Man upphör aldrig att förundras

Huliganen är, som nog framgått, en ganska bortskämd hund. Lyckligtvis. Han får smaka både det ena och det andra och har utvecklat smak för såväl lammstek som ankbröst som oxfilet.

Grönsaker göre sig dock icke besvär. "Grönt är skit" tycks vara Huliganens paroll. Ställ ner en tallrik med bönor, tomater och fänkål och se hur han bara fnyser högdraget.

Igår hittade jag dock Huliganens grönsak!

Vi åt kycklingfiléer fyllda med dijonsenap, bacon och purjolök som hade ungsbakats inlindade i savojkål. Vi åt och det var gott, och vid sidan satt Huliganen och väntade på smulorna från den rike mannens bord. Äntligen var vi klara! Jag satte ner tallriken med lite kyckling kvar, samt mittnerven från savoykålen för den var lite stabbig tyckte jag.

Huliganen kastade sig på sitt vanliga väluppfostrade sätt över tallriken och slök savojkålen! Sedan åt han förvisso upp kycklingbitarna också, men bara lite så där förstrött.

Sen rapade han belåtet och utkrävde även husses savojkål (husse som är mer av en principfast natur, eller säg "snål" ur Huliganperspektiv, hade nämligen själv ätit upp sin kyckling).

Det känns ju bra, då kan vi täcka in hela kostcirkeln i Huligankosten.

Om älgar, morgonpromenader och Runeberg

I förrgår morse tog Huliganen en morgonpromenad - ja det gör vi ju alla morgnar så det kanske inte är så revolutionerande att skriva om. Men det som faktiskt var lite revolutionerande var att när vi spankulerade fram i allsköns samförstånd under en järnvägsbro så brakade det plötsligt till uppe på banken och vi hoppade högt. Bakom staketet fick vi syn på en häst - trodde vi. Då fick vi hjärtat i halsgropen, för hade den rymt? Tänkte den hoppa över stängslet? Jo, det tänkte den - rakt över staketet och ner på vägen. Och då visade sig hästen vara en älg! Första gången jag ser en vild älg får jag den nästan i knäet.

Någon kamera hade jag ju inte med, den låg hemma och hade sovmorgon. Alltså bestämde jag att idag skulle vi gå där igen så att vi nu kunde fotografera Skogens Konung. Huliganen såg tveksam ut och sa att sägs att blixten aldrig slår ner två gånger på samma ställe. Jag såg ju genast den svaga punkten i resonemanget och påpekade att det som gäller för blixtar inte nödvändigtvis gäller för älgar.

Alltså parkade vi oss under järnvägsbron med kameran i högsta hugg. Nu skulle här fotograferas! Efter 20 sekunder tappade jag tålamodet och sa till Huliganen att var det verkligen meningen att vi skulle stå där tills det växte mossa på oss? - Äsch, nu fotograferar jag, så får folk tänka sig en älg, lite fantasi ska de väl kunna ha? sa jag till Huliganen.

Älgbild. Den imaginära älgen hoppade ner en bra bit hitom stolpen på vänster sida

 

Lite snopet kändes det ju, så vi traskade vidare på vår promenad. Huliganen lovade att hjälpa mig leta efter andra djur att kompensera älgbristen med.

Han skuttade framåt längs vägen, hittade bland annat en snigel:

Fast jag vet inte riktigt, känns detta som en fullgod kompensation? Den var ju i alla fall inte så snabb, så man hann få den på bild.

Men plötsligt stannade Huliganen igen! Den därve stigfinnaren och spejaren hade spejat in ett nytt djur!

Nu var spänningen stor, vad kunde det vara? Var det något farligt? Något sällsynt? Något imponerande?

Jajamensan!

ok, kanske inte så farliga eller sällsynta - men medge att de är imponerande!

 

Vi tittade på varandra med ömsesidig uppskattning och sen vandrade vi vidare på vår älgexpedition. Nu var Huliganen taggad! Han sökte både lågt och högt!

... ok då mest lågt kanske..

 

Nu visade det sig att det vimlade ju av vilda djur! Titta bara:

Fjäriln vingad som flyttat hit från Haga

 

..och herr Humla..

 

...och små nyckelpigor..

(Coccinella sa maken. "Du ska ju alltid vara så märkvärdig, cocinella på dig själv du", svarade jag då)

 

Nöjd vandrade jag vidare. Men Huliganen såg lite misslynt ut. - Tror du inte det ser mesigt ut med en massa insekter i bloggen? undrade han. Tänk om vi hittade något annat vilt och farligt, det vore väl bra! Sen tindrade det i hans ögon och han sa belåtet att "då kan jag skälla lite på dem, ja så att de inte attackerar oss så klart". Jag tackade för erbjudandet men trodde mig om att kunna avvärja attacker från de flesta djur vi mötte.

Helt plötsligt så stod de där! Först såg jag den här stilige gynnaren och tänkte att herregud, den har minsann horn, den!

Sen fick jag syn på brorsan...

Huliganen kastade en blick på hornen och den självsäkra uppsynen och beslöt sig för att han nog inte hade lust att skälla, trots allt. Han var lite upptagen med annat. Beundra utsikten över mogna sädesfält till exempel:

utsikten ur Huliganperspektiv

 

Men Runeberg då, undrar ni kanske? Var kommer han in i det här?

Jo, för länge, länge sedan läste jag litteraturvetenskap på det lokala universitetet. Vid ett tillfälle hade vi gruppdiskussion om tolkningsföreträde, vem som har det, läsaren eller skribenten? Då kom Runebergs dikt upp, och en deltagare förfäktade att detta, det handlade minsann om ett älgmöte. Något som seminarieledaren vägrade acceptera, han trodde inte alls att Runeberg tänkte på älgar.

Men jag börjar undra, jag...

Allena var jag,         - check!
han kom allena;       - check!
förbi min bana
hans bana ledde,      - check!
han dröjde icke,       - check!
men tänkte dröja,
han talte icke,            - check!
men ögat talte. –
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden          - check!
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden.



Jag ja börjar nog ändå tro att Runeberg också mött en älg på morgonpromenaden.

Klang och jubel, nu är det torsdag!

Och inte vilken jämmergrå torsdag som helst. Nej det är första dagen på nya semesternperioden, nu väntar sju dagars njutningsliv.

Vi började i och för sig rätt så bra redan igår kväll med att dricka rosa bubbel. Och inte vilket jämmertrist rosa bubbel som helst, nej egenhändigt (eller ska det vara makehändigt?) sabrerat bubbel.

Instruktion:

1. Man tar en make, en stor kniv och en flaska bubbel.  Man förmanar maken att vara FÖRSIKTIG!!

2. Maken slår med kniven mot flaskmynningen medan man själv hukar förskrämt och undrar om han vet vad han gör??

3. Poff! flyger korken och bubblet gör vad det ska; bubblar

4. Maken viftar lite nonchalant med kniven och undrar om någon vill ha?

5. Klart man vill! Själva drickande finns dock inte på bild, man måste prioritera. Antingen bubblar man eller också fotograferar man

Giljotinerad kork

Somliga fick inte bubbla, utan nöja sig med att käka servett. Livet är bra orättvist!

 

Semesterkänslan förhöjes ytterligare flera steg genom att ha en Ellen i knäet

 

Och här sitter väl vi och viftar på tårna!

 

Är det dags för likvaka?

Det har ju inte direkt hällt ner här. Regnet alltså. Och jag är ju av den fasta övertygelsen att man vattnar inte i onödan, inte när rent vatten är en bristvara i stora delar av världen och när grundvattennivån är låg här hemma.

Lite känner man sig som Liemannen när man traskar runt i trädgården där gräsmattan prasslar gult och där till och med ogräset flämtar efter vatten. Jag förhärdar mig och tänker att gräset, det kommer alltid tillbaka. Och att det blir ju ett naturligt urval här, enbart tåliga och härdiga plantor göre sig besvär i Huliganträdgården. The survival of the fittest påpekar jag för Huliganen som är strängt upptagen med att slänga runt med bollen-i-snöret.

Men sen får jag ju syn på den här. En av favoriterna. Perovskian som blommar så hjärtknipande himmelsblått på sensomrarna. Nu blommar den inte. Nu ser den ut så här:

Kan det finnas hopp?

Jäkla Darwin.

Kärlek

Det måste vara hormoner eller nåt, för jag känner mig alldeles väldigt känslosam just nu.

Ibland tittar jag på Huliganen och grips av sådana oerhörda ömhetskänslor - jag kan inte förstå att det faktiskt är så att han är min! Att man kan älska en sån liten knodd så mycket. Ibland när jag vaknar så kikar jag över sängkanten ner i hans biabädd där han ligger på rygg och snarkar och får nästan nypa mig själv för att förstå att jag har en hund! Och just den hunden dessutom... vilken tur jag har!

Okej, han kan vara lite gapig emellanåt...

 

...och uppvisa lite piraja-drag...

 

Och det kan väl hända att han tigger lite...

Men se så klok han ser ut!

 

Och vilka gulliga tassar!

Som sagt - supergulliga!

...och mjuka luddiga öron...

...och mjuk, luddig, underbar nacke...

...och svansen! Sötare kan en svans inte bli!

"Jag vet, jag är helt enkelt bäst" tänker Huliganen helt blygsamt

 

Ibland så tänker jag att herregud, varför väntade jag så länge på hund? Varför begrep jag inte att jag är hundmänniska förrän jag blivit så pass gammal? Hur ska jag hinna med? Ha alla de hundar jag vill hinna med innan det är för sent? Det är så många frågor som inställer sig. Orkar man med en liten energisk vätte när man är gammal? Kan man spåra med rollator i skogen? Och kan man överhuvudtaget tänka sig livet utan en sån här:

Nej det kan man väl inte?!

...

Jahaja, det var veckans känslosamma utbrott. Nu ska jag gå tillbaka till att vara mitt vanliga hårdkokta jag.

Vånda

Imorgon är det dags. Imorgon ska det avgörande beslutet tas, så ännu har jag lite frist, lite betänketid. Så nu vankar jag här som en äggsjuk höna och tänker "å ena sidan..." men sen "å andra sidan...".

Det är inte lönt att fråga maken. Inte för att han inte har någon synpunkt, åjo, det har han visst. Men är det en väl underbyggd synpunkt, något som man bör/ska/vill ta hänsyn till? Beslutet är mitt, visst är det så. Ibland är det ju ändå skönt att fråga någon till råds.

Men som sagt, frågar jag maken så svarar han med förlängda ryggmärken, hans automatiska reflexer slår till, vesslesnabbt:

- Långt är fint.

På detta har jag ju bara ett svar, nämligen att jag vänligt påpekar att det är hans neanderthaljag som talar, hans urfader från länge sedan som vill att håret ska vara långt så han kan grabba tag i det och släpa hem hustrun till elden och matlagningen i grottan. Maken vägrar att erkänna släktskapet med sin neanderthalske förfader, men förfäktar ändå envist att långt hår, det är fint det.

Och ja, jo, jag tycker också det är fint med långt. Om man nu inte har sånt där nordiskt hår som jag, flygigt med tunna hårstrån. Då hänger det mest som en ledsen golvmopp, hur mycket man än stylar till det på morgonen. Inte för att jag direkt är typen som stylar till något hår, hur ska man hinna med det när Huliganen ska galopperas runt på morgnarna?

Dessutom ser jag ut som en häst (och inte direkt av ädlaste slag) i långt hår. Plus att det blir varmt i nacken. Plus att man får hår överallt.

Maken lyssnar på mina argument, eller rättare sagt, de studsar mot hans tillslutna örongångar och sen säger han förhoppningsfullt igen:

- Långt är fint!

Jag har haft långt hår, jodå. Det är därför jag vet hur varmt det är. (En period på det glada 80-talet hade jag långt hår, som dessutom var rödfärgat och permanentkrulligt - detta var nog höjden av min hårkarriär enligt maken. När jag påpekar det för min frisör håller hon på att ramla omkull av munterhet. Maken skulle nämligen gärna se att håret förutom att vara långt dessutom var sådär rödkrusigt...)


Samtidigt så vill jag ju gärna att maken ska tycka att jag är lite fin. Jag drar dock en bestämd gräns vid rött permanentkrull, det gör jag. Därför har jag dragit ut på klippningen ett bra tag, men oavsett hur jag ska göra så måste det ju ändå klippas någon gång.

Kanske man kan kompromissa genom att låta luggen växa ut? Fast jag har ju en svag känsla av att detta inte skulle tillfredsställa grottmannainstinkterna. Därav denna vånda.

Makens frisyr, kanske någon undrar? Jodå, han är inte den som bangar för att ändra frisyr! När vi träffades 1976 hade han polisonger. Det har han inte nu.

Jag hade en plan

Eller, tja, plan och plan, det låter ju rätt så högtflygande. Säg så här; jag hade en önskan. En förhoppning. En tanke att kanske vi skulle kunna visa upp hur träningen fortskridit. Tass-i-vatten-träningen alltså, nu när vi fått så himla bra tips av Jea.

Sagt och gjort. Jag tog behövliga ingredienser:

1. En hund av huliganmodell
2. En skål
3. En disktrasa
4. En klicker
5. En näve frolic
6. En kamera

Sen klev vi ut i trädgården och nu, nu skulle jag föreviga hur Huliganen klev i badet, tvålade sig under armarna, plaskade i vattnet och allmänt såg ut att njuta.

- Nu ska vi bada tassar! sa jag uppmuntrande till Huliganen.
- Jaså minsann, svarade Huliganen på sitt vanliga träningsvilliga sätt.

Entusiastisk, engagerad och träningsvillig Huligan...

 

OK, jag fick väl börja med att klicka in honom på disktrasan, targetmattor vet han ju vad det är. Huliganen greppade raskt disktrasan, sprang bort till mig och dängde den med berömvärd precision på mitt ben.

"Nu ska du få, matte!"

 

- Hallå där! sa jag upprört, vad gör du egentligen, det är väl inte jag som är targeten?!!

Matte blev visst lite upprörd, tänkte Huliganen, då måste jag nog visa mig från min lydigaste sida. Huliganen har en något snedvriden bild av vad det innebär att vara lydig, enligt hans åsikt är man som lydigast när man ligger. Alltså la ha sig, helt utan att ta hänsyn till att vad jag ville var ju det där med att bada tassarna.

Så tjurig hon ser ut, bäst jag ligger, tänker Huliganen

 

Jag suckade lite, räknade sammanbitet till 8 792 på mitt vanliga tålmodiga vis och sen började vi om. Jag upptäckte att det hade sina brister att försöka fotografera samtidigt som man klickertränar, så det blev inte så värst väldokumenterat, det blev det inte. Huliganen vägrade nämligen osamarbetsvilligt att tolka kameraklicket som klickerklick, så jag fick koncentera mig på den vanliga klickern.

Han körde förvisso sin egen modell. Visst kom vi så långt som till disktrasan i baljan, men då bestämde Huliganen raskt att om han hämtade upp den, la den på gräsmattan och trampade på den så var det good enough. Tramp som tramp tyckte han, och krävde frolic av matte.

Sen gjorde han också några försök att massakrera disktrasan, men då sa jag strängt till honom att så fick han väl inte göra, hur skulle det se ut på bloggen, vavava?!?!

Och titta noga nu (jag erkänner att det kanske inte är världens mest imponerande bilder, men i alla fall.

Titta, titta! Ser ni! Ser ni vart tassen är på väg?!

 

Och voila! (sa hon utmattat men triumferande)