Är det dags att bli orolig?

Det blev ingen hjortstek - det blir rådjur i stället. Blir säkert bra det också. Nu kommer gästerna om en timme. Den synnerligen lokalproducerade (tack grannen!)jordärtskockssoppan är förberedd. Potatisgratängen likaså. Okej, det blev nästan en smärre katastrof, men bara nästan. Gratäng blir inte klar i 50 graders ugnsvärme. Kan ju vara bra att veta. Smålöken är vinkokt. Kantarellsåsen är på G.

Det här känns nästan nervöst, så här förberedd brukar jag inte vara?

Den där känslan

När man ska ha vänner på middag på kvällen, vänner som man inte träffat på några år. När man bestämt sig för att laga hjortstek, och dessutom i samråd med maken bestämt sig för att gå på Saluhallen på lördagen och köpa sagda stek, lite blommor på torget och ev. brysselkål. Kanske choklad på Ahlgrens? Surdegsbaguetter på Gateau? Det finns ju massor av gott att köpa och bjuda på.

Sen går man med Huliganen på morgonpromenad, sneddar över torget och torghandeln är inte igång? Det är då man får en märklig känsla i maggropen och inser att hejsan hoppsan, det är visst helgdag idag. Undrar om Saluhallen ändå har öppet någon liten timme sådär? Det har inte Saluhallen.

Och den känslan, det är inte alls samma som när man öppnar en ny chokladask till exempel. Eller strosar runt i en garnaffär och känner på massor av garner.

Som tur är har Coop öppet, så det ska nog bli mat ändå, och inte köttbullar som står på menyn imorgon.

En ganska typisk onsdag...

...har det varit idag. Den inleddes med att jag rände runt och letade efter ett häfte med stickmönster. Jag visste att jag haft det senast igår, och det borde ligga vid a) min stickfåtölj, eller b) en annan fåtölj, eller möjligen c) på mitt sybord. Nu var den lille rackarn puts väck. Jag letade. Lyfte på högar. Tittade under fåtöljerna, men det enda som mötte min blick var lite lagom tussar efter Huliganen som fäller som en tok för tillfället. Jag meddelade maken att häftet var väck, och om han skulle få syn på det skulle han kasta sig över det som en kobra och lägga det på mitt bord. - Ållrejt, sa maken medgörligt med tankarna långt borta på Krognos-ätten och dess görande och låtande på medeltiden. Det är ju svårt att fokusera på mer än en sak, det får man förstå.

Sen cyklade jag till jobbet och kramade en karl, en som inte var maken! Ja det kan till och med hända att jag pussade på honom. Eftersom jag är en ärlig själ meddelade jag maken när vi sågs till lunchen att jag fraterniserat med andra män. - Jahaja, sa maken, - var Axel på jobbet? Och jo det hade han varit. 6 månaders stabil, knubbig och glad bebis, såklart det behövdes såväl kramas som pussas! Fast först skulle han äta mosad banan fast därefter frågade jag listigt pappan om han inte skulle ha kaffe och innan någon annan hann agera knuffade jag undan pappan och tog över Axel. Axel tyckte mycket om mina örhängen som är långa och dingliga, jollrade artigt och hoppade jämfota i mitt knä. Ibland är det trevligare än annars på jobbet får jag säga.

När jag kom hem från jobbet var det mörkt och tyst och tomt, men strax därefter kom mitt eget Kinderägg valsandes in genom dörren; tre saker i en och samma mansperson det måste ju vara bättre än vilket Kinderägg som helst? Förvärvsarbetare, pensionär och student i en och samma förpackning. Dock ej av choklad, just där är det kanske ändå bättre med Kinderägg.

Just nu lagar Kinderägget mat till mig, det doftar gott av paj från köket och jag är så himla belåten för jag har hittat mitt stickhäfte! - Var låg det? undrade maken intresserat och jag fick lite motvilligt erkänna att det låg rakt fram på mitt sybord. Fast jag hade råkat lägga lite andra saker ovanpå. Så egentligen var det inte alls väck, den enda som var lite väck var nog jag.

Vem sa att hösten var grå och trist?

Milda matilda vad helgerna går snabbt! Man hinner knappt hälla i sig fredagens Afternoon Tea förrän det är söndag kväll - och vi vet ju alla vad som väntar bakom knuten när det är söndagskväll. Just det; måndag morgon. Det är mååååndag morgon, och mitt huvud känns så tu-u-u-ungt sjöng ju redan Povel Ramel på sin tid. Visserligen känns huvudet inte tungt, men vi vet precis vilken känsla han menade, jodå.

För övrigt har det varit en bra helg, och hur kunde det vara annat när man inleder den på Perch's?

Igår var vi på middag hos Ellenfamiljen som nyligen hemsökt den afrikanska kontinenten. Det var mat och prat och himla trevligt. Och en himla massa hundar, en Huligan och två labradoodles, varav den ena var så doodlig som allra helst. 8 månader och liksom i full-sprätt-läge hela tiden. Huliganen tog det med jämnmod och morrade "stick-å-brinn" med jämna mellanrum. Den yngre doodlen kissade och bajsade inomhus, varpå Ellenpappan såg lätt medtagen ut, men icke desto mindre lyckades det honom och Ellenmamman att severa oss en delikat måltid. Sedan gick Ellen, Ellenmamman, Huliganmatten och alla vovvarna ut för att se om det liksom gick lika bra att kissa utomhus.

När vi kom in igen frågade Ellenmamman Ellen vilken hund hon tyckte mest om? - Hampus, svarade Ellen då (det präktiga barnet!) - för han är liten och söt och lugn. Då log Ellenmamman och erinrade sig gamla tider när Huliganen for runt som ett liten fyrbent tornado. Nåja, vi blir alla äldre och måhända inte klokare, men något lugnare.

Kunde man tro. Idag har det varit syträff hos syrran. Dottern jag och Huiiganen dundrade in genom dörren och syrran, som är härdad, log välkomnande och tog hand om oss på bästa sätt. Sedan drog vi oss mot syrummet och fortsatte med vår väsksömnad.  Vissa alltså. Andra tjoade i högan sky och när det inte hjälpte välte han ut papperskorgar, hade dragkamp med tygbitar, slickade folk på benen, var ivägen i största allmänhet och kollapsade sedan i en liten hög och sov, kanske inte den oskyldiges, men definitivt den busiges sömn.

En färgrik - och bra  - helg det här.

Maken har varit lite listig

Maken är mycket nöjd och glad och trivs bra i vårt nya hem, men så kom jag ändå hem en dag och upptäckte en make med en bekymrad rynka i pannan. - Men älskling, vad har hänt?! utropade jag med minst fyra utropstecken och tre frågetecken, man vill ju liksom inte ha en bekymrad make. God och gla' ska maken va' har alltid varit min paroll. Det visade sig att maken upplevde en tomhet i tillvaron. Något saknades.

Det som saknades var Gyldendals og Politikens Danmarkshistorien. I alldeles för många band.

Maken, som är en modern make (åtminstone i vissa fall) hade på nätet hittat verket på danska antikvariat, men dessa rövare ville ha en ohemul massa pengar för att skicka dansk historia i (alldeles för) många band till Lund. Vad göra?!

Maken klurade och grubblade och sen kom han på att man kan ju hämta dem själv, i Köpenhamn. Heureka! sa maken och kom sedan på att asa hem 16 band själv kan ju vara lite tungt....hm... han kastade en listig blick på frun (= undertecknad) och undrade illslugt om jag inte var sugen på lite Afternoon Tea på det där Perchs Tea Rooms som det pratats så mycket om. Kanske rentav med ett glas bubbel till?

Tja, hans naiva fru gick väl på den lätte och det är därför vi har tillbringat eftermiddagen på bästa sätt med ett rejält Afternoon Tea och sedan lite bokshopping. 17 band historia och en bok om danska borgar som lite grädde på moset.

Men rätt ska vara rätt; jag har också shoppat! Nu står teburken på plats och är fylld av Kalkstensdrömmar (te) och maken sitter vid skrivbordet och tittar ömsint på sin boktrave.

- Var ska de få plats, undrade jag krasst. Maken såg ut som att han försökte undvika frågan men meddelade sedan att det ska han nog lösa. Bäst att hålla ögonen på sina trädgårdsböcker, känner jag.

Nya städrutiner

Ingen kan beskylla mig för att vara städfascist. I synnerhet inte om man genomskådat mina kreativa städningslösningar genom att oförsiktigt öppna slumpmässigt vald garderobsdörr.

Men maken och jag är ändå rätt så lika i det att vi gillar att ha någorlunda ordning omkring oss. Sen har vi olika hangups; maken är besynnerligt förtjust i att alla köksluckor och dito -lådor ska vara stängda.*) Jag gillar när diskbänken är avtorkad och smulfri.

Nu har vi ju det ganska så behagligt i så måtto att vårt hem är tämligen småbarnslöst och att vi inte längre har fritt inblås via köks- och ytterdörr av allt grus och löv och skräp som dräller runt på marken. Fast böcker ska städas undan. Garner ska plockas upp och läggas i högar. Damm ska nödtorftig undanskaffas och dammsugaren ska valsas runt med. Och hur kul är det egentligen? Inget lyckoelixir, det kan man inte påstå. Inget man vill tillbringa sin helg med att göra. Inte fredagar heller - alltså städar vi på torsdagar efter en väl inprovad metodik, maken och jag. Den ena dammsuger och den andra plockar undan, städar toa och kök, och nästa vecka byter vi. Det tar mindre än en timme och sen när den saliga stund infinner sig att man cyklat hem från jobbet på fredagen, ja då är det klart och man kan komma i veckoslutsmood direkt! Smart, om jag i all blygsamhet får säga det själv.

Men nu har vi faktiskt skruvat åt det ytterligare, höjt nivån, snäppt upp klokskapen! Sedan vi flyttade in till centrum avslutar vi torsdagarnas betungande slit och släp med att därefter gå ut och äta, dricka ett glas vin och njuta av att det nästan är helg. Och det, ja det är faktiskt ännu smartare, det är faktiskt genialiskt!

Nu hinner jag inte blogga mer, nu ska det dammsugas. Och sen ska vi ut.

*) Det slår mig nu att denna fäbless för stängda luckor kan bero på att maken alltför ofta fått mina i all hast "undanstädade" prylar i nyllet när han utan att tänka sig för råkat öppna fel skåp.

Det är något lugnande med träd

Det har varit en sån där dag idag. En datordag. Ny dator - need I say more? På jobbet alltså. Och just nu är jag i skedet att jag saknar diverse tämligen viktiga dokument och en databas som egensinnigt räcker lång näsa åt mig. Nåja, man kan lämna jobbdatorn åt sitt öde och bege sig hemåt där maken och Huliganen väntar. Och ens egen dator. När man öppnar eländet den säger den hurtigt "datorn är utsatt för risk. Skyddet mot spionprogram är avinstallerat". Då väser jag åt den att ja, jag har minsann inte avinstallerat något skydd och att ja, den är utsatt för risk, risk att slängas i väggen av undertecknad.

Men så kom jag på att jag är en mogen och sansad kvinna, uppdaterade virusskyddet och att bästa botemedlet mot sådana här små förtretligheter är att lugna sin själ med lite trädbilder som togs för en vecka sedan i den lokala botaniska trädgården.

Nu blir det lite bildbomb, det blir det. Det kan ju finnas fler än jag som behöver lugna sin själ med lite pimpernötter, sekvojor och mammutträd.

Fler än jag som inser att det finns en balans i tillvaron när man blickar upp i en stadig kastanj. (Fast jag inser nu att jag nog blandat ihop en tysk lönn med ett kastanjeskal. Äsch. Spela roll. Gamla knotiga träd, inte spelar det väl någon roll om det är Herr Lönn eller Fru Kastanj?)

Men detta är i alla fall med all säkerhet en turkisk hassel, och det är nog mitt favoritträd i hela Botan. Jamen kolla; platta grenar, gigantiskt omfång och som ett sagoboksträd - kan det bli bättre?

Det finns träd som är så gamla och knotiga och nästan döda men ändå inte helt; den gamla pilen till exempel.

Så finns det spetsar av västgötaart. De är inte planterade men pinkar opartisk på såväl pilar som ginkoträd. För att inte tala om kaukasiska vingnötter.

Skulle man gripas av lust att gifta sig lite sådär spontant i Botan (ja inte vet jag, jag är minsann så stadigt gift med maken sedan många år tillbaka, men det kan ju finnas fler än jag, såna som vill knyta hymens band), då är det uppenbarligen här, under katsuran som detta brukar ske. Och detta träd ska uppenbarligen dofta nybakat i skymningen vill jag minnas att man sade när vi gick på trädguidning. Eller om det var när bladen växlade färg? Kommer inte ihåg, men som sagt, vill man gifta sig så kan man då göra det här.

Och nu känner jag att jag är lite lugnare, så nu kan jag nog avsluta den här bildkavalkaden. För säkerhets skulle slänger jag in ett oidentifierat blad från en oidentifierad växt. Höstligt vacker och utan minsta lilla databas.

Men vänta, förresten... en liten bild till på Huliganen i den gamla pilen får det väl ändå bli? För säkerhets skull menar jag.