Världens bästa Hampus

En vinterdag i februari 2003 drog han som en storm av bästa slag in i vårt liv. Eller rättare sagt; den där första gången var han (för enda gången i sitt liv?) lite försagd och ville inte riktigt kliva av från mina händer ut på ett okänt golv. Men det där försagda, det försvann snabbt!

Vi fick en ny familjemedlem, en med attityd, kaxighet, jävlaranamma och själv-är-bäste-dräng-attityd. Livet blev sig aldrig mer likt. Det blev bättre!

Vi provade det mesta; vi körde lydnad, vi spårade, vi vandrade, vi vallade, vi klickertränade och vi provade på rallylydnad och rapport. Överallt där vi drog fram syntes (och hördes!) han. Tränare sa att "det där, det är en riktigt bra hund"...och sen tittade de på mig och tyckte att "mjahaja". Så vi blev aldrig några stjärnor på lydnadstävlingarna.

Vi ställde ut några gånger och fick emellanåt lysande beröm och ibland kritik för öronen - men det var en stockholmare som nog inte begrep sig på västgötaspetsar tänker vi.

Huliganen grep sig an det mesta med stor entusiasm. I den där lilla kroppen rymdes en stor personlighet, ett lejonhjärta och mattes lille älskling i en och samma vovve.

Huliganen var en lydig hund - när det gällde viktiga saker. Han gick att ha lös i stort sett överallt. Han ville att matte skulle vara glad så han gjorde som hon ville - i alla fall när han tänkte att hon hade koll på vad detta var. Ibland tog han saker i egen tass för han visste ju bäst. I synnerhet när han blev äldre.

Jag kunde inte önskat mig en bättre hund! En modig hund, en förarvek hund, en som älskade sin familj och de som ingick i vänkretsen. En som hade överseende när matte virrade till saker.  En som följde sin matte som en liten trogen skugga - ja utom på kvällarna för då var det husse som gällde. Ingen kunde klia en huliganmage som husse!

Men sen kom den där dagen som varje hundägare fasar för. När man uppsöker veterinären som med stor medkänsla leder en till rätt beslut.

Vi fick en sista kväll, en sista tur i skogen innan husse och jag följde vår lille fyrbening med det stora hjärtat till sista vilan. Och fy tusan vad tungt det är! Man gråter floder och är mitt i allt ändå tacksam för att man orkade utföra den där sista kärleksgärningen, att låta honom slippa smärtor och elände.

Hur tungt det ändå är, så blev den sista stunden stillsam och fridfull. Det gick väldigt fort och innan man hann blinka så sov Hampus djupt och hade lämnat oss.

Och man gråter. Gråter och saknar! Samtidigt som man säger "minns du när.." och "tänk den där gången..." också skrattar man mellan tårarna.

Fortfarande äter man mackorna så att man får en sista liten bit som egentligen skulle hamna i ett Huligangap och det kommer att ta ett tag innan man inser att man får faktiskt äta hela sin macka själv!

Jag är så innerligt tacksam att just Hampus kom till oss! Världens bästa hund och en sån kärleksfull och fantastisk vän. Livet just nu är så tomt. Men jag tänker mig (trots att jag inte tror på sånt egentligen) att det är lite mer drag under galoscherna uppe hos änglarna nu. Med en liten vätte som fräser runt och drar änglarna i vingarna och slickar dem på tårna.

Älskade Hampus! Världens bäste!