Helsingfors

Ibland är jag så, tja genialisk är väl det ord som närmast faller en in, att jag nästan förvånar till och med mig själv. Maken skulle till Finland på konferens. Långt mitt in i och uppåt Finland, till en ort dit man färdas i dagar och nätter för att komma. Eller i alla fall i tre timmar med tåg från Helsingfors. Det var ju nog så bra, men det gjorde hemkomsten en fredag kväll lite vansklig. Och det var då min snillrikhet slog till! - Varför flyger inte jag till Helsingfors och möter dig, så tillbringar vi en helg där? sa jag och maken gapade förundrat över hur begåvad fru han har. (Det där gapandet och beundrandet kan jag ju ha inbillat mig i och för sig).

Så efter att ha färdats med diverse olika kollektivtrafiker; tåg och buss och flyg och det ena med det andra så sammanstrålade vi med tio minuters mellanrum i fredags kväll på Helsingfors station. Hade makens tåg tuffat in i ånga och rök hade det väl känts ännu mer som en gammal film där jag stod och väntade på perrongen, men det gick bra så här med.

På lördagen vaknade vi till strålande sol! Onekligen härligt och då promenerade vi in mot staden, bländades av domkyrkan och tog sedan båten ut till Sveaborg.

Vi plöjde fram genom vattenvidderna mot Suomenlinna, som det ju heter på finska, ihärdigt påhejade av diverse närgångna måsar.

Väl där bokade vi in oss på en guidad tur, men med nästan en timme att vänta beslöt vi oss för att utnyttja tiden väl. Glass med utsikt över glittrande vatten - mer "väl" än så kan det väl inte bli?

Sveaborg är makalöst pittoreskt, även om man nu är medveten om dess krigiska förflutna. Omgiven av glass, sol och måsar är det liksom inte så krigiskt.

Vi traskade runt (med viss försiktighet för stenläggningen är tämligen knagglig får man nog säga) och lyssnade på hur Augustin Ehrensvärd byggt Sveaborg. Vi tittade in i försvarsvallarna och skänkte en tanke åt hur mörkt, trångt och eländigt det hade varit där. Och så förundrades vi över det något märkliga gravmonument Gustav III designat över Augustin.

Av allt traskande blir man hungrig, så vi hittade en liten restaurang med lokalbryggt öl, där vi tillbringade en trevlig stund innan vi på alltmer trötta fötter kilade ner till Kungsporten för att ta båten tillbaka in till Helsingfors.

Trötta i fötterna eller ej - mer skulle det gås! Fast först tog vi spårvagnen, när vi väl insett att man på gammalt hederligt vis kunde köpa biljett av föraren och slapp att skämma ut sig med att inte fixa biljetteriandet med sin osmarta telefon. Eller om det nu är handhavaren som är osmart?

Vi skulle till Olympiastadion - maken har ju en viss svaghet för sådana. Helsingfors Olympiastadion har ett mäkta högt torn, men det skulle vi inte upp i. Jag har med visst våld tvingat upp maken på Peterskyrkans kupol för att beundra utsikten, men han föredrar att beundra utsikter på mer nära håll, från en mer modest höjd. Dessutom kom man inte in, för det skulle vara fotbollsmatch. Så vi promenerade runt stadion och vandrade sedan genom en park mot hotellet. Vid det laget var fötterna avgjort ömfotade, så vi dopade oss med glass och då gick det så väldigt mycket bättre. När vi inte åt glass satt vi på en bänk och beundrade den lokala konsten.

På söndagen vaknade vi till ihållande regn. - Har vi tagit med oss paraply? undrade maken förhoppningsfullt. "Vi" hade tagit med ett. Ett litet, litet ett, men tätt sammanslingrade tog vi oss till Nationalmuseum. Där regnade det inte. Det var ett plus. Å andra sidan var det kanske inte det mest inspirerande museum jag varit på, men nog kunde man tillbringa några timmar där. Vi anlände samtidigt som två busslaster kryssningsturister, och jag tror de var färdiga innan vi hunnit med två salar.

Maken har, förutom den där svagheten för olympiastadions, en svaghet för basilisker. I Rom snavade man över basilisker i vartenda hörn, men här var det mer tunnsått med sådana. Vi såg dock något som med mycket god vilja och en stor portion fantasi kan betecknas som en basilisk och då blev maken nöjd.

Därefter lunchade vi näringsriktigt på muffins och kaffe och sen var det dags att dra sig mot Lund igen, fast först gjorde vi ett litet stopp vid Tempelkyrkan. - Den ser inte alls ut som en skånsk 1100-tals vit kyrka sa maken som har en skarp blick för detaljer.

Tja, det var nog det, tror jag. Helsingfors. En vacker stad med måsar, vatten och inte så många basilisker.