Att fylla ett tomrum

Det är inte klokt vilket enormt tomrum det blir efter en liten kortbent knatte. Idag är det en vecka sedan han lämnade oss och jag hör ofta hans klor klicka mot golvet och ser hur hans svanstipp försvinner bakom ett hörn.

Som tur är har jag varit ledig den här veckan och allt har gått i sakta mak. Vi har varit med Hjärtegrynet och hennes mamma i Kristianstad för att fixa pass (och inom parantes sagt, vad är det som hänt med passhanteringen? Det är ju inte klokt att man ska behöva boka tid 2,5 månad i förväg och att det inte går att fixa i Lund. Nåja, det gav ju oss en liten utflykt som blev ytterligare bättre eftersom vi åt lunch i Åhus med Hjärtegrynets pappa och sedan, som kronan på verket, blev det glass på torget i Åhus. Därefter gick vi alla in i någon slags matkoma med ett nöjt leende på läpparna).

Därutöver har jag sytt. Och av någon outgrundlig anledning blev det en flanellpyjamas till maken, inte för att det känns som att det är av skriande behov såhär i juni, men det kommer väl kyligare månader gissar jag.

Förra året sydde jag balkongskydd och då hade jag ju en liten hjälpreda...

I år fick jag dock klara mig på egen hand och  jag klippte (och sprätte....) och sydde och strök och hade mig. Samtidigt lyssnade jag på stickpoddar hos Nördic Knitting, bland annat ett avsnitt som handlar om misstag man gör när man stickar, och det kändes lite trösterikt när jag precis insett att jag fållat infodringarna på fel sida.

Så småningom, efter lite fler prövostunder (kragen till exempel) var dock pyjamasjackan färdig. Utom knappar och knapphål. Det finns säkert folk som med ett muntert "hurra!" kastar sig över knapphålen. Det är inte jag. Min taktik är mer att blänga på dem. Peta lite på knapphålspressarfoten. Läsa instruktionerna framlänges och baklänges och sedan blunda och med dödsförakt kasta mig över dem. En liten stund senare är fyra knapphål färdiga (nästan raka och nästan på rätt plats, alltså det här är handarbete, så vad begär man? Vill man ha rätlinjig perfektion vänder man sig någon annanstans).

Strök ja. Jag har faktiskt investerat i ett nytt strykjärn. Inte så digitalt, inte så fancy och utan ångfunktion. Men gediget och tungt. Det kan hända att det är mer till pynt (och som tyngd), men visst är det fint? Det var Hjärtegrynet som hjälpte mig att välja när vi var på loppis i tisdags. Det blir nog en tyg- och garnnörd av henne också vad det lider, hon har ju att brås på intill 14:e led eller sådär.