Att börja känna sig hemma

 Nu har vi bott här i en dryg vecka och det börjar kännas väldigt hemma. Vi traskar runt och hittar nya genvägar över bakgårdar och genom smågator - onekligen en av fördelarna med att ha hund, man promenerar ogenerat längs obanade stigar och det känns på något sätt helt ok, för hunden måste ju få se sig om, eller hur? Hänger det då en matte i kopplet så får ju även hon upptäcka nya jaktmarker.

Vi börjar lära oss var och hur golven knarrar som mest. Vi börjar lära oss var de mest exotiska träden står i Botan. Näsduksträdet, till exempel. En av (kanske den enda?) fördelen med den avgjort svala vår och försommar vi haft är att blomningen håller i sig, och näsduksträdet har hållit på i två veckor. Det är ju trevligt, men hade jag fått välja hade jag kanske ändå valt några fler plusgrader, trots allt. Fast visst tycker jag ändå att det är lite häftigt, med alla sina näsdukar som fladdrar i vinden.

 Men det räcker ju inte med blommor, hur exotiska de än är, för att man ska känna sig hemma. Det vill till lite annat också. Som att baka sin första kaka till exempel. Och det kan jag numera stryka på listan, en enkel sockerkaka med äpple blev det. Inte så exotiskt - men ganska gott! Det tar ett tag att hitta sina rutiner i ett ovant kök känner jag. I synnerhet med ugnar som piper på en. Trots pip så blev det en kaka ändå.

 En hel del besök har vi haft också; syrran och Zoya till exempel. Zoya tycker att tja, för alldel - men vad var det för fel på huset egentligen? Med den utmärkta gräsmattan där man kunde hitta små frolicbitar? Så helt övertygad är hon nog inte, men det blir nog bättre. Vi har ju trots allt en gräsmatta här också, och vem vet, en vacker dag kanske det vankas hundgodis därmed?

Maken har dragit iväg till Finland på konferens, men som tur är kan man ju pratas vid per telefon. Det gjorde vi tidigare ikväll och jag passade på att häva ur mig diverse invektiv över tv:n som på det mest irriterande sätt vägrade att samarbeta. "Kontrollera kabel" stod det, och jag petade på alla kablar jag såg. Sen tänkte jag vara lite dådkraftig och tryckte på några knappar på fjärrkontrollen varpå tv-eländet betedde sig ännu mer motsträvigt. Men maken löste problemet via telefon och jag kunde konstatera att det fanns inget jag ville se i alla fall, så då kunde det ju kvittat lika.

I stället gick jag ut på balkongen och tittade ut över kvällskymningen. Efter drygt 30 år i markplan tycker jag det är väldigt tilltalande att se silhuetter av kyrkspiror och takåsar mot kvällshimlen. Bättre än vilket tv-program som helst.