Det hjälps inte

Hur rationell och icke-fjompig man än vill se sig som, och hur lite man önskar framstå som en sån där som jollrar i falsett så blir det ändå så när man för första gången får möta en ny liten människa, ett alldeles perfekt och ljuvligt litet Hjärtegryn.Jamen herregud, hur skulle man kunna vara tuff och hårdför och sådär i närheten av en sån här liten fröken?

Maken (aka Morfar) och jag hade legat i startselen sedan vi fick reda på att nu, nu hade hon kommit och så fort dottern ringde och så mycket som antydde att vi kanske ville...? så var vi redan utanför dörren med halsdukarna fladdrandes långt efter oss.

Vi klev in genom dörren och vid första anblicken av Hjärtegrynet så sa det klonkkk!!! i hjärtat och man föll in i automatiskt joller-mode. Maken och jag var synnerligen artiga mot varandra; - drick du ditt te kära du, så håller jag gärna Hjärtegrynet så länge, uppmanade vi varandra, och medan den ena höll så hällde den andra i sig sitt te så snabbt att man nästan fick brännskador i strupen. Vi turades om att hålla och känna på de små, små fötterna och klappa de små men runda kinderna och säga intelligenta saker i stil med att "ååhhh så liten hon är, och titta hon har alla fingrar och tår!!".
Hjärtegrynet plirade lite på oss och såg ut att tänka att ""jahaja, det är så såna ser ut, en mormor och en morfar. Nåja, de blir väl lite mer normala så småningom.

Mamman och pappan fick inte hålla alls. Herregud, de får så många andra chanser, så nu var det verkligen vår tur sa vi med emfas och vägrade släppa taget.

Hjärtegrynet tog det hela med knusende ro och lät sig bäras på, höll i morfars fingrar och uppförde sig som ett synnerligt A-barn rakt igenom hela besöket.

Sen ville Hjärtegrynet ha mat, och då tvingades vi ändå inse att där kunde vi inte ställa upp, så vi överlämnade henne i hennes mammas famn och åkte hem till Huliganen igen, stjärnögda och fortfarande jollrande.

Det är något alldeles speciellt att möta en sån ny liten människa. Det är så mycket som vi har framför oss; att läsa många böcker, att pyssla och knåpa och baka kanelbullar och lära oss att sticka och sjunga sånger. Livet, det blev helt plötsligt så mycket ljusare och bättre på alla sätt och vis.

Lilla Hjärtegryn, du har verkligen en speciell plats i våra hjärtan och vi ser så väldigt mycket fram emot att få göra allt det där med dig.

(Hjärtegrynet heter egentligen inte så märkligt nog, men när jag var liten så var jag nog en ganska envis unge och min mamma suckade emellanåt och sa att "dig har man fått för sina synders skull". Hon var inte speciellt sentimental eller känslosam min mamma, inte på utsidan, och inte lagd för smeknamn direkt, men när hon kallade mig för något annat än mitt namn så var det just att jag var hennes hjärtegryn. Och nu, nu har det kommit en ny generation Hjärtegryn, visst är det fantastiskt!)