Blommor i alla former. Också lite fötter på det.

En av fördelarna med att ha flyttat in till centrum är att man har så nära till allt! Blommor på torget till exempel. Restauranger när man slitit och släpat med veckostädningen. Och till Kulturen när man bara har en timme före stängningsdags på sig men ändå vill hinna med att se Thage Andersen-utställningen. Och när jag såg hans barocka blomsterarrangemang så kände jag att kanske min veckobukett från torget hamnade lite i lä... men så har jag ju inte jättelika voljärer, glaskannor och skålar i mängd heller. Måste vara det som det beror på. Men visst är det fantastiskt!

Jag tycker det är så intressant, när mina tulpaner börjar sloka så ser de, tja... slokande ut. När Thages tulpaner slokar så ser de magnifika ut. Det kan vara det som gör att jag inte är en världskänd blomsterkreatör kanske?

Det var ju en härlig påskledighet i år; solig och fin och många lediga dagar som ju bland annat tillbringades med att titta på konst och bilar och bebisar. Och fotografera sagda bebis. Till exempel fötterna, jamen tänk när man hade så små oförstörda fossingar. Inga förhårdnader. Inga skoskav. Inga småkorviga lilltår som under alltför många år klämts in i obekväma skor. Fötter är normalt sett inte min passion, det är nog så bra med fötter (vore ju himla svår att gå hundpromenad annars), men särskilt gulliga är de ju inte. Om de inte sitter på en veckogammal liten fröken, för då är de alldeles väldigt gulliga.

Nu är vi ju bara inne i mars, så man kan ju inte gå barfota hur som helst, blåsippan står inte ute i backarna och niger och säger att nu är det vår. Inte än. Så det vill till strumpor. Nu har ju Hjärtegrynet en stickglad mormor, så det är ju klart jag stickat strumpor! Vita med spiralresår till exempel, för de ska sitta på så bra har jag hört när jag går på stickcafé. Hjärtegrynet är redan vid denna späda ålder världsmästare i att sparka av sig strumpor (ja, jag säger ju det, hon är ett begåvat och försigkommet barn) så det kan ju vara en bra grej. Fast än så länge finns det utrymme att växa i strumporna ser jag... så helt avsparkningssäkra är det nog inte!

Huliganen har minsann också fötter, inte mindre än fyra minsann! Och dessa har vi använt oss idag när vi var och blev vaccinerade av vår trevliga veterinär Torsten. Allt förlöpte bra, vi körde vårt vanliga koncept; skällde ut andra hundar, darrade som ett asplöv på bordet, märkte inte ens när sprutan sattes eftersom det hyperventilerades så att SMHI fick stormvarning över Lund. Matte spridde i vanlig ordning urskuldande leenden omkring sig och Huliganen sket högaktningsfullt i det. En sedvanlig omgång hos veterinären alltså.

Också avslutar vi med en liten bild (eller två) på Hjärtegrynet. Bara för att jag kan. Och just because I'm worth it efter veterinärbesöket.

Nu har vi varit lite kulturella av oss

Påsken är ju inte bara godis och lax och ägg i långa banor - när man ätit färdigt och rapat lite förstulet så vill ju även själen ha sitt. Lite kultur vill minsann till och då är det ju alldeles väldigt lämpligt att själen lugnt kan luta sig tillbaka eftersom påskhelgen av tradition är konstrundehelg.

Maken och jag, vi vårdar minsann våra själar, ingen kan säga något annat! Alltså har vi lagt två eftermiddagar på att ranta runt i Skåne och tittat på konst av de mest skiftande slag. Ibland har man fått betala för att gå in, ibland hade man kanske gärna skänkt en femkrona för att få gå ut snabbt igen.

Dottern och sonen rekommenderade Kerstin Eriksson i Södra Mellby, och vi gasade iväg dit och blev inte besvikna! Det var färgglatt, det var välkomponerat och det var slutsålt... små röda lappar överallt, ungefär som små flugsvampar kan man tänka sig. Man har ju hört om konstnärer som tappert svälter i sina parisiska vindskupor och knappt får ihop till den dagliga baguetten, så det kändes skönt att det inte var så i Södra Mellby!

Maken har en svaghet för fullriggare i storm, ni vet där storsmocken står som en ballong (eller vad nu seglet heter, det där stora rejäla ni vet, som buktar ut), där vågorna är manshöga och man inser varför man faktiskt är landkrabban personifierad. Sådana tavlor är nog inte så inne att måla nu, men jag hittade i alla fall ett skepp till maken, och på ett ägg dessutom! Nästan som ett kinderägg, fast med lite mindre choklad. Och förmodligen dyrare.

Sen är det ju det där att man blir himla hungrig av att vara kulturell. Jag tror det har att göra med att hjärnan behöver mer näring till att begrunda såväl olja som akvareller i alla former och färger. Räddningen var dock nära när näringsbristen hotade; i Skåne Tranås hittade vi Madam Blå som var ett café med kakor i rejäl storlek; en skåning behöver sin näring och vårdar ömt sitt Edvard Persson-arv (minus den fjolliga lilla hatten).

Själv är jag inte alls artistiskt lagd - ge mig en blyertspenna i handen och jag ritar på sin höjd en huvudfoting. Jag har ju gått en akvarellkurs för en del år sedan och målade traktorflak i vått-i-vått tills jag insåg min oförmåga och la penslarna på hyllan. Men jag hyser en stor kärlek till välmålade akvareller och just en sådan hittade vi till exempel på konsthallen i Landskrona; visst önskade man att dessa tjusiga zebror kunnat flytta med hem? Men med tanke på att varenda liten rand kostade ett antal tusen så fick det bli till att beundra på håll.

Helgens vackraste konstverk var dock inte inramat alls, men skulle fått vilken konstkritiker som helst att ramla baklänges av beundran och därefter skriva glödande hyllningsrecensioner.

Okej, man kanske undrar vad lille Hjärtegrynet gör i ett konstrundeinlägg, men nu är det ju så att det här är min blogg och jag tänker vara precis hur fjolligt mormorsfjompig jag vill, så därför blir det ett par bilder på underverket. Och då har jag ändå behärskat mig!

Glad påsk!

Och vips så var det påskafton, och det är ju faktiskt väldigt bra! Vårigt och sådär och solen den skiner och snart, snart ska vi få träffa Hjärtegrynet igen. Tja, hennes föräldrar också, och även om de kanske halkat lite bakom just nu på viktighetsskalan, så blir det ändå väldigt roligt att träffa dem också! Hjärtegrynets farmor och farfar, faster, farbror och fasters pojkvän kommer också, så jag ser rena huggsexan framför mig om att få hålla och gulla.

Just nu står lammsteken och puttrar i ugnen, jo för dottern ringde och undrade försiktigt om vi ville komma på påskafton och vi i så fall kunde tänkte oss... och det är klart vi kan! Lammstek är ju dessutom sån där trevligt samarbetsvillig mat som sköter sig själv i ugnen, så jag har inte direkt slitit ut mig. Snarare sovit på soffan en stund.

Vi har hört glada rapporter om storstilade bravader - den allra första barnvagnspromenaden till exempel, som avlöpt lyckligt! När vi hälsade på första kvällen hemma undrade vi nämligen glatt om det skulle bli barnvagnspromenad dan därpå kanske? varpå föräldrarna såg tämligen förvirrade ut och sa att det nog kändes som ett alldeles för stort projekt. Jag kommer väl ihåg känslan själv hur det var när man kom hem och På Egen Hand skulle ta hand om det nya lilla livet; överväldigande är nog det som närmast faller en på läppen.



Huliganen ser också fram emot påskaftonsmiddagen; både lamm och få träffa sin nya lilla niece, bättre kan det väl inte bli?

Så nu önskar vi en glad påsk!

Det hjälps inte

Hur rationell och icke-fjompig man än vill se sig som, och hur lite man önskar framstå som en sån där som jollrar i falsett så blir det ändå så när man för första gången får möta en ny liten människa, ett alldeles perfekt och ljuvligt litet Hjärtegryn.Jamen herregud, hur skulle man kunna vara tuff och hårdför och sådär i närheten av en sån här liten fröken?

Maken (aka Morfar) och jag hade legat i startselen sedan vi fick reda på att nu, nu hade hon kommit och så fort dottern ringde och så mycket som antydde att vi kanske ville...? så var vi redan utanför dörren med halsdukarna fladdrandes långt efter oss.

Vi klev in genom dörren och vid första anblicken av Hjärtegrynet så sa det klonkkk!!! i hjärtat och man föll in i automatiskt joller-mode. Maken och jag var synnerligen artiga mot varandra; - drick du ditt te kära du, så håller jag gärna Hjärtegrynet så länge, uppmanade vi varandra, och medan den ena höll så hällde den andra i sig sitt te så snabbt att man nästan fick brännskador i strupen. Vi turades om att hålla och känna på de små, små fötterna och klappa de små men runda kinderna och säga intelligenta saker i stil med att "ååhhh så liten hon är, och titta hon har alla fingrar och tår!!".
Hjärtegrynet plirade lite på oss och såg ut att tänka att ""jahaja, det är så såna ser ut, en mormor och en morfar. Nåja, de blir väl lite mer normala så småningom.

Mamman och pappan fick inte hålla alls. Herregud, de får så många andra chanser, så nu var det verkligen vår tur sa vi med emfas och vägrade släppa taget.

Hjärtegrynet tog det hela med knusende ro och lät sig bäras på, höll i morfars fingrar och uppförde sig som ett synnerligt A-barn rakt igenom hela besöket.

Sen ville Hjärtegrynet ha mat, och då tvingades vi ändå inse att där kunde vi inte ställa upp, så vi överlämnade henne i hennes mammas famn och åkte hem till Huliganen igen, stjärnögda och fortfarande jollrande.

Det är något alldeles speciellt att möta en sån ny liten människa. Det är så mycket som vi har framför oss; att läsa många böcker, att pyssla och knåpa och baka kanelbullar och lära oss att sticka och sjunga sånger. Livet, det blev helt plötsligt så mycket ljusare och bättre på alla sätt och vis.

Lilla Hjärtegryn, du har verkligen en speciell plats i våra hjärtan och vi ser så väldigt mycket fram emot att få göra allt det där med dig.

(Hjärtegrynet heter egentligen inte så märkligt nog, men när jag var liten så var jag nog en ganska envis unge och min mamma suckade emellanåt och sa att "dig har man fått för sina synders skull". Hon var inte speciellt sentimental eller känslosam min mamma, inte på utsidan, och inte lagd för smeknamn direkt, men när hon kallade mig för något annat än mitt namn så var det just att jag var hennes hjärtegryn. Och nu, nu har det kommit en ny generation Hjärtegryn, visst är det fantastiskt!)

Och medan vi väntade...

..så var vi ändå rätt flitiga.


För vad gör en blivande mormor när hon inser att här finns ju ett fantastiskt tillfälle att ta till såväl garn som stickor? Just det, hon beger sig huvudstupa mot närmaste garnbutik med det mjukaste alpacka och silkegarn i huvudet, som en målsökande missil hamnar hon vid hyllorna med det vackraste, ljuvligaste mest babyvänliga garnet.


- Mitt barnbarn ska minsann inte frysa! sa jag och stickade raskt en kofta. Sen tänkte jag att herregud, en fjuttig liten kofta, det räcker väl inte långa vägar? Så det fick bli en prickig också, eftersom den första var randig. Och sen, ja sen hittade jag väl ett mönster på en morfarskofta och det hördes ju på namnet att en sån måste det bli.

Därefter kände jag att just koftkontot var kanske välfyllt, men flickebarnet måste ju ha en mössa också! Eller två. Strumpor - och jag stickade små, små pyttenuttigafnuttiga strumpor som nu när jag mött Hjärtegrynet inser är gigantiska! Men hon lär växa i dem.

Man kan ju inte bara vara nyttig och sådär, lite ugglor måste det också till! An owl a day keeps the doctor away sa jag och nickade förnumstigt. För säkerhets skulle blev det tre ugglor. (Mönstret hittar man här).

Men nu är det ju så att det är ju rätt så länge man ska vänta innan bebisen ploppar ut (tur det inte var en elefantunge, säger jag bara, det är väl en 22 månader eller så, och det kan jag ju säga att det hade aldrig mina nerver klarat, eller mitt tålamod räckt till).

Så det syddes lite. Ett blått babynest (såna fanns inte på min tid, men jag tycker det verkar vara en rackarns bra uppfinning), och ett litet täcke till barnvagnen. Detta är noga kontrollerat av Huliganen och fick godkänt, så det är ju bra!

Medan jag sydde och stickade så att garntåtar och sytrådar flög som maskrosfjun i hela lägenheten var den blivande morfadern alls inte sysslolös.


När jag får garn i blick får maken böcker i blick, så är det ju. Alltså traskade vi en regnig lördag iväg till den lokala bokhandeln och provläste lite böcker. Maken beslöt raskt att här var inte läge för postmodernistiska arkeologiska teorier, ånej, här skulle det vara roligare böcker. Efter att ha hummat och funderat och grubblat har han nu inlett dotterdotterns boksamling med Max potta och Petter och hans fyra getter. Så väntar vi lite med Bourdieu och grabbarna.

Så nu hoppas vi ha fyllt basbehoven i alla fall. Men lyckligtvis inser vi ju att det kommer att behövas stickas mer...och köpas fler böcker... Underbart!

Väntan och längtan

Den som väntar på något gott...

... väntar aldrig för länge. Sägs det. Och som vi har väntat och längtat! Under sommarmånader och höstmånader och julstjärneglitter och februarirusk. Vi har längtat och drömt och funderat över det där fantastiska när en ny liten människa blir till! Ibland har det känts som att det aldrig skulle vara dags, i all synnerhet som den beräknade födelsedagen passerades utan att det lilla barnbarnet tittade ut, ingen som helst hänsyns togs till mormors obefintliga tålamod.

Men så äntligen! Efter ett ännu mer ihärdigt väntande sedan i fredags så anlände Hjärtegrynet halv fem imorse. Ja jag säger ju det, det är mormors flicka det! Morgonpigg och sådär, det blir roligt för föräldrarna det.

3 kg och 49 cm ljuvlighet, och jag känner att livet, det kommer att börja på ett nytt, spännande kapitel.
Det har gråtits glädjetårar och sms:ats, det har firats med årets första glass på torget och en pizza med ett glas ripasso på Ved, morfar och jag har skärskådat foton på de små små fötterna och jollrat i falsett, och fastslagit att vackrare barn har aldrig skådats!

Välkommen lilla Hjärtegryn! Du är så innerligt efterlängtad och välkommen!

Gamla Bettan

Okej, vi vevar väl i gång gamla Bettan, min mac som jag pensionerade i somras. Tur att pensionärer verkar lite livskraftiga nuförtiden!

Jodå, jag tog väl ledigt igår då, för att vara hemma och ringa supporten. - Varför gör du inte det från jobbet, det är väl mest tiden att sitta i telefonkö som går åt? frågade vår VD troskyldigt. Jag, som är en mer cynisk person tänkte att det kunde nog ta en stund...

(Om man inte vill läsa en kilometerlång klagolitania över Hewlett Packard och deras support, förslår jag att man nu går och gör något vettigare. Typ krusa örongottsband eller så).

Jag ringde supporten, som illslugt nog inte var det telefonnummer som stod på lappen som medföljde skrället datorn. Lika illslugt hade jag googlat fram ett nytt nummer och sedan jag knappat mig fram genom 14 knappval så upplyste mig rösten om att det var fel nummer när det gällde Pavillion-laptops. Generöst nog fick jag det nya numret som jag med oförtrutet nit knappade in. Och se på sjutton, rätt snart svarade en hurtig ung man.

- Jag hatar datorer, meddelade jag dyster. - Dessutom förstår jag inte datorer, så tala till mig i enstaviga ord, fortsatte jag sedan. Den unge mannen utstötte lugnande läten och bad att få serienumret. Lättad över att kunna ge ett svar på något som jag faktiskt kände till lämnade jag det äskade numret. - Garantin har gått ut, sa den unge mannen då.

- nejdå, svarade jag, datorn är från i juli och jag har fakturanummer, ordernummer, skonummer och alla andra nummer också. - Det hjälper inte, sa den unge mannen, - du får gå in på www.hp.osv.i.all.oändlighet.till.tidens.ände.amen och korrigera garantitiden. - Jamen herredumilde, min dator fungerar inte, sa jag - hur ska jag då kunna gå in på vare sig den ena www:n eller den andra?? Va?

Den unge mannen lät förstå att detta var mitt problem, önskade mig lycka till och la på. Då bröt jag ihop lite, lyckad sedan skrämma igång datorn och prånglade mig fram till sidan. Som meddelade att jo, min garantitid gick ut i höstas, tackar-så-mycket-och-hej-på-dej-leverpastej. Då bröt jag ihop lite till, men lyckades hitta två nya telefonnummer på fakturan. På det första hänvisades jag till samma support som redan svikit mig å det grundligaste, på det andra, efter att ha knappat in ordernumret, fick jag prata med en glad flicka som sa att det var ett för gammalt ordernummer, så hon skulle koppla mig till supporten.  -Gör för all del inte det! utropade jag, men innan jag hann blinka fick jag prata med Adam. Denne präktige yngling. Denne svärmorsdröm, vill jag nog utnämna honom till. Och jag har all anledning att kunna bedöma detta, för Adam och jag tillbringade en dryg timme i telefon och felsökte och hade oss och pratade om Windows 10 och 8.1 och "vill du verkligen ha den där applikationen?" och jag andades ut och tänkte "äntligen någon man kan prata med". Efter att ha kört i stort sett hela felsökningsprogrammet (alltså, detta gjordes på distans av Adam, medan jag lutade mig tillbaka och stickade på mina gröna strumpor, en utmärkt arbetsfördelning) så dog datorn. Poff! sådär.

- Hoppsan! sa Adam, men genom en intrikat procedur som inbegrep att montera ur batteriet, trycka först si och sedan F2 sattes det igång ett stort systemsökningsprogram som skulle ta några timmar. - Så nu lägger vi på, så kör du det programmet, när det är klart fotograferar du skärmen så ringer jag på måndag! sa Adam, och vi tillönskade varandra en härlig helg (datorlös i mitt fall) och la på. Efter två minuter sa datorn att felet var hittat, och när jag lyckade få fatt på supporten igen så visade det sig att datorn har ett hårdvarufel (typ datorböldpest, eller kanske datortarmvred - någon allvarlig vajsning var det i alla fall).

Så nu ska det skickas fraktsedlar och sedan ska HP:s skamfläck in på service och jag är hänvisad till Gamla Bettan i de närmaste veckorna.

Jag kan nog säga att nästa dator blir inte en Hewlett Packard. Möjligen om jag får Adam på köpet och han kan flytta in i kvarteret så jag har honom nära till hands.