Sommarfrukost i växthuset

Frukost är egentligen inte min passion, även om jag plikttroget slevar i mig dagens kvot av havregrynsgröt varje morgon efter hundpromenaden.

Men frukost i växthuset är en helt annan sak!





















Första semesterdagen

Det är ju onekligen inte kattskit direkt. I synnerhet inte när man inledde i stor stil med att umgås med Ellenfamiljen igår. Väldigt bra, det tyckte vi allihop. I synnerhet Huliganen, som med stor list och förutseende placerade sig under Ellens stol och därmed fick åtnjuta såväl brödbitar som musslor som ankbröst. Visst är han begåvad den hunden? Och på tal om begåvad så måste jag ju säga att Ellen, det är en såväl söt som begåvad unge! hur många 1,5-åringar känner igen bokstäver? Tänkte säga att hon måste ju brås på mig... men sen kom jag på att jag har ju inte varit inblandad i tillblivelseprocessen, så det måste vara någon slags överföring genom osmos eller nåt?

Fast ibland undrar jag ju hur begåvad jag är? Tog jag några bilder på Ellen, kanske? Nä, uppenbarligen var jag för upptagen med att ljuda "kåååå" och "sssss" och "aaaa". Och kanske dricka lite vin?

Förresten, stryk "lite". Man vill ju inte ljuga så här i sin egen blogg.

Idag har jag dock plockat fram kameran, jo för jag fick nämligen luktärter av Ellenmamman igår. Luktärter, det är en favorit. Dock klarar jag själv inte av att odla dem, för de kinkiga rackarna vägrar att gro trots att jag pysslar om dem enligt konstens alla regler. Därför brukar jag få plantor av Ellenmamman som uppenbarligen har mer kläm på luktärteriet. Och igår fick jag årets första bukett! Visst är de väldigt söta?




Men allt är inte frid och fröjd i det huliganska paradiset! Det har smugit sig in en orm! Eller kanske inte direkt en orm... det beror ju på hur man ser det, men ett smolk i bägaren då? En käpp i hjulet?

Det är så här, jag har stuckit emellan med lite stickning som omväxling till virkningen. Virkning är ju bra på så sätt att man kan liksom inte tappa maskor. Det kan man med stickning... Nu håller jag på med en liten koftbolero. Man gnetar med mönster och maskor och räknar och har sig. Man tappar en maska och får dra upp hela bakstycket som nästan var klart. Sen stickar man om. Blir klar. Sätter maskorna på en nål, eftersom kanten ska stickas senare. Nöjd är man! Man tvingar maken att beundra, och han säger vederbörligen "fint!", kanske något förstrött men i alla fall.

Men så igår kväll när jag skulle flytta på handarbetet så ser jag att hjälpnålen knäppt upp sig! Att maskorna runnit i en glad liten jenka. Då sa jag inte "hoppsan!" direkt. Det ska erkännas att en eller annan svordom halkade över läpparna.

Typ: - "det var väl själve #"%&!!!" och "jamen föri&&//(#€"!!"

Maken ryckte raskt ut och ville trösta med en kram, och det var ju snällt men det hjälpte inte riktigt. Fast jag ryckte i mitt sunda förnuft. Jag känner mig själv. Min första instinkt är att slita upp alltihop, slänga det på golvet, hoppa jämfota på kvarlevorna och svära så det osar. Men sen tänkte jag till. Det kanske går att rädda. Om man tar det lugnt och metodiskt (inte direkt min melodi, men värt ett försök). Så jag gick och la mig och sov på saken. Och när jag lugnat mig lite till så ska jag inleda Operation Stickakuten.

Så får vi se. Men luktärterna doftar ljuvligt!

Det märks att det börjar dra ihop sig...

... till semester alltså. Jodå. Idag var det yllekofta på som gällde. Plus att jag fick ränna iväg och köpa ett regnställ eftersom det befintliga blev alldeles genomregnat redan på morgonpromenaden.

Å andra sidan är jag ju inte direkt bikinitypen, så jag kan tycka att det är rätt ok med ett heltäckande regnställ.

Huliganen är inte heller bikinitypen. Däremot blir han lite smågnällig när det regnar - inte för att han blir blir blöt på promenad, ånej, då skrynklar man bara ihop öronen och stretar på. Men när man kommer hem! Då vill ju den där petnoga matten prompt torka tassar. Bakom öronen. Under magen. Jävligt onödigt, om man frågar Huliganen.

- kom hit så får jag torka dig, säger jag vänligt, - du måste ju bli torr och fin!

Huliganen låter meddela att vill jag ha torrt och fint så kan jag för alldel torka mig själv. För egen del tycker han att vättemetoden att torka duger gott. Den består i att rusa i högsta fart 27 gånger runt matsalsbordet och sladda i kurvorna, då torkar man i vinddraget.

Men jag, som är en konventionell typ, jag torkar i alla fall. Allt ackompanjerat av tjuriga vättemorr som inte betyder något.

- Måste vi ha den här diskussionen varje gång? frågar jag milt.
- Japp! svarar den lille Huliganen och ser så envis ut som bara en västgötaspets kan, och jag inser att jo, det måste vi nog. Intill tidens ände.

Tillrättaläggande

Maken läste förra inlägget. Han tänkte till.

- Hmmmm.... sa han sen.
- Du skriver "ren" här - men i ett annat sammanhang sa du "älg". Vilket är det nu, ren eller älg? Det är ju stor skillnad!

- Älg eller ren, spela roll! sa jag lättsinnigt då. - Same, same but different, la jag sedan till för att riktigt understryka min åsikt om att det var liksom inte djurets art som var det väsentliga, utan snarare det faktum att Huliganen fått en favoritpresent.

Maken är dock en sån som vill reda ut saker. Gärna i exceldokument med 17 kolumner, 43 rader och diverse olika parabler. Jag såg nu att det snurrade runt sånt som "långa ben", "korta ben", "stora horn", "mindre horn", "Tomtefars renar" och "Skogens konung" i huvudet på honom. Jag riktigt kände hur det kliade i honom att få sätta upp ett redigt excelark och klargöra en gång för alla om det var en ren eller en älg.

Här kände jag dock att jag hade mitt på det torra. Att jag hade det ultimata svaret på alla hans påpekanden och undringar.

- Vi talar om ett orange plyschdjur, klargjorde jag. Det är faktiskt vare sig det ena eller det andra. Det är ett fabricerat djur. Gjort av tyg, stoppning, lite ditten och lite datten.

Maken såg lite slagen ut, det gjorde han nog.

Helgbesök

Det har varit liv i luckan i Huliganhemmet i helgen - inte för att det kanske alltid är så värst tyst här hemma, det är det sällan i ett hus där det bor en liten västgötaspets, men ganska lugnt har vi det ändå. Men så helt plötsligt invaderades huset. Av döttrar. Söner. Och flickvänner.

Och det var ju alldeles väldigt trevligt, det tyckte vi alla. I all synnerhet Huliganen, jo för när folk har med sig så fina presenter, ja då blir man lycklig! Tyvärr hanns det inte med att ta en "före"-bild av ovanstående skapelse, men ni får tro mig på mitt ord när jag säger att det var en liten ren. Renen slaktades njutningsfullt, omsorgsfullt och omgående av vår fyrbente vandal, och hornen har liksom aldrig återfunnits. Det lilla liket dängs det dock omkring med fortfarande.

Soligt och fint var det också, vilket ju var trevligt när dottern kom hem från sin skotska regnhåla. "Sol!" sa hon och plirade förvånat upp mot den blå himlen. Ja när hon hade tid att plira alltså, för någon propsade ju på uppmärksamhet hela tiden. Sen så introducerade jag henne i mormorsrutornas förunderliga värld, och då hade hon ju ändå mindre tid över för naturbetraktelser.

Och sedan dök då sonen och flickvännen upp, och eftersom hon visade sig vara en sån utomordentligt trevlig figur, en sån som presentar renar till västgötaspetsar, så måste vi ju säga att det var ett väldigt trevligt besök, ett som vi hoppas ska upprepas många gånger. Med eller utan ren.

Nu har dock sonen och flickvännen åkt hem, och strax åker dottern också. Kvar blir vi. Minnena. Och det lilla renliket.

Dissad

Jag är van vid att den lille Huliganen älskar mig. OK, han kanske inte direkt dyrkar marken jag går på, han kanske inte alltid är av åsikten att min vilja är hans lag (rätt ofta är det nog så om vi ska vara ärliga), men han gillar mig. Han tycker jag är en schysst matte. En ganska kul matte. En som ofta är beredd att avstå både från det ena och det andra för en uppfriskande dragkamp. En som kliar honom stilla på magen när han är trött.

Kort sagt, han brukar alltid komma stormandes när vi varit åtskilda, om så bara för en timme, men en leksak i högsta hugg och med solsken (och möjligen eventuellt ostbit) i blick.

I torsdags eftermiddag lämnade jag honom i hemmet med jag for iväg till stationen för att hämta kemistiska dottern som lämnat sin regniga skotska tillvaro för några dagar i hemmets lugna vrå. När vi kom hem öppnade vi dörren (en nödvändighet för att kunna träda in i huset, nämligen), och totalt lyckotumult utbröt. Det yrde av väskor, hundar, bollar-i-snöre, döttrar, jackor och skor i luften. Det var dragkamp och klappningar och drag-i-håret och studs-å-skäll-å-rusa-runt på hög nivå.

Vid sidan av stod jag. Ensam. Bortglömd.

- Hej på dej du, Huliganen! sa jag på prov efter en stund. Huliganen hejdade sig momentant, registrerade att något (någon?) sagt något, och fortsatte sedan raskt med det han höll på med, nämligen att ta igen ett halvårs umgänge med lillmatte på kortast möjliga tid.

Och så har det fortsatt. Jo, visst, han noterar att matte är här och följer godvilligt med på promenad. Han följer med ut i trädgården och pysslar på morgonen, eftersom lillmatte ändå ligger och trynar och drömmer kemistiska drömmar - men så fort hon är i närheten är han där. Just nu duschar dottern. Utanför dörren ligger Huliganen och väntar.

Så jo, lite dissad är man nog.

Sen tänker man: - hur ska det bli sen i dag, då? Jo för då kommer ju sonen också hem! Och inte nog med det, han har för första gången flickvännen med sig, så då  blir man väl reducerad till en komplett staffagefigur i bakgrunden. En som liksom smälter in i tapeten och bara är där, utan att bli tagen någon som helt notis om av en liten kortbent vätte.

På tal om flickvänsbesöket så vet jag ju att hon läser här ibland (hej!!) så hon är ju liksom förvarnad om vilket skrot och korn hunden är gjord av. Jag ville ändå liksom förmana honom lite.

- Tänk nu på att vara välkomnande! sa jag. - Rusa inte fram och gasta "å vem f-n är du då?!". Hoppa inte. Skäll inte. Traska väluppfostrat fram, vifta på svansstumpen och säg "så roligt att se dig".

Jag märkte att jag talade för döva öron. Huliganen sa inte ens "ääähhh... vaa?" utan fortsätter bara att stirra stint på den dörr varifrån lillmatte ska komma ut.

Nåja, hon är förvarnad! Och när alla åkt hem så kanske man kan klättra på viktighetsskalan igen?

När jag var liten

...så var jag en ganska odräglig unge, med glugg mellan tänderna, stripigt hår, envis som synden och ganska lillgammal. (Himla tur att jag växte upp till en sån förtjusande kvinna utan glugg mellan tänderna!)

Då ville jag ha en storebror. Jag hade liksom för mig att en storebror skulle ha älskat mig, lekt med mig och presenterat mig för alla sina häftiga kompisar. Eftersom mina föräldrar uppenbarligen hade rört till det i planeringen hade jag ingen storebror, men däremot hade jag en storasyster. En som inte direkt föll i farstun för sin jobbiga lillasyster, en skoningslöst körde ut mig ur rummet när kompisarna var där, en som hade elaka kompisar som knep den räliga lillasystern. Ja det kunde nog hända att hon kneps lite själv också, minsann! När hon inte kneps så bråkade vi. Hett och vilt. Såpass vilt att min prövade far fick gå ut på balkongen och räkna till 100.... 27 gånger i följd.

Sen flyttade hon hemifrån - och vips! så upptäckte man att hon var ju en rätt trevlig prick, den där syrran. Kneps gjorde hon heller inte längre.

Och nu, nu när man inte orkar kan man maila henne och fråga om hon vill gå kvällspromenad med den lille Huliganen, som blir överlycklig över att äntligen få lite lajbans i tillvaron. Sen kan man sitta i växthuset och prata en stund, dricka limesaft, äta fläderblomskaka och dricka vin. (Men det där med vinet, det kan hon tacka maken för som kom hem mitt i alltihop och också frikostigt erbjöds kaka och saft.

- Saft??!!! utropade maken förbluffat och såg plötsligt helt tagen ut. Rådigt greppade han boxen och hällde upp lite vin, det där med saft skulle inte besudla hans läppar. Eller syrrans för delen, hon tackade raskt ja).

Fast nu villar jag in mig i saft&vineriet, vad jag skulle komma fram till är att nu så är det faktiskt alldeles väldigt bra att ha syrran!

Något som också är väldigt bra att ha är cortison; vips! så kan jag skriva igen. Gå igen. Ta på mig strumporna själv igen. För att inte tala om att ta dem av! Kemi - och systrar - det är fina grejer det!


P.S. Och maken! Såklart. Och Huliganen - han är minsann också en bra-att-ha-grej av ädlaste valör!

Och på detta Oscarsgala-aktiga sätt där alla avtackas intill minsta atom avslutar vi dagen inlägg.