Kvällsmat

Vi har precis ätit kvällsmat. Jag gav maken ett val - vill du ha knäckemackor eller vill du ha ostar från Vilhemsdal och Boels Blå från mejeriet i Hishult, tillsammans med lite fikonmarmelad, kex och ett glas vin?

Den mannen upphör aldrig att förvåna mig. Han valde ostar, vin och fikonmarmelad.

Frustration

Ibland har man olika mål med en och samma sak. Då, när vi fortfarande åkte på skidsemester, t.ex., ja då var mitt mål att överleva veckan, medan jag insåg att övriga familjemedlemmars var att åka så mycket som möjligt och ha kul.

När det gäller trädgården så divergerar målen lite också. Makens mål är att det ska vara lättskött, att gräsmattan ska vara lätt att klippa och att det ska se någorlunda städat ut i trädgården.

Mitt mål är att det ska vara kul och att det ska vara mycket blommor.

Igår meddelade jag därför att jag funderat på att gräva upp en rabatt till, jag hade också bestämt var den skulle ligga. På det stället är gräsmattan ändå rena hånet, medan en prunkande rabatt avsevärt hade höjt livskänslan. För att inte tala om skönhetsvärdet i trädgården.

”Mhmm” svarade maken försiktigt. På min franka fråga om detta inte var en bra idé (och observera nu att jag inte sagt ett ljud om att han skulle gräva, ånej, grävandet tänkte jag stå för själv), så säger han att jo, ja, men han vill inte att trädgården ska bli för jobbig för mig. Tänk om jag inte orkar? Tänk om det blir för mycket rabatter.

Men herregud! Hur svårt kan det vara att bara svara "det låter snyggt, gräv på du, älskling!".

Min omedelbara reaktion är att snabbt och skoningslöst pulvrisera ett sånt andefattigt och ogenomtänkt argument.

Sen börjar jag, jo faktiskt, tänka efter. Har han rätt? Är det så att jag har pms och bara därför vill bita huvudet av honom direkt? Eller är jag en klok och förnuftig 50+:are som är i stånd att se saken från andra sidan, att väga för och emot, att vara rationell och förnuftig och tänka efter före och allt det där?

Jag sa inget om hans invändningar mot mitt förslag om att gräva en ravin i trädgården, kanske var det inte direkt genomförbart. Eller att anlägga en vallgrav. Att jag inte fick stående ovationer då, det kan jag erkänna var fullt förståeligt. Men en sketen liten rabatt??!

Nu har jag tänkt efter. Nu har jag varit rationell och förnuftig. Och nu tänker jag på ett moget och förnuftigt sätt ryta åt maken ”Har du inga visioner!?!”. Sen tänker jag på mitt balanserade medelålders vis sparka honom på smalbenen.

Lättskött. Fnys.

Dödsruna

Graham Thomas är död. I alla fall rör han inte på sig. Han var vacker och charmerande i sin livstid, men hela tiden något klen. Trots öm omvårdnad verkar han ha dragit sin sista suck.

Må han vila i frid.

Glorious golf!

Eller kanske rubriken ska vara "Gastkramande golf?" - ja det ena kan ju leda till det andra, för onekligen så är det att golfen lockar fram ett brett känsloregister till och med hos den obotligaste träbock.

Det var ju märkligt hur den här bloggen spretar iväg, förresten. Den skulle ju handla om hund och trädgård och vips! så har såväl skalbaggar som golf nästlat sig in på det försåtligaste vis.

Man skulle, som i den danska nationalsången, kunna säga att "han stod i rök och damm", om man byter ut rök och damm mot stormvindar, hagel och åska. Men utan att darra på manschetten så stod han som klubbmästare till slut! Sonen, klubbmästaren. Med 7 slags marginal stod han pall och landade överst på prispallen. Detta nämner jag bara lite i förbigående sådär, mest för att illustrera hur golfen som sagt tar över den här bloggen.

Om jag är stolt och vill låta hela världen få veta? Inte då! Att jag funderar på att trycka upp t-shirts med bild och med texten "Min son, klubbmästaren!" beror mest på att det är dags att fylla på garderoben med lite höstkläder.

Huliganen - numera också golfspelare!

Jag är ju inte bara matte, jag är ju golfspelare (?) också. På vår klubb var det länge förbjudet att ha hund med sig på banan, men i takt med att golfklubbarna får mer ekonomiska problem, färre greenfeeintäkter och så, så får de ju bli lite mer användarvänliga så att säga. Alltså tillåts sedan något år sedan hundar på banan.

Trevligt, kan man ju tycka. Det finns dock ett förbehåll, hundarna ska vara tysta och inte störa. Högst befogat och mycket rimligt. Dock är det ju så att Huliganen är en spets, och inte en liten blid och timid en som inte vill framhäva sig själv. Nej det är snarare så att "där huliganen drar fram, där hörs det" (gammalt djungelordspråk). Så hela konceptet föll ju liksom på det.

Men nu har vi ändå gått där och tänkt att man kanske skulle försöka ändå? En dag när man kan räkna med att banan inte är överbefolkad. Idag var det dags. Idag skulle det ske. Vi beslöt att börja försiktigt, jag skulle inte spela utan bara traska med, så att jag kunde hålla Huliganen i herrans tukt och förmaning medan maken och vännen M spelade. Blev det för högljutt så fick vi helt enkelt göra en snabb sorti och låta lugnet lägra sig igen över banan.

Sagt och gjort - kvart i jävla sju imorse stod vi på första tee, inte uppvärmda men redo. Bollarna susade iväg över fairway och vi susade efter. Ja susade är rätta ordet, för Huliganen blev till den milda grad upphetsad över att få följa med att han använde sig med stor kraft och lust av den gångart han uppfunnit på egen hand, nämligen den så kallade katapultlarvstilen. Denna stil går ut på att man hänger sig i kopplet och med fyrfotahopp studsar framåt, döv och blind för sin omgivning. I synnerhet då för sin matte.

I fjärran skådade vi en annan golfande hund som gick fot bredvid sin husse och som prompt satte sig och väntade så fort husse skulle slå. "Sicken inställsam mespropp till hund" såg man att huliganen tänkte då.

Men annars måste jag säga att huliganen skötte sig utmärkt! Jag vill inte hävda att han inte drog i kopplet, för det vore en grov osanning. Jag vill inte påstå att han inte vill gräva i bunkrarna, för det ville han (men fick inte). Jag vill heller inte dölja att han bajsade på 7:ans tee, för det gjorde han (upplockat). Men han var - hör och häpna - tyst!! Ett enda litet småskall kom det och det var när husse ganska grovt missade en putt på ettan, och det var mer som "kom igen nu gubbe, hur puttar du egentligen?!". För övrigt - tyst som en mus. Han hade fullt sjå med att hålla reda på oss på banan, för är man vallhund så är man, och då vill man ha alla samlade. Inte att en hookar till vänster och den andra slicar till höger, nej samlat och fint ska det vara. Han tittade intresserat på alla slag, svansade runt och tröstade den som uttryckte sitt missnöje efter ett missat slag och var kort sagt mycket mer lätthanterlig på banan än vad man kunde trott.

Nu ska jag bara lära honom att spåra upp bollarna i ruffen också (och att förstulet sparka fram mattes boll till ett bättre läge när ingen ser).

Underbara augustidagar

Nu är det sommar igen - 25 grader och sol, det känns overkligt att det snart är september och att hösten är i antågande. Just nu är det inte höst. Just nu är det sommar, man kan gå barbent och iklädd t-shirt (ja för all del, en kjol också), man kan plocka rosor och lavendel och låtsas att man har semester. När man pratar med dottern säger hon att i Glasgow är det också omväxlande väder. Antingen regnar det, eller också regnar det. Men uppenbarligen är det en gradskillnad mellan hur mycket det regnar, och det får man ju också medge är en form av omväxling.

I detta sommarparadis finns det dock en orm. Inte en orm som hos Eva och Adam som lockar med äpplen (jag låter mig förvisso inte lockas av äpplen, ånej, mer till ska det för att få mig på fall. Fast prova med lite champagne, så låter jag mig så gärna förledas). Nej ormen i det är fallet heter häck. Häck som i häckklippning.

Vi har rätt mycket häck. Häck ut mot gatan. Mot ena grannen. Runt altanen och runt den andra uteplatsen där tomaterna växer och grillen står och ser manlig ut.

Inte nog med det. I häcken finns dessutom valv. Höga valv. Valv som man inte når att klippa utan stege. Jodå, vi har stege. En vinglig racklig sak. Bara det gör en ju lätt nervös. Sen har jag ju också en man som har för vana att ramla ner från stegar. Ja, jag erkänner, han har bara ramlat ner en gång, men då gjorde han å andra sidan det rejält, så pass rejält att det resulterade i ambulansfärd till sjukhuset och ett antal veckor på kryckor. Så kan det gå när man fastnar med benet och bryter knäet i sidled. Därför börjar jag hyperventilera redan vid tanken på att maken ska upp på stegar igen. När det väl är dags är pulsen uppe i sånt högtryck att den är färdig att eruptera likt Vesuvius och jag står och ser Sammanbiten ut. Maken blir lätt nervös när jag står där och ser Sammanbiten ut, och säger att jag behöver inte vara orolig. "Lätt för dig att säga" tänker jag då, "jag vet nog hur det går när du klättrar på stegar".

Nu är jag i alla fall euforisk. Nu är häckskrället klippt, och det högsta valvet är också klippt. Från marken - jo för jag gick in och lånade en mojäng från grannen som gör att man kan stå på marken och klippa grenar från höga träd. Av detta får man uppenbarligen mycket mjölksyra i armarna, vilket maken nu erfarit. Å andra sidan så fick han en lugn och fin fru, och det kan väl också vara värt något.

Sen satt vi ute och åt pannbiff och firade med ett glas vin på altanen i den underbara sommarkvällen. Ännu mer underbar blev den av att häckklippningen inte resulterat i minsta lilla avslitna korsband eller skadad menisk och det kan väl också vara värt att fira?

Vad huliganen kan

Huliganen kan mycket.

Han kan vakta trädgården.

Skrämma små barn.

Jobba som kontorsråtta.

Snusa fram var matte har gömt frolicar.

Tävla i lydnad, på sitt eget lilla vis.

Fara fram i spårskogen så att apporterna skingras i vinddraget.

Skälla.

Pyssla om matte när hon är pms:ig.

Gå fot (jo faktiskt!)

Sen kan ju huliganen andra konster också.

Han kan stänga köksluckor och dito lådor. En mycket bra sak i en familj där matte har olympisk medalj i konsten att inte stänga ovannämna luckor. För att inte säga lådor. Stänger man en låda, så vips! får man en frolic. Detta får till följd att hunden ibland blir så ivrig att man inte hinner få ut vad man ska ur lådan förrän han är där och stänger den. Då får man minsann akta fingrarna.

Sen kan huliganen gå slalom mellan mattes ben. I dessa lägen är matte, som själv är ganska kortbent, glad att hon inte har en dobermann. Smidig som en vessla snor han runt, man får se upp så man inte snavar över honom och ramlar ihop i en ograciös hög.

En annan bra sak som huliganen kan är att vinka. Ja, ja erkänner, han gör det bara när man blåser honom på nosen, och jag vet faktiskt inte riktigt vad den här konsten ska vara bra för. Men man får frolic om man utför den, och alla saker som man får frolic för är bra saker att kunna, det är huliganens fasta övertygelse.

Också kan han ju städa också! En mycket bra konst. Tyvärr inskränker den sig till att han städar ner sina leksaker i deras lilla låda, man kan alltså inte bara lämpa över dammsugaren på fredagen och säga att "om du dammsuger så plockar jag undan". Men man får väl ändå säga att det är en bra färdighet. Huliganen blir så ivrig, så ivrig, han dänger i grejerna med frenesi. Är man inte tillräckligt snabb med klicker och frolic så plockar han upp prylarna igen och dänger i dem ännu en gång, med ännu mer frenesi så att man inte kan missa hur duktig han är. Ibland slänger han bara grejerna i ungefärlig riktning mot lådan, men då blir det minsann ingen frolic. Strängt, kan tyckas, men då kan man ju betänka att jag minsann aldrig får minsta lilla chokladbit när jag städat.

Nu hade jag tänkt illustrera det här inlägget med tjusiga bilder på färdigheterna. Men det är ju attans vad svårt det är att fotografera en hund i rätt ögonblick, så det blev ganska taffligt. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord när jag säger att min hund, han är minsann så oerhört begåvad!