Nu har vi varit lite kulturella av oss

Påsken är ju inte bara godis och lax och ägg i långa banor - när man ätit färdigt och rapat lite förstulet så vill ju även själen ha sitt. Lite kultur vill minsann till och då är det ju alldeles väldigt lämpligt att själen lugnt kan luta sig tillbaka eftersom påskhelgen av tradition är konstrundehelg.

Maken och jag, vi vårdar minsann våra själar, ingen kan säga något annat! Alltså har vi lagt två eftermiddagar på att ranta runt i Skåne och tittat på konst av de mest skiftande slag. Ibland har man fått betala för att gå in, ibland hade man kanske gärna skänkt en femkrona för att få gå ut snabbt igen.

Dottern och sonen rekommenderade Kerstin Eriksson i Södra Mellby, och vi gasade iväg dit och blev inte besvikna! Det var färgglatt, det var välkomponerat och det var slutsålt... små röda lappar överallt, ungefär som små flugsvampar kan man tänka sig. Man har ju hört om konstnärer som tappert svälter i sina parisiska vindskupor och knappt får ihop till den dagliga baguetten, så det kändes skönt att det inte var så i Södra Mellby!

Maken har en svaghet för fullriggare i storm, ni vet där storsmocken står som en ballong (eller vad nu seglet heter, det där stora rejäla ni vet, som buktar ut), där vågorna är manshöga och man inser varför man faktiskt är landkrabban personifierad. Sådana tavlor är nog inte så inne att måla nu, men jag hittade i alla fall ett skepp till maken, och på ett ägg dessutom! Nästan som ett kinderägg, fast med lite mindre choklad. Och förmodligen dyrare.

Sen är det ju det där att man blir himla hungrig av att vara kulturell. Jag tror det har att göra med att hjärnan behöver mer näring till att begrunda såväl olja som akvareller i alla former och färger. Räddningen var dock nära när näringsbristen hotade; i Skåne Tranås hittade vi Madam Blå som var ett café med kakor i rejäl storlek; en skåning behöver sin näring och vårdar ömt sitt Edvard Persson-arv (minus den fjolliga lilla hatten).

Själv är jag inte alls artistiskt lagd - ge mig en blyertspenna i handen och jag ritar på sin höjd en huvudfoting. Jag har ju gått en akvarellkurs för en del år sedan och målade traktorflak i vått-i-vått tills jag insåg min oförmåga och la penslarna på hyllan. Men jag hyser en stor kärlek till välmålade akvareller och just en sådan hittade vi till exempel på konsthallen i Landskrona; visst önskade man att dessa tjusiga zebror kunnat flytta med hem? Men med tanke på att varenda liten rand kostade ett antal tusen så fick det bli till att beundra på håll.

Helgens vackraste konstverk var dock inte inramat alls, men skulle fått vilken konstkritiker som helst att ramla baklänges av beundran och därefter skriva glödande hyllningsrecensioner.

Okej, man kanske undrar vad lille Hjärtegrynet gör i ett konstrundeinlägg, men nu är det ju så att det här är min blogg och jag tänker vara precis hur fjolligt mormorsfjompig jag vill, så därför blir det ett par bilder på underverket. Och då har jag ändå behärskat mig!