och mormor hann tänka "vojne, vojne, hur ska detta gå, 6 meter upp i luften är ju skithögt!". Gudskelov var det dock lite mer stavhopp på längden än på höjden, men inte desto mindre imponerande.

Det hoppades också längd utan att trassla in stavar i det hela; inget trams med elektronisk avläsning av övertramp och sånt heller, utan det hoppades och mättes från där man tog avstamp. Sympatiskt. 

Visselboll, eller visselpil kastades också (mormor är osäker på den tekniska termen), men det finns inte på bild.

Vad som finns på bild är däremot hinderlöpningsstafetten! Där hann mormor tänkte "vojne!" igen, för mormor tyckte att hinderna var höga och hur skulle Grynet och Pyret ta sig över dem?! Vilket bevisar att mormor inte känner sina spänstiga barnbarn minsann. Alltså kolla stilen! Tyvärr kom inte Grynets hinderteknik med på bild, men lite på mig, det var stil och elegans över det hela.

Och sen var alla nöjda och glada i värmen och flickorna fick medaljer och det var de väl värda!